ÅSIKT

Stjärnornas match mot kvinnoförtrycket

I ”Cup Iran” tar kvinnorna plats på läktaren

Foto: SVT
Kortdokumentärerna ”Cup Iran” skildrar en vänskapsturnering i Teheran med inbjudna landslag bestående av många artister och konstnärer. Svenska färgerna försvarades av bland andra: Panetoz, Makode Linde, Daniel Tjernström, Mats Rubarth, David Nzinga och David Fjäll.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Blanda inte ihop idrott och politik” brukar de säga som ogillar just de politiska åsikter som för tillfället ser ut att påverka sporten. Sport är självklart politik. Historiska händelser där sporten och politiken möts är många.

Jesse Owens guldmedaljer i OS i Berlin 1936, Tommie Smiths och John Carlos protester vid OS i Mexiko 1968, Kathrine Switzers maratonlopp i Boston (i strid mot förbudet för kvinnor att delta) liksom Mohammed Alis hela politiska kamp, där han tog avstamp i sitt kändisskap för att protestera mot förtrycket av svarta i USA, och därmed förlorade rätten att tävla. Alla är de exempel på när idrottsmän utmanat eller synliggjort det politiska systemet.


SVT Edit gör nu en satsning där fokus riktas mot gränserna mellan samhället, politiken och sporten. Hashtaggen #Det­OpolitiskaSpelet samlar bland annat program om hur rörelsen Black lives matter har blivit synlig och växer inom amerikansk sport. En serie på tre korta filmer har också redan släppts: Cup Iran.

Foto: SVT
Farvash Razavi och Anna Tascha Larsson, utbildade på Konstfack, är managers för det svenska laget i ”Cup Iran”.

Cup Iran skildrar en vänskapsturnering i Teheran i februari 2015, där inbjudna landslag består till största delen av artister och konstnärer. Två vänner, Anna Tascha Larsson och Farvash Razavi – utbildade på Konstfack – är managers för det svenska laget och har som mål att inte bara sy ihop ett bra lag utan också att kunna ta en plats på läktaren.


I Iran är kvinnor förbjudna att gå på fotboll. Larsson och Razavi ville utmana förbudet genom att få tillträde i egenskap av managers. Och det får de, högt upp på en isolerad vip-läktare, och övervakade av säkerhets- och sedlighetspolis.

Filmerna skildrar uppbyggandet av laget – AIK-hjälten Mats Rubarth gör entré i ett kritiskt läge – och de första träningarna under överinseende av Abbas Razavi. Sedan följer resan till Teheran, matcherna, situationen på läktaren. Allt dramatiserat i en sorts trailer- eller dokusåpaform med korta klipp och ständiga omtagningar.

Det är en frustrerande form, åtminstone om man väntar sig fördjupning. Ämnet hade förtjänat ett bättre berättande. Jag tappar räkningen på hur många gånger syftet med resan och deltagandet i turneringen ältas. Ja, laget vill vinna och ja, de vill visa att det är möjligt att bryta vallen och få vara på läktaren.


En scen är både upplyftande och sorglig. Plötsligt kommer en grupp iranska kvinnor till vip-läktaren. Men de för så mycket liv – ropar, hurrar och lever sig in – att de dagen därpå inte får komma tillbaka. Kvinnor kan få plats, men inte på samma villkor som män.

Sportslig seger brukar innebära makt. Men Cup Iran får en upplösning som visar något helt annat. Segrarna på planen räknas inte – men man kan säga att det svenska laget ändå vann läktaren.

FAKTA

DOKUMENTÄR

Cup Iran

Regi: Agnes-Lo Åkerlind
SVT Edit

FAKTA

FLER POLITISKA IDROTTSPROTESTER

  • Under fotbolls-VM i Argentina 1978 var det flera svenska spelare som kände sig obekväma med värdlandets fascistiska styre. På plats kontaktade de, med Roland Andersson i spetsen, ”De galna mödrarna”, en rörelse som protesterade mot de försvinnanden som förekom.

  • Under friidrotts-VM i Ryssland 2013 protesterade Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer mot de ryska antigay-lagarna genom att visa upp regnbågsmålade naglar. Det må låta som en blygsam protest men uppmärksammades av världspressen och ryskan Jelena Isinbajeva rasade mot den på en presskonferens då hon även förklarade att ryska folket ”inte vill ha homosexualitet i landet”.

  • Inför damernas hockey-VM som ­börjar i USA i dag, hade hemmanationens lag hotat med strejk om de inte fick en lön som de kunde leva på – något som inte är ett problem för deras manliga kollegor. Bara dagar före nedsläpp nåddes en överenskommelse och spelarna är nu garanterade 2000 dollar i månaden (cirka 17 500 kronor).

ARTIKELN HANDLAR OM