ÅSIKT

Direktör med egen parlör

Jan Scherman om Nordea-chefens provokationer – och varför flytten kan stå banken dyrt

Foto: TT
Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos och verkställande direktör Casper von Koskull räknade inte med kundernas vrede, skriver Jan Scherman.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. Det finns en​ ​verbal​ ​klassklyfta. Den gör att​ ​vissa​ ​kan​ ​säga​ ​vad​ ​som​ ​helst​ ​och​ ​den mediala​ ​omgivningen​ ​småfnissar​ ​eller​ ​ler​ ​lätt​ ​beundrande. Alltmedan​ andra ​blir​ ​söndersmulade​ ​av​ ​knivskarp kritik och​ ​får​ ​äta​ ​upp​ ​sina​ ​ord​ ​resten​ ​av​ ​livet.

Låt​ ​mig​ ​bli​ ​konkret​:​ ​Nordeaaffären,​ ​banken​ ​som​ ​sticker​ ​till Helsingfors​ ​för​ ​att​ ​man​ ​tjänar​ ​ett​ ​antal​ ​miljarder​ ​på grund av​ ​lägre bankavgifter.​ ​Bankens​ ​styrelseordförande​ ​behandlas​ ​i​ ​medierna med​ ​stor​ ​respekt och​ ​närmast​ ​devot​ ​beundran.​ ​Han​ ​heter​ ​Björn Wahlroos.

För​ ​några​ ​år​ ​sedan​ ​konstaterade​ ​denne​ ​Wahlroos​ ​att​ ​”80 procent​ ​av​ ​människorna​ ​är​ ​idioter,​ ​åtminstone​ ​när​ ​det handlar​ ​om​ ​pengar”.​ ​Måhända​ ​tänkte​ ​han​ ​på​ ​att​ ​ingen​ ​vanlig enkel​ ​löntagare​ ​skulle​ ​komma​ ​på​ ​idén​ ​att​ ​smita​ ​från​ ​skatt genom​ ​att​ ​upprätta​ ​en​ ​massa​ ​dolda​ ​konton​ ​i​ ​Panama,​ ​vilket just​ ​Nordea​ ​hjälpt​ ​mer​ ​bemedlade​ ​bankkunder​ ​att​ ​ordna. 

Bankens​ ​årliga​ ​bonusfester​ ​för​ ​toppcheferna​ ​kallade​ ​han ”anspråkslösa”.​ ​När​ ​den förre direktören ​Christian Clausen​ ​fick kritik​ ​för​ ​att​ ​banken​ ​ordnat​ ​en​ ​stor​ ​lägenhet​ ​åt​ ​honom förklarade​ ​samme​ ​Wahlroos​ ​att​ ​”250​ ​kvadratmeter​ ​låter kanske​ ​mycket​ ​för​ ​en​ ​redaktör,​ ​men​ ​Christian​ ​leder​ ​faktiskt Europas​ ​femte​ ​största​ ​bank”.​

​Han​ ​har​ ​uttryckt​ ​beundran​ ​för hur​ ​Kina​ ​flyttat​ ​folk​ ​till​ ​landets​ ​stora​ ​industricentra​ ​och därmed​ ​fixat​ ​arbetskraft​ ​och​ ​samtidigt​ ​lockat​ ​utländskt kapital​ ​till​ ​landet​ ​– ​”en​ ​mycket​ ​lyckad​ ​kombination”,​ ​enligt Wahlroos.​ ​

Nu​ ​senast​ ​tillbakavisade​ ​han​ ​att​ ​Nordea räddats​ ​av​ ​oss​ ​skattebetalare.​ ​Det​ ​var​ ​dåvarande Nordbanken​ ​som​ ​fick​ ​det​ ​statliga​ ​mångmiljardstödet​ ​som ​sen​ ​bytte​ ​namn​ ​till​ ​Nordea.​ ​Alltså​ ​samma​ ​gamla​ ​bank, men​ ​med​ ​nytt​ ​namn. ​Men​ ​sådana​ ​detaljer​ ​behöver​ ​ju​ ​inte bankens​ ​styrelseordförande​ ​bry​ ​sig​ ​om.

Bilden​ ​av​ ​Björn​ ​Wahlroos​ ​är​ ​trots​ ​hans​ ​felaktigheter​ ​och föraktfulla​ ​provokationer​ ​​mycket​ ​positiv.​ ​Jag​ ​läser​ ​om honom​ ​som​ ​en​ ​handlingskraftig​ ​man,​ ​en​ ​modig​ ​människa som​ ​vågar​ ​säga​ ​sanningar, en​ ​frisk​ ​fläkt.

Men​ ​om​ ​vi​ ​för​ ​ett​ ​ögonblick​ ​funderar​ ​över​ ​vad​ ​som​ ​hänt​ ​om en​ ​politiker​ ​skulle​ ​sagt​ ​något​ ​liknande​ som ​det ​Björn​ ​Wahlroos uttalat​ ​med​ ​sin​ ​så​ ​uppskattade​ ​burleska​ ​kraft.

Tänk på Göran Perssons berömmande ord om Kinas ”politiska stabilitet” 1996 eller Anna Kinberg Batras ”stockholmare är smartare än lantisar” från 1998. Orden är som klister, inga ursäkter duger.

Politikers​ ​ord​ ​är​ ​axiomatiskt​ ​klumpiga,​ ​ogenomtänkta, felaktiga​ ​och​ ​förkastliga.​ ​Deras​ ​utsagor​ ​blir​ ​ihopkopplade med​ ​inkompetens.​ ​Det​ ​går​ ​för övrigt ​enkelt​ ​att​ ​googla​ ​på​ ​begreppet ”korkade​ ​politiska​ ​uttalanden”.​ ​Men​ ​inte​ ​om​ ​dito​ ​för direktörer.

Så​ ​ser​ ​den​ ​verbala​ ​klassklyftan​ ​ut. Den innehåller dessutom​ ​det​ ​något​ ​Kafka-liknande​ ​momentet​ ​att​ ​politiker kritiseras​ ​för​ ​att​ ​ha​ ​blivit​ ​alltmer​ ​färglösa,​ ​men ​när någon​ ​bryter​ ​gråtonerna iscensätts​ på​ ​rutin ​ett mullrande​ ​medialt​ ​drev.​ ​Är​ ​man​ ​bankdirektör​ ​är​ ​det alltså​ ​legitimt​ ​med​ ​vilka​ ​otidigheter​ ​som​ ​helst.

Jag​ ​är​ ​förmodligen​ ​en​ ​av​ ​Björns​ ​Wahlroos​ ​många​ ​utpekade idioter​ ​då​ ​jag​ ​dristar​ ​mig​ ​till​ ​att​ ​vara​ ​kritisk​ ​till​ ​flyttbeslutet. I​ ​hela​ ​sex​ ​månader​ ​har​ ​Nordea​ ​utrett​ ​var​ ​huvudkontoret​ ​ska placeras​ ​för​ ​att​ ​det​ ​ska​ ​bli​ ​så​ ​låga​ ​kostnader​ ​som​ ​möjligt. Beslutet​ ​blev​ ​enkelt,​ ​sade​ ​​Casper​ ​von​ ​Koskull. Tabellverket​ ​visade​ ​på​ ​att​ ​Helsingfors​ ​blir​ ​billigare​ ​än Stockholm.

Jag​ ​undrar​ ​i​ ​all​ ​enkelhet​ ​hur​ ​smalspårigt​ ​en​ ​bank​ ​får tänka.​ ​Nordea​ ​tjänade​ ​cirka​ ​40​ ​miljarder​ ​senaste verksamhetsåret.​ ​Bankavgifterna​ ​vis-à-vis​ ​vanlig​ ​kund sjunker​ ​inte.​ ​Den​ ​halvårslånga​ ​utredningen​ ​verkar​ ​inte​ ​haft förmåga​ ​att​ ​titta​ ​utanför sifferexercisen, vilkert​ ​säkert​ ​glädjer​ ​styrelsen​ ​och​ ​aktieägarna.​ ​

Men​ ​vi​ ​vanliga bankkunder​ ​kom​ ​inte​ ​med​ ​i​ ​kalkylen!​ ​Vad​ ​vi​ ​eventuellt skulle​ ​kunna​ ​tänkas​ ​tycka, hur​ ​vi​ ​skulle​ ​reagera.​ ​Våra bankkonton​ ​räknades​ ​tydligen​ ​inte.​ ​Jag​ ​har​ ​måhända​ ​naivt inbillat​ ​mig​ ​att​ ​bankens​ ​ledning​ ​har​ ​ett​ ​förtroendeuppdrag, inte​ ​bara​ ​gentemot​ ​styrelse​ ​och​ ​ägare,​ ​utan​ ​också​ ​i förhållande​ ​till​ ​alla​ ​sina​ ​kunder, stora​ ​som​ ​små.

När​ ​det​ ​nu​ ​i​ ​både​ ​ord​ ​och​ ​handling​ ​visar​ ​sig​ ​inte​ ​vara​ ​fallet är​ ​det​ ​väl​ ​rimligt​ ​att​ ​utnyttja​ ​den​ ​lilla​ ​makt​ ​man​ ​har.​ ​Jag​ ​har​ själv ​ett​ ​sparkonto​ ​hos​ ​Nordea​ ​som​ ​jag​ ​ska​ ​säga​ ​upp.​ ​Jag mejlade till​ ​bankens​ ​presschef​ ​Petter​ ​Brunnberg​ ​häromdagen​ ​och motiverade​ ​uppsägningen​ ​på​ ​prosa​ ​som​ ​påminner​ ​om​ ​Björn Wahlroos​ ​ordbruk:​ ​”Ni​ ​har​ ​som​ ​det​ ​heter​ ​på​ ​svenska​ ​skitit​ ​i det​ ​blå​ ​skåpet.”

Nätuppropet mot Nordea har samlat över 15 000 namnunderskrifter.


Jag fick svar med bland annat kommentaren: ”Det var tråkigt att läsa.” Replikerade att mitt beslut ligger fast, oomkullrunkeligt som det heter på fin svenska. 

Många​ ​av mina vänner​ ​har gjort​ ​​som​ ​jag​ ​– ​sagt​ ​upp​ ​bekantskapen​ ​med Nordea.​ ​En rad fackförbund med LO i spetsen har också meddelat att de tänker byta bank. På nätet cirkulerar uppropet ”Lämnar ni Sverige så lämnar vi er” med över 15 000 underskrifter. Mindre aktieägare tvivlar.

Vreden växer. Vi​ ​är​ ​ju​ ​inte​ ​tvångsanslutna​,​ ​och​ ​även​ ​om rösträtten​ ​i​ ​banken​ ​påminner​ ​om​ ​den​ ​som​ ​rådde​ ​i​ ​vårt samhälle​ ​för​ ​ett​ ​sekel​ ​sedan​ ​kan​ ​många​ ​kunders​ ​protest bli​ ​kännbar.​ Sammantaget riskerar Nordea att tappa många miljarder kronor på konton som nu sägs upp. Flyttvinsten ser ut att bli dyrköpt.

Vem​ ​vet,​ ​Björn Wahlroos​ ​kanske​ ​också​ ​tillhör​ ​de​ ​där​ ​80​ ​procenten​ ​av idioter​ ​som​ ​inte​ ​kan​ ​räkna? ​Utanför​ ​smalspårigheten​ ​finns​ ​ju vi​ ​kunder​ ​– ​människor​ ​med​ ​konton,​ ​egen​ ​vilja​ ​samt​ ​känslor som​ ​har​ ​att​ ​göra​ ​med​ ​besvikelse.​ ​Vi​ ​var​ ​alla​ ​med​ ​och räddade​ ​banken​ ​med​ ​våra​ ​skattepengar​ ​när​ ​konkursen​ ​var nära.​ ​Vi​ ​har​ ​inte​ ​glömt,​ ​även​ ​om​ ​bankens​ ​styrelse​ ​och ledning​ ​tycks​ ​ha​ ​tappat​ ​minnet.​ ​

Enligt​ ​rapporten​ ​Sweden, the​ brand​ boycotter​, som​ ​tagits​ ​fram​ ​av​ ​det​ ​internationella undersökningsföretaget​ ​Yougov​ ​med​ ​säte​ ​i​ ​London,​ ​har mer​ ​än​ ​en​ ​fjärdedel​ ​av​ ​konsumenterna​ ​​någon gång slutat​ ​använda varor​ ​och​ ​tjänster​ ​från​ ​​ett företag i protest​ ​mot​ ​att det​ ​på​ ​något​ ​sett​ ​betett​ ​sig​ ​illa.​ ​Den​ ​rapporten​ ​gick också​ ​Nordeas​ ​intensivt​ ​arbetande​ ​utredare​ ​förbi.​ ​Risken​ ​för en​ ​svensk​ ​kundbojkott​ ​finns​ ​inte​ ​med​ ​i​ ​analysen​ ​av​ ​flytten till​ ​Finland.

Jag noterar​ ​att​ ​många​ ​nu​ ​talar​ ​om​ ​regeringens​ ​ovilja​ ​till​ ​dialog, behovet​ ​av​ ​att​ ​återupprätta​ ​samförstånd​ ​mellan​ ​politik​ ​och näringsliv.​ ​​Det lär​ ​inte​ ​bli​ ​så​ ​enkelt​ ​i​ ​den​ ​verbala​ ​klassklyfta som​ ​råder​ ​i​ ​samhällsdebatten,​ ​där​ ​vissa​ ​får​ ​attackera​ ​med vilka​ ​ord​ ​som​ ​helst​ ​alltmedan​ ​andra​ ​knappt​ ​tillåts​ ​knysta utan​ ​att​ ​bli​ ​både​ ​åthutade​ ​och​ ​utdömda.