ÅSIKT

En sällsynt vital och beläst åttioåring

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Fantomen evigt ung – men de yngre är ointresserade

Jag funderade ofta över varför Svenska Dagbladet envisades med att kalla Fantomen för Dragos. Ett namn värdigt vilken stråtrövare eller gaucho som helst.

Ville man inte oroa den borgerliga läsekretsen i onödan, genom att förläna de svagas tillskyndare den eleverade eller andliga status som namnet Fantomen antyder?

I efterhand kan det sena 70-talets upplaga av Lee Falks (1911–1999) vandrande vålnad också framstå som märkligt lierad med det socialdemokratiskt uppbyggda Sverige i vilket jag växte upp. En superhjälte som ivrade för internationell solidaritet och jämställdhet, en pina i arslet för såväl knarkbaroner som allsköns diktatorspatrask. Förtryckarna dödskallemärktes för evigt medan de snälla gavs beskydd av det goda märket som eventuellt skulle kunna utläsas som en snajdig variant av Konsums liggande åtta.

Andra maskerade superhjältar, som Läderlappen eller Stålmannen, agerade visserligen lika omutligt och rättrådigt inom ramarna för sina respektive kapitalistbiotoper, men tycktes mig ändå sakna något som man skulle kunna kalla för en intellektuell överbyggnad. Vid en jämförelse framstod de helt enkelt som lite bakom, ungefär på samma vis som jag uppfattade att de tuggummituggande transatlantiska hockeyspelarna skilde sig från de mer kultiverade europeiska spelarna under VM.

Fantomen, däremot, handlade alltid i dialog med sitt ämbetes månghundraåriga normsystem och framstod dessutom som minst lika beläst och knivskarp som Hubert i Sivar Ahlruds Tvillingdeckarna. Inte sällan kunde ett äventyr börja med att Den vandrade vålnaden satt i sin dödskallegrotta och författade eller läste i den digra släktkrönikan, och längre fram med att han högläste ur densamma för tvillingarna Kit och Heloise vilka föddes i Fantomen nummer 20 från 1979.

Detta berömda nummer sålde för övrigt i omkring 200 000 exemplar, vilket är helt bortom sans och vett för en halvhyfsad svensk serietidning men ändå inte riktigt i paritet med nummer sex från 1978 (omkring 210 000 sålda exemplar), där Fantomen äntligen gifte sig med den jättesnygga Diana Palmer som han då dejtat i över 40 år. En händelse som svårligen låter sig betraktas som något annat än ett rent skugg­event till kungens giftermål med Silvia halvtannat år tidigare.

Att Diana var en modern och självständig kvinna hade hon visat redan i ruta två i 1936 års premiärserie The Singh Brotherhood, tecknad av Falks hovtuschare Ray Moore (1905–1984), där hon syns träningsboxas med styrmannen på kryssningsfartyget Trotter: ”You’re slowing up, Mike! Ugh!”

Efter bröllopet bryter hon dessutom mot den urgamla seden att en Fantomen-hustru nödvändigtvis måste bo i djungeln med sin make, något som nu inte fungerar eftersom hon nyligen fått jobb som tjänsteman på FN i USA. Fantomen blir således hänvisad till ett liv som särbo och deltidsförälder. Någon vidare barnomsorg finns förstås inte i Bengalis urskogar, men när han måste ut och jaga skurkar får han ändå viss hjälp med barnpassningen av Guran, bandarstammens hövding och Fantomens närmsta vän.

Lee Falks åtminstone med amerikanska mått mätt vrålprogressive superhjälte var och är dock inte bara en tursam match made in heaven för läsarna i mellanmjölkens land, utan är också delvis en inhemsk produkt. Serierna i tidningen Fantomen, som givits ut oavbrutet sedan 1950, redigerades redan från början hårt för att passa läsekretsen, och från 1963 och framåt vidtog en med tiden allt mer framgångsrik licensverksamhet där inhemska tecknare och manusförfattare producerade Fantomen-äventyr som fick spridning över i stort sett hela världen. Själv minns jag särskilt tecknaren Hans Lindahls äventyr från det tidiga 80-talet då jag egentligen var för gammal för att läsa Fantomen men gjorde det ändå.

Det gläder mig att tidningen fortfarande ges ut, om än i färg numera, och att Fantomen själv ännu tycks ha hälsan i behåll, trots de 80 år han har på nacken. Tecknen har trots allt varit oroande. I hemlandet USA är Fantomen bortglömd sedan decennier och i Fantomenland i Parken Zoo i Eskilstuna glor dödskallegrottans ögonhålor tomt ut i regnet. Verksamheten lades ner redan 2009, som det förefaller på grund av bristande intresse från både publik och djurparksledning.

Det är en inställning som tyvärr delas av mina barn som alltsedan födseln vägrat att över huvud taget öppna en Fantomen-tidning. I svarta stunder har jag rent av tänkt att Fantomen utan minsta förtöntning skulle platsa i Joakim Lindengrens uppställning av obsoleta superhjältar, som Kapten Stofil, Lädernuckan eller Maskerade Proggaren.

Jag sätter mitt hopp till Jan Håfströms gigantiska Mr Walker i målad stålplåt som sedan 2014 förgyller den tidigare meningslösa lilla Järnvägsparken vid Stockholms centralstation. Här möter resenären Fantomen i sin storrutiga civila mundering, till synes på språng ut mot Södertörn. Kanske pågår en mobbning någonstans, eller om det är någon disponent som tullar på strandskyddet. Smack! Plingplong!

Vad beträffar det där med Dragos så rör det sig om ett missförstånd i kombination med redaktionell tjurskallighet. När Svenska Dagbladet tog in Fantomen 1942 förväxlade man serien med Lee Falks andra succé Mandrake som tidigare lanserats i Danmark under namnet Dragos.

Först 1980 gav tidningen upp och döpte om figuren.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fantomen

Serier