ÅSIKT

På raggnings- fronten inget nytt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Inga-Lina Lindqvist om heterosexuell raggning - ett komplicerat krogdrama

Krogen är en sorts konservfabrik. Man lägger könsrollerna på burk och sätter på locket.

Raggning och flört på krogen är ämnet för Hans Anderssons doktorsavhandling, framlagd vid Umeå universitet. Den publiceras under titeln Spelets regler (Boréa förlag), en allusion på Neil Strauss raggningsbibel Spelet – boken som enligt många unga män har räddat deras liv. På parningsritualernas förrädiska hav fick de äntligen något att navigera efter.

Förvirrande nog heter Neil Strauss uppföljare, som kommer ut i dagarna, också Spelets regler (översättning Eva Johansson, Natur och kultur). Den innehåller en mycket träffsäker och smart del, ”Utmaningen”, där målet är att gå från nörd till charmör på trettio dagar, och en smått obegriplig dagbok.

Neil Strauss är en läsvärd skribent. Men är kvinnornas vaginor verkligen ett så oåtkomligt mål i vårt samhälle att en man måste lägga ner motsvarande halvtid i arbetstimmar för att komma dit?

Strauss storsäljare inte den enda bok jag tänker på medan jag plöjer genom Anderssons doktorandprosa och ömsom skäms, ömsom häpnar över hur mycket smärta, vanföreställningar och förnedring en vanlig kväll på krogen kan rymma.

Norah Vincents wallraffande i manskläder, Förklädd till man ( översättning Leif Kleman, Damm förlag) innehåller ett kapitel om dejting. Vincent är lesbisk. Hon ser fram emot just den delen av undersökningen. ”Äntligen kunde jag delta i det heterosexuella spelet och bjuda ut vilken kvinna jag ville utan att förolämpa henne”. Det gick inte så bra. Kvinnornas ständiga demonstrationer av sin makt fick Vincent att temporärt förvandlas till en kvinnohatare.

Hans Andersson resonerar just om kvinnornas makt när han under en tid bedriver fältstudier genom deltagande observation på Umeås krogar. Han ser kvinnor locka till sig män med blickar eller utmanande dans, han ser män gå fram till dem och bli avvisade, han ser männen återkomma och bli avvisade igen. Ibland händer det. Ett par går hem tillsammans. De har lyckats navigera igenom hela ritualen.

Kvinnan är nämligen absorberad av att genom olika åtbörder konstruera sin respektabilitet på så sätt att hon både kan upprätthålla sin status inom kvinnogruppen och samtidigt ge mannen en möjlighet att genom ett lagom påstridigt initiativ övervinna hennes (spelade) motstånd.

Mannen är följaktligen upptagen med att tolka hennes signaler samtidigt som han ska motsvara mansgruppens krav där hans status kopplas till hur många kvinnor han så att säga kan få omkull.

Kvinnans status är däremot kopplad till hur väl hon kan välja den bäste bland många.

Det är som en konstig idrottsgren där höjdhoppare tävlar mot romerska brottare och efter genomläsningen kan jag bara beundra dem som överhuvudtaget lyckas få några barn gjorda.

Spelets regler är en intressant och viktig avhandling, full av skarpsynta iakttagelser. Men det bränner inte till förrän på slutet, i ett kapitel som handlar om de ceremoniella avvisandena.

Är en kvinnas nej alltid ett nej? Eller kan ett nej vara en del av det sexuella spelet? Andersson ställer bara frågan, men vågar inte besvara den. Författarens ångest över att hans argumentation eventuellt kan användas för att rättfärdiga våldtäkter sipprar genom sidorna.

Det är synd. Resonemanget borde skrivas hela vägen ut. En kvinna som säger ja för ofta och för lättvindigt stämplas i vår kultur fortfarande som hora.

Kvinnorna verkar – hos både Strauss och Andersson – vara de som bestämmer spelets regler. Tyvärr är denna makt mycket kortlivad och upphör så fort paret har sex.

I avvaktan på att våra samhälleligt betingade könsrollerna börjar ifrågasättas på allvar låter jag dock bli att gå på krogen.

Inga-Lisa Lindqvist