ÅSIKT

Journalister är inte aktivister

Åsa Linderborg om SVT-teamet som dömdes för människosmuggling – och varför public service måste vara neutralt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SVT
Fredrik Önnevall och den 15-årige syriske pojken i SVT-dokumentären ”Fosterland”. Önnevalls team dömdes i tingsrätten för människosmuggling till villkorlig dom och samhällstjänst i 75 timmar. Domen kommer att överklagas.
KULTUR

DEBATT. När Fredrik Önnevall och hans SVT-team (en fotograf och en tolk) smugglade in en flyktingpojke gjorde de något som jag önskar att jag själv hade vågat. De flesta journalister vill förändra världen till det bättre. Det är därför vi har valt det här yrket. Men vad får en journalist egentligen göra på sitt jobb? 

Hittills har fallet Önnevall enbart varit ett domstolsärende, men frågan är större än så. Den handlar om pressetik och mediernas strategier att erhålla medborgarnas förtroende i konfliktfyllda tider.

Önnevall fick sitt case när han var på en reportageresa i Grekland. I en lägenhet hittade han en femtonårig syrisk pojke vars enda utväg var att hoppa ner på ett lastbilsflak på väg mot norra Europa. Pojken frågade SVT:s team om inte de kunde smuggla honom till Sverige i stället. 

Så föds en gripande dokumentär som är lite knepig att greppa: Skildrar SVT en ensam pojkes resa eller bidrar, rent av arrangerar, tv-teamet en illegal hjälpaktion? Vad är det i så fall som man rent journalistiskt vill berätta?

Önnevall har erkänt sig skyldig – han har ju själv redovisat sitt brott för alla som vill titta – och SVT Malmö har betalat rättegångskostnaderna. Fattas bara annat, det var SVT som lät Önnevall göra programmet, det var de som tryckte på sändningsknappen.

I tingsrätten åberopade Önnevall sitt samvete. HD har i prejudikat slagit fast att ett sådant utrymme föreligger, men det är väldigt begränsat. Praxis för smuggling av ideella och humanitära skäl är tre månaders fängelse. Önnevall kom lindrigare undan, rätten beaktade att han följde sitt hjärta. Eller också fick han straffrabatt för att han är journalist. Det vore i så fall besvärande, alla ska vara lika lagen. 

Det är skillnad på smugglare och smugglare. Önnevall menar att han aldrig har tagit betalt av pojken. Men det beror på vad man menar med betalt. Önnevall kom hem till ryggdunkande arbetsgivare med ett unikt material. Han stängde inte av kameran och sa, att nu kliver jag ur min roll som journalist och gör det här som privatperson. 

Och även om Önnevall drevs av humanistiskt patos kan han inte ha varit blind för den asymmetriska maktrelationen mellan honom och pojken.

Journalister vill oftast göra gott, men normen för vad som anses vara en god gärning är inte given.

Foto: AP
Den ungerska tv-fotografen Petra Laszlo sparkar på flyktingar 2015.

Hösten 2015 sparkade den ungerska tv-fotografen Petra Laszlo ner två flyktingar. Hon var, liksom Önnevall, anställd inom public service. Härom veckan dömdes Laszlo för tre års skyddstillsyn. Det hon gjort var med andra ord brottsligt, men likväl kan hennes attacker ses som representativa för rådande ungerska normer.

Normer kan snabbt förändras. Flyktinggalan som SVT sände hösten 2015 hade inte varit möjlig i dag, när regeringen i samstämmighet med nästan hela oppositionen och lejonparten av väljaropinionen stängt gränserna. Inom loppet av ett halvår ritades spelplanen om, plötsligt normaliserades åsikter som nyss var otänkbara i medierna.

Snart kanske det anses vara en god gärning att släppa på källskyddet och agera angivare. Om ”rikets säkerhet” anses hotat får man vara pragmatisk med etiken. 

Det egna samvetet är dock individuellt och står inte alltid i relation till tidsandan. Men SVT skulle ändå aldrig kunnat göra tv av sina reportrars civilkurage, om det inte vore för att man räknade med att det skulle betraktas som en ädel handling att smuggla in ett barn i nöd.

Flyktingkatastrofen förra året blev en utmaning för medierna: Å ena sidan människoströmmar som flyr från döden, å andra sidan stora utmaningar för mottagarländerna. 

Rätt eller fel, men många ifrågasatte våra skildringar av det imponerande volontärarbete som stod att finna i varje svensk bygd som en mästrande undervisning om hur man ska tänka och känna. Vår humanism gav kurage åt många, men många uppfattade oss inte som objektivt rapporterande, utan som reveljblåsare på de öppna gränsernas barrikad.

När regeringen plötsligt ändrade sin hållning från den mest generösa till Europas hårdaste flyktingpolitik, påverkade det medierna även om vi inte vill erkänna det. Det skapade ett misstroende som vi bär med oss in i Trump-eran.

De allmänna normerna för vad som anses bra och dåligt förändras. Det som var okej härom dan är inte okej i morgon och absolut inte om Moderaterna och SD skulle bilda regering. För att inte falla offer för opportunism, är det viktigare än någonsin att skillnaden mellan rak nyhetsrapportering och opinionsbildning inte suddas ut. 

Det finns situationer när journalister måste bryta mot lagar, till exempel för att komma in i områden där journalister inte är välkomna. Vi kan använda oss av källor som fått sin information på olaglig eller livsfarlig väg (Wikileaks). Vi kan ”wallraffa” och arbeta under annan identitet. Vi kan nyttja dold kamera. 

I diktaturer måste journalister bryta mot allehanda lagar för att alls kunna göra sitt jobb.

Vi kan också testa lagens gränser för att skapa debatt kring angelägna frågor. Som när Expressen köpte en pistol för att visa hur lätt det är att få tag på vapen. (Något de sedan dömdes för.)

Saken med den insmugglade pojken är att Fredrik Önnevall och hans fotograf är anställda av SVT. Public service arbetar på helt andra premisser än privata medier. Licensbetalda medier med parlamentariskt beslutat sändningstillstånd kan inte testa eller bryta lagar, även om man i det här fallet måste ha kalkylerat med juridiskt krakel.

Aftonbladet och Sjöräddningssällskapet räddade flyktingar i Medelhavet 2015.

Men public service ska också hålla sig mer neutrala och oberoende än alla andra. Endast privatägda medier har privilegiet att ta ställning i explosiva politiska frågor, som migrationen ju har blivit.

Hösten 2015 kunde Aftonbladet tillsammans med Sjöräddningssällskapet plocka upp människor som annars hade drunknat på Medelhavet. Vi smugglade visserligen inte med oss flyktingarna till Sverige, men visst hade vi också ha kunnat följa vårt samvete ända över den svenska gränsen. 

Vi kan spela högt med våra läsare, gillar de inte det vi står för får de gå någon annanstans. Så kan inte public service tänka.

Det är alltid diskutabelt när journalister agerar aktivister, men det är särskilt problematiskt när public service gör det, som ska vara hela folkets officiella nyhetsorgan. 

När förtroendet till medierna eroderar är det helt avgörande att vi börjar hålla rågången, annars kan gapet till medborgarna bli livsfarligt stort. Om man misstänker att medierna inte är sakliga, om man tror att det vi sysslar med är ren och skär propaganda, om man börjar se oss som ”en spelare” bland alla andra som man antingen kan hålla på eller önska åt helvete, kommer trumperiet slå omkull allt som är sant och rimligt. Då finns det ingenting kvar att hålla sig i.

SVT:s agerande förbättrade situationen för den enskilde pojken. Men om det misstänkliggör SVT:s trovärdighet och objektivitet i dessa frågor i stort, kan det ha negativa följder för alla andra individuella öden som SVT rapporterar om. Sådant måste man tänka på som redaktion.

Journalister hamnar hela tiden i humanitärt avskyvärda situationer. Utrikeskorrar med afrikanska flyktingläger som arbetsplats tvingas ständigt brottas med sina begränsningar. Det enda de kan göra är att rapportera hem tusen och åter tusen gånger. 

Det finns olycksplatser när journalister borde släppa kamera och anteckningsblock för att gripa in och rädda liv. Men att aktivt ändra händelsernas gång i stället för att skildra det, samtidigt som man låter kameran gå, diskvalificerar dokumentet som journalistiskt material. 

Att diskutera det här enskilda fallet så som jag gjort nu är oerhört cyniskt, eftersom det handlar om ett barn som lever här bland oss. Men principiellt är det lite för viktigt för att bara vara en juridisk fråga. 

Med det sagt hoppas jag att pojken som SVT räddade känner sig välkommen hit och får ett gott liv i Sverige. 

Det är klart att han ska bo här.