ÅSIKT

”Vi måste låtsas för att kunna finnas”

Tommy Oranges debutroman ”Pow wow” handlar om ursprungs­amerikanernas situation i USA

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LOTTE FERNVALL
”Min mamma är vit och pappa är infödd, jag har misstagits för nästan allt ”, säger Tommy Orange.

avJack Hildén

KULTUR

På Drottninggatan i Stockholm brukade det förut stå tre män utklädda till indianer. Fjädrar och smink, de sjöng och spelade på oljefat som jag då tyckte lät vackert. Jag skriver utklädda, eftersom så mycket av Tommy­ Oranges hyllade debutroman Pow wow handlar om känslan att vara en bluff hur man än bär sig åt. Identitet och historia som en mask att bära, oavsett om du försöker gömma den eller göra den så färgglad som möjligt. 

”Performing indianness” kallar Tommy Orange det när vi ses i en bokhandel i Gamla stan. Att utöva indianhet, ungefär. Männen på Drottninggatan sålde skivor genom att anspela på hur indianer har framställts, och efter ett tag vet man knappt vad som är äkta längre. Sök ”pow wow” på Youtube. Där finns filmer som också skulle kunna tolkas som karikatyrer. Skillnaden ligger väl delvis i vem som är publik, ett pow wow är av ursprungs­amerikaner, för ursprungsamerikaner. 

Orange beskriver det som ett tillfälle för stammarna att samlas. Alla har sin egen anledning att besöka ett pow wow, och boken skildrar ett antal sådana öden. Den är en kör av röster, som i slutet har anlänt till tillställningen där deras historier flätas ihop. 

Romanen har uppmärksammats enormt i USA, lyfts fram som i princip ensam i sitt slag. I Sverige har mottagandet hittills varit blygsamt, mer avvaktande recensioner, vilket kanske säger mest om det amerikanska klimatet i vilket Pow wow detonerat.

Hans egen stam, Cheyenne, står utskriven på bokens baksida. Det är viktigt att vara öppen med det, att man finns korrekt inskriven. Orange pratar mycket om sådana tekniska aspekter, olika mängder med certifierat blod, och jag sitter som ett frågetecken medan han redogör för avancerade system som för honom är en självklarhet. 

– Många icke-infödda reagerar med medlidande på boken. Folk har sagt att de får skuldkänslor. Men hos de infödda har reaktionen varit omfamnande, folk känner sig representerade.

Tommy Orange pratar lugnt, med mörk röst. Senare på kvällen ska han prata på Kulturhuset, dagen före var han i Uppsala. Han trivs inte i offentligheten, och har lärt sig parera frågor där han förväntas svara för alla ursprungsamerikaner. Jag frågar om det var en oro i skrivandet att själv skapa stereotyper – de flesta karaktärerna i Pow wow är utsatta på olika sätt. Fattigdom, droger och alkohol, kriminalitet och allmän olycka. 

– Det var svårt. Men jag har hämtat mycket från mitt eget liv. Min pappa är nykter alkoholist, min syster har också kämpat med det och är bipolär.

Han sänker rösten när en kund kommer in i den annars folktomma bokhandeln. 

– Och jag har haft mina egna kamper. Vi måste låtsas för att kunna finnas, det enda sättet att bli accepterad som ursprungs­amerikan är att gå med på dansen. Jag vet människor som låter håret växa ut och har smycken för att synas mer. Min mamma är vit och pappa är infödd, och jag har misstagits för nästan allt.

– Om jag hade långt hår kanske det skulle vara annorlunda. Folk vet inte att vi ser olika ut. Sättet vi har framställts i filmer är som en gammal vis man med huvudband, förmodligen rynkig. Det är något vi måste jämföra oss med.

”Pow wow” är skriven i en konkret samtid, med hans hemstad Oakland som knytpunkt. Orange säger att han är född i medborgarrättsrörelsens efterverkningar, och skriver med den ingången. Boken är en sorgsen men bitvis humoristisk skildring. Samma sorts dubbelhet kan nog synas också i honom. Det märks inte minst när vi fortsätter prata om samtiden. 

Trump har noll respekt och hans inställning är att USA aldrig ska be om ursäkt för vad vi är och vad vi gjorde. Landets tillstånd gör mig skeptiskt, det känns som han kommer få fyra år till. 

Och om du tänker längre än fyra år, vad tror du då?

– Att det kommer ett skifte, men att den här situationen måste spelas ut ett tag till. Jag tror inte att detta är början på en större försämring. Jag hoppas att det här är dödsryckningarna för den här sortens giftiga gammal vit man-energi som har förstört vårt land länge. År 2042 kommer vita människor vara minoritet i USA, och det kommer förändra maktstrukturen. Medborgarrättsrörelsen adresserade problemen, och under ett ögonblick var det som att rättigheterna var erövrade och alla sjöng Kumbaya. Sen gled det undan.

– Trump kanske är nödvändig för att ta itu med alla begravda problem. Han avslöjade en fulhet som fortfarande finns kvar.

ARTIKELN HANDLAR OM