Vinnaren tar allt

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JOHN PILGER om ett Sydafrika i sönderfall

När jag återvände till Sydafrika efter apartheidsystemets fall bad jag Ahmed Kathrada att ta mig med till Robben Island. Hans vänner kallar honom Kathy, och han bar mörka glasögon för att dölja sina ögon, som hade skadats av det bländande skenet från kalkstenen som han och Nelson Mandela bröt med sina spetshackor under flera decennier.

Han visade mig sin fängelsecell, 1,5 meter gånger 1,5 meter, där ”ljuset brann klart, dag som natt”. Jag undrade hur han hade lyckats överleva ett kvartssekels inspärrning och komma ut igen som en förnuftig, tolerant och älskvärd människa. Förklaringarna som han gav innefattade Ghandis läror och stödet från hans nära och kära, men framför allt ”fanns kampen, förutan vilken ingenting kan förändras”.

Denna kampanda märks nu åter i Sydafrika. Häromdagen träffade jag författaren Breyten Breytenbach, som satt i fängelse i åtta år under apartheideran. Han höll tal vid en litteraturfestival i Durban och påminde om de ”drömmar” som de stora frihetskämparna Steve Biko och Robert Sobukwe närde. ”Hur ska vi göra för att stoppa Sydafrikas till synes oåterkalleliga ’framsteg’ i riktning mot att bli en totalitär enpartistat?” frågade han.

Det är en fråga som många ställer sig i ett land som nu utgör ett slående exempel på den ekonomiska apartheid som påtvingas länder runtom i världen under en täckmantel av ”ekonomisk tillväxt” och liberal näringslivsjargong.

”Demokrati” betyder i själva verket socialism för de rika och kapitalism för de fattiga. ”Modernitet” är detsamma som ett system av söndring och plundring som utformats och godkänts i Washington, Bryssel och Davos – ett system där ”vinnarna får allt”, som Sydafrikas finansminister Trevor Manuel uttrycker det.

Och han säger detta i ett land där ojämlikheten och fattigdomen beskrivs som ”katastrofala”, där ANC-regeringen har låtit världens mest rovgiriga storföretag slippa betala skadestånd för att de förgiftat landet och dess befolkning, och där brittiska vapentillverkare lurat beslutsfattarna att köpa 24 stridsflygplan av typen Hawk, ”det överlägset dyraste alternativet”, enligt en rapport från det brittiska parlamentet.

Storbritanniens departement för internationell utveckling har spelat en ljusskygg roll när det gäller relationerna till Sydafrika. Trots att detta departement enligt lagen inte får satsa pengar på någonting annat än fattigdomsbekämpning fungerar det i realiteten som en privatiseringsmyndighet som hjälper multinationella storföretag att ta över offentliga verksamheter.

2004 betalade departementet ut drygt sex miljoner pund till Adam Smith-institutet, en tankesmedja långt ut på högerkanten, för att det skulle planera ”reformer av den offentliga sektorn” i Sydafrika och stärka samarbetet mellan brittiska och sydafrikanska företag vars enda intresse är ekonomisk vinst.

När den eländige Mugabe väl är borta kommer Zimbabwe att ges samma behandling. Den brittiska regeringen kommer att erbjuda en miljard pund i ”bistånd” och bana väg för storföretagskapitalets, Världsbankens och Internationella valutafondens återkomst. Tillsammans kommer de att återupprätta det som, långt före Mugabes förstörelseverk, var ett av de mest exploaterade och ojämlika samhällena i Afrika.

Den nya ekonomiska plundringsstrategin lades fram den 5 april på en konferens i Storbritannien som kallas Progressive Governance Conference, ett arv efter Tony Blair och ett forum där ”vänster”-ledare kan låtsas vara krishanterare i stället för, såsom ofta är fallet, själva orsaken till krisen. (1999 flög Tony Blair två gånger till Sydafrika för att få till stånd den vapenaffär som det nu har blivit skandal kring.)

Den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki uppges ha fått i uppdrag att avlägsna hindret Mugabe, men han är försiktig, och han minns säkert att Mugabe, vid sitt senaste besök i Sydafrika, fick motta besvärande folkliga hyllningar. Applåderna för Mugabe var inte så mycket ett stöd för hans despotism som en påminnelse om att de flesta sydafrikaner inte hade glömt ett av ANC:s ”obrytbara löften” – att nästan en tredjedel av den odlingsbara marken skulle ha omfördelats år 2000. Idag är den siffran mindre än fyra procent.

Under tiden fortsätter avhysningarna och vattenavstängningarna, liksom den skamliga fattigdom som orsakar tiggeri runtom i landet. ”Vårt land tillhör alla som bor i det”, lyder inledningsorden i ANC:s frihetsmanifest, som antogs för mer än ett halvt århundrade sedan. Den sydafrikanska polisen uppskattade nyligen att antalet protestyttringar runtom i landet hade fördubblats på bara två år, till mer än 10 000 om året.

John Pilger

Publicerad: