ÅSIKT

Mer än ett sätt att vara antirasist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lidija Praizovic: Jag behöver inga välmenande vita medelklassprofessorer som talar om för mig vad som är rätt.

Informationsfilmen ”Kontrollerad, övervakad, bortgift” finns på Youtube.
Stefan Jonsson.

Det största problemet i den hedersvåldsdebatt som blossar upp med jämna mellanrum är den vita maktblicken som till fullo determinerar den och sätter upp villkoren för den. Jag vill hävda att denna blick i grunden är densamma vare sig den kommer från den rasistiska högerextrema sajten Avpixlat eller från den antirasistiske vänsterprofessorn Stefan Jonsson. Där de förra så fort de hör ordet ”heder” genast imbecillt gottar sig i de fördomar som bygger upp deras rasistiska världsbild, så får den senare brådis med att genast lägga locket på, eftersom samma fördomar ploppar upp även hos honom.

Detta har hänt: polisen släppte inför sommarlovet den förebyggande informationsfilmen Kontrollerad, övervakad, bortgift - en film om hedersrelaterat våld och förtryck riktad till personal i skolornaYoutube. Den inleds med att en tjej med mörkt hår och mörka ögon inte får delta i simundervisning och gå på fest av sin kontrollerande familj.

I juni blev den kritiserad av Stefan Jonsson, professor i etnicitet, som menar att filmen bekräftar stereotyper: ”Till exempel att det bara skulle vara män från Mellanöstern som utövar kvinnoförtryck. /… / filmen borde ha gjorts på ett annat sätt, inte minst med tanke på hur stark den här stereotypen är i Sverige i dag”. svt.se (12/6)

Jag håller inte med; tycker filmen är bra och känsligt gjord med tanke på hur minerat fältet är. Till exempel berättar en man med bakgrund i Mellanöstern om sitt arbete för att hjälpa de drabbade. Filmen vänder sig till skolungdomar och skolpersonal och där tror jag att den reellt kan hjälpa. Den hade varit viktig för mig att se när jag gick gymnasiet.

Jonsson fortsätter i en debattartikel i Svenska Dagbladet (1/8) att tala om filmen ”som trots sina goda avsikter får rasisterna att nicka instämmande”. Hos Jonsson handlar det i första hand om rasisterna, inte om de utsatta flickorna. En så viktig fråga som hedersförtryck determineras helt av den svenska rasismen - det är den vi alla primärt måste förhålla oss till. Jonsson skriver: ”Att tonåringar och deras föräldrar är oense om vilka slags fester som är lämpliga och hur länge det är rimligt att vara ute är knappast knutet till religiös eller etnisk tillhörighet”.

För att jag ska gå med på detta krävs att jag förnekar hela min erfarenhet och alla ord jag hittills skrivit.

I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter (12/8) ger sig Jonsson än en gång in i debatten. Här kallar han Sakine Madon ”nyttig idiot” eftersom Avpixlat tydligen hyllat hennes försvar av filmen.

Jag kommer aldrig att förstå varför det är så kontroversiellt att säga det som alla nödvändigtvis redan känner till: att det patriarkala våldet genomkorsas av faktorer som kultur, religion och klass och på grund av detta kan variera i både styrka och uttryck? Allt patriarkalt våld är inte ett och samma, och min feministiska frigörelse kan aldrig se ut som en svensk medelklasstjejs.

Efter att Chris Brown misshandlat sin flickvän Rihanna tog hon honom i försvar och solidariserade sig med honom, mot en värld som bara väntade på att hugga sina rasistiska käftar i ännu en ung svart man. Invan-drartjejers/icke-vita tjejers dilemma: att de i sin feministiska kamp alltid riskerar att outa den egna utländska gruppen. Att inte outa kan innebära att fortsätta underkasta sig det patriarkala förtrycket, att den feministiska frigörelsen aldrig blir på riktigt.

Hela våren och sommaren har jag upprörts över ensidiga utsagor om min tro. Som Anna Hellgren i Expressen (14/5): ”den ryskortodoxa kyrkan vars ledare har utnämnt homosexualitet till det främsta moraliska hotet mot Ryssland”. Eller Kristina Hultman Dagens Nyheter (1/8) som beskriver den ortodoxa kyrkan som ”en maktfullkomlig kyrka som ser samkönade äktenskap som … ett mycket farligt tecken på apokalyps”.

Jag känner behov att försvara den kyrka som alltid varit varm, kärleksfull och generös mot mig, som erbjudit mina föräldrar tröst, stöd och sammanhang i det skitliv de fått i Sverige. Men jag väljer att först och främst fullständigt och tveklöst försvara de ryska hbtq-personerna som utsätts för Putins och kyrkans vidriga maktövergrepp; deras utsatthet är störst.

Men jag behöver inga välmenande vita medelklassprofessorer som ska tala om för mig hur en på rätt sätt är antirasist och feminist.

Lidija Praizovic