ÅSIKT

Offret blev ett monster

Kristofer Andersson om klasshatet som skapat skandalstjärnan Jockiboi

Foto: Sofia Nahringbauer
Joakim Lundell (född 1985) är en av Sveriges största nätprofiler med egen blogg och Youtube-kanalerna ”Jockiboi tv” och ”Jocke & Jonna”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det här är en text om Joakim Lundell, Sveriges mest kände youtuber. En man född 1985, ständigt i topp på de listor över mäktiga profiler och influencers som medieföretag och branschorganisationer pumpar ut.

Genombrottet kom i dokusåpan ”Kungarna av Tylösand” 2010. Under namnet Jockiboi blev Joakim Lundell vår tids stora skandalbloggare.

Alltid med några feta femmor spex i bakfickan (”dagens runk”) och ett knippe sexuella trakasserier (”dagens knull”) innanför västen.

Med självbiografin ”Monster” (Forum) utövar Joakim Lundell katarsis; ett försök att mörda det välmatade bloggmonster som under ett par år fick näring genom att sätta på så många brudar som bara möjligt och genom att leva rövare på barturnéer och finlandsfärjor, utan att för den sakens skull ha råd med käk för dagen.

Tillsammans med författarna Leif Eriksson och Martin Svensson tillämpar Joakim Lundell med ”Monster” en effektiv metod för den som vill tjäna pengar på skriven text 2017: Förvandla vad som borde varit ett gediget och välskrivet reportage i tidningen Café, som du hade kunnat fakturera typ sju papp för, till bok och vips – landets mest förhandsbeställda titel.

▪▪▪

Det här är en text om Joakim Lundell, men det är också en text om makt, eller avsaknaden av densamma.

”Monster” är inte främst 222 sidor skvallerpornografi. Mer än så är boken en bild av den vita småstadsunderklass som det är okej att hata. Hör du till den, blir du sällan mer än dina smaklösa geléspikes i håret. Hör du till den, gör dina avkommor bäst i att adopteras bort innan födseln. Hör du till den, är du socialt avfall.

I självbiografin ”Monster” försöker Joakim Lundell avliva sin bloggprofil.

Det är därför som produktionsbolaget Mastiff kunde välja ut en trasig twentysomething med alkoholproblematik utan social trygghet till att medverka i ”Kungarna av Tylösand”, utan att ägna sig åt medmänsklig tankeverksamhet.

Om jag skulle skriva att utsatta grupper i Sverige i allmänhet inte får någon uppmärksamhet vore det lögn – vi tjatar ju knappt om annat än om kidsen i storstädernas så kallade ”utsatta områden”.

Men den urbana underklassen har ofta, utsattheten till trots, tillgång till en samfälld sång. En kör som byggs upp genom en plats- och bakgrundsgemenskap, med organisering, demonstrationer eller popkultur som resultat. En om än bräcklig synlighet.

Trots skiten tillåts du att existera. I större städer finns ett kreativt community även längst ned i den ekonomiska samhällsstegen, ett community som dessutom omfamnas av den kulturella medelklassen. Ibland kan du tillgodogöra dig någon form av samhällsvärde.

Sedan finns det andra som inte alls har någon röst, än mindre kulturellt kapital. Folk som inte kommer från storstan, men som flätas samman av likartade berättelser. Det är berättelser om arbetslösa och/eller frånvarande föräldrar, psykisk ohälsa och missbruksproblematik som präglar varje årsring i släktträdet.

Foto: Kanal 5
”Kungarna av Tylösand” - dokusåpa från 2010. Joakim Lundell tvåa från höger.

”Monster” börjar med att Joakim Lundells mamma bär en snara i handen. Vad som följer är berättelsen om vad som kan hända när du flänger mellan fosterhem och anstalter, när morsan är mer torsk på tabletter än på dig, och när du lagförs redan i tidig ålder. Isoleringen går snabbt, skuldsaneringen långsammare.

I Storbritannien kallas den här gruppen ”chavs”. I Sverige växer de ofta upp i bruksorter som visserligen inte hör till de mest välutbildade, och där folk inte tjänar supermycket, men där de flesta trots allt klarar sig helt okej. Men de som inte är helt okej, utan som det går riktigt ruttet för, de blir isolerade även i sin närmaste omgivning.

I Vadstena, Joakims uppväxtort, bor 5 600 personer, från alla samhällsklasser. I Rinkeby, som motsvarighet, bor 15 800 människor.

”Småstäder kan vara livsfarliga platser”, skriver Joakim Lundell. Är du längst ned på stegen i en liten ort finns det sällan någon att dela den erfarenheten med, inget sammanhang att andas i.

De gångerna den sortens underklassbarn får luft är när deras beteenden ska flabbas åt, i program som ”Lyxfällan” eller ”Rent hus”. Eller, för den delen, i ”Kungarna av Tylösand”. Samtidigt fortsätter vi att tvångsmata dem med våra nya läckra altandörrar.

Det är ur den här sociala olyckan som monstret Jockiboi fick käk. Det klasskikt som Joakim Lundell varit mer eller mindre den enda riktigt kända representanten för under de senaste åren.

Det går att jämföra Joakim Lundell och Eminem, minus den senares större talang. White trash-bakgrunden, alter ego-metodiken, chockfaktorn och drogerna; liksom kvinnohatet och likgiltigheten mot en värld som aldrig var där när den borde ha varit det.

Framför allt: Responsen som kom när detta deras liv pluggades in i en medial förstärkare som ingen visste hur den skulle stängas av.

”Vad gäller moral”, skriver Joakim Lundell, ”så har jag först nu förstått att det är en lyxvara som vi människor kan unna oss när vi mår bra och har mat på bordet.”

Det här är en text om Joakim Lundell, och om makt, men det är också en text om ordet ansvar.

Tanken med den här artikeln var att jag skulle tala med människor som levt i Joakims närhet. Den planen är avlivad. Antingen är de mest intressanta redan döda, eller så talar Joakim Lundell i ”Monster” om dem på ett sådant vis att medverkan omöjliggörs – först och främst skulle de i sådana fall behöva få en chans att förklara, eller försvara, sig.

Är det sant att du tvingade två unga tjejer att ha sex framför kameran?

Är det sant, att du sa att det var din åttaårige sons fel, om du tog livet av dig?

Foto: Magnus Sandberg
Firar med hustrun Jonna Lundell efter att ha vunnit Barncancergalans humorpris förra året.

Jag vill inte hoppa på den sortens ansvarsutkrävanden, som aldrig når längre än till personnivå. I var och varannan intervju med Joakim Lundell påpekas lagom förnumstigt hur stor publik han har på sociala medier, och hur många av hans fans som är barn. Ständigt avkrävs han ansvar.

Vilket ansvar tar du för din unga publik?

De som följer dig är barn, tankar om det?

Joakim Lundell har gjort en hel del som är lämpligt att be om ursäkt för. Men detta är en kulturtext, och inte ett biktbås, och då ställs andra krav på utsikten.

Vad som skapade figuren Jockiboi är decennier av klasshat och extremmaterialism. Våra efterkommandes framtid hotas faktiskt inte främst av att han var ett riktigt praktarsle – inte ens i händelse av att han skulle fortsätta vara det – utan av att framtiden för många smalnar i horisonten.

Detta så kallade inflytande som Joakim Lundell i dag tilldelas är en replica. En tuggleksak som bara är en belöning till hunden som håller käft för stunden. Den verkliga makten hänger på en helt annan vägg.