ÅSIKT

Rysslands Trump utmanar Putin

Aleksej Sachnin och Per Leander om Aleksej Navalnyj – bloggaren som leder massprotester mot Kreml i dag

Foto: AP/thinkstock
Aleksej Navalnyj (född 1976) är den ryska oppositionens enda lysande stjärna. Med massdemonstrationer och en egen Youtube-kanal med miljontals tittare som sprängbräda siktar han mot presidentposten i valet nästa år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Efter fem års relativt politiskt lugn i Ryssland har en ny proteströrelse börjat växa fram. Men medan den stora demokratirörelsen 2011–2012 hade ett flertal starka ledargestalter och kännetecknades av ett brett spektrum av politiska grupperingar från vänster till höger, domineras den nya rörelsen helt av Aleksej Navalnyj. De andra kända oppositionsledarna har på olika sätt eliminerats. Vänsterfrontens Sergej Udaltsov fängslades, liberalen Boris Nemtsov mördades, och andra som Gerri Kasparov och Ilja Ponomarjov drevs i landsflykt.

Men Aleksej Navalnyj har fått fortsätta sin kampanj relativt fritt. Regimen har dock en snara om honom redo att dras åt, i form av en villkorlig dom för påstådd ekonomisk brottslighet, som kan omvandlas till fängelsestraff ifall Navalnyj blir ett för stort hot. Frågan är om Kreml tänker använda sig av detta, eller om Navalnyj i slutändan kommer att få ställa upp mot Putin i presidentvalet nästa år. Det ryska valet 2018 kan mycket väl bli lika stormigt och oförutsägbart som det amerikanska presidentvalet 2016.

Ryssland är trots allt en integrerad del av det nyliberala kapitalistiska systemet och kan inte undgå den globala systemkris som skakat om USA, Storbritannien och Frankrike. Något som överallt manifesterar sig i politisk kris och sönderfall av de strukturer som tagits för givna i länder som ansetts ha stabila politiska system.

Den allmänna euforin över Krims återförenande med Ryssland 2014, vilket till en början gav Putin ett enormt uppsving i hemmaopinionen, har nu lagt sig och vardagens krassa verklighet börjar göra sig påmind. Fallande oljepriser i kombination med de västerländska sanktionerna har medfört växande ekonomiska svårigheter utan tecken på ljusning. 

Deltagandet i parlamentsvalet 2016 blev rekordlågt och även om Putins maktparti Enade Ryssland vann, var det med urusla siffror som visar på ett sjunkande folkligt förtroende för de styrande. Putin vet att han inte har råd med en sådan pyrrhusseger igen. Inför valet 2018 måste han försöka entusiasmera det ryska folket på riktigt, och få ett verkligt förtroendemandat för att kunna fortsätta styra under stabila förhållanden.

Ett sätt att återfå förtroendet skulle kunna vara om Putin segrar mot en riktig oppositionskandidat, någon som i regimtrogna medier kan framställas som ett yttre hot som får väljarna att enas runt Putin igen. Den personen skulle kunna vara Aleksej Navalnyj. Men ett sådant spel kan också komma att slå tillbaka mot Putin, på samma sätt som den självsäkra Hillary Clinton missbedömde sitt styrkeförhållande mot den av alla amerikanska medier demoniserade utmanaren Donald Trump.

Aleksej Navalnyj har en bakgrund i det liberala partiet Jabloko, men har också varit mycket aktiv i högerextrema miljöer. Han deltog flera gånger i den årliga ultranationalistiska demonstrationen ”Ryska marschen” i Moskva, och har gjort en rad rasistiska uttalanden mot muslimer och folkgrupper från Kaukasus och Asien. Han har till och med uppmanat till raskravaller, som när ryska skinheads gick till attack mot invandrare på en marknad i Moskvaförorten Birjuljovo 2013.

Mest känd är Navalnyj dock för sitt antikorruptionsarbete, där han med ett team av  anhängare har gjort verkligt stora avslöjanden om den ryska politiska elitens skumraskaffärer. Denna internetkrigare började med att publicera sina avslöjanden på sin privata blogg och driver i dag en Youtube-kanal med miljoner tittare.

Ett av de senaste stora och mest uppmärksammade avslöjandena rör premiärminister Dmitrij Medvedev, som Navalnyj beskyller för att ha tagit emot miljardmutor från oligarkerna. Dokumentären om Medvedev, som sändes i Navalnyjs egen tv-kanal, sågs av över 30 miljoner personer och fick så stor effekt att förtroendet för den ryska regeringen sjönk med 10–15 procent. 

I slutet av mars hölls demonstrationer med hundratusentals människor i städer runt om i hela Ryssland i protest mot myndigheternas och de statliga mediernas tystnad om korruptionen. Nästa protestdag är planerad till den ryska nationaldagen i dag och tros bli ännu större.

Navalnyj har också gjort klart att han tänker ställa upp i det ryska presidentvalet, och samlar in pengar till sin kampanj genom privata donationer. Trots att myndigheterna på olika sätt försöker sätta käppar i hjulet för Navalnyjs kampanj, har han redan öppnat kontor i de flesta stora städerna och registrerat över 300  000 frivilliga kampanjarbetare.

En förklaring till Navalnyjs växande popularitet är att han nu har presenterat ett politiskt program som tar upp sociala frågor. Under proteströrelsen 2012 var Navalnyj en typisk högerpopulist, som blandade sin liberalism med nationalistisk retorik, samtidigt som han var extremt vag i sina uttalanden om vad han egentligen stod för. Det vill säga, han var tydlig med att han var emot Putin, ”illegala invandrare” och korruption, men han formulerade aldrig vad för sorts politik han ville ha istället.

Nu har Navalnyj börjat sätta fokus på de sociala orättvisorna i Ryssland och går till starkt angrepp mot oligarkerna som stulit landets rikedomar sedan 1990-talet. Han säger att minimilönen och pensionen måste höjas, och han kräver att sjukvården och utbildningsväsendet, som drabbats hårt av de senaste årens privatiseringar, ska få mera resurser. 

Det är första gången i Rysslands historia som en i övrigt uttalad liberal politiker tagit en sådan vänstersväng, och det har gett resultat. Ryska liberaler har annars alltid tidigare talat föraktfullt om arbetarklassen, som att de skulle förtjäna ett liv i fattigdom. Men Navalnyj har likt Trump förstått att han också måste vända sig till de bortglömda väljarna ute i provinserna, de som på amerikanska kallas ”white trash”.

På många sätt framträder Navalnyj nu som en rysk motsvarighet till Donald Trump, som går till angrepp mot det ”korrupta etablissemanget”. På samma sätt som Trump lovade att han skulle städa upp i ”träsket” i Washington och få fart på USA:s ekonomi genom sina kunskaper som affärsman, förkunnar Navalnyj att han vill rensa upp i den ökända ryska byråkratin, minska statens inflytande och skapa en bättre fungerande kapitalism. 

Han skyller också en stor del av Rysslands problem på ”illegala invandrare”, och likt Trump vill Navalnyj bygga en mur i form av ett visumtvång för före detta sovjetmedborgare från Centralasien, det vill säga de fattiga arbetare som kommer i miljoner till Ryssland i hopp om ett bättre liv.

Likt Trump framställer sig Navalnyj som en outsider som utmanar den till synes allsmäktiga politiska eliten i Kreml. Men flera av de som nu backar upp Navalnyj kommer ursprungligen från Kreml. Som högerliberalen Vladimir Milov, tidigare vice energiminister i Putins regering, som utformat Navalnyjs ekonomiskpolitiska program. Milov har bitvis kritiserat Putins politik, men när det verkligen blev allvar under proteströrelsen 2012, och vänsteroppositionens ledare Sergej Udaltsovs popularitet växte, gick Milov ut och förkunnade att han skulle stödja Putin, hellre än Udaltsov.

Samtidigt jobbar Leonid Volkov, Navalnyjs kampanjchef, nu hårt för att försöka övertyga oligarkerna och storföretagen att Navalnyj inte utgör något hot mot deras ägande, till skillnad från socialisten Udaltsov som på allvar utmanar den ekonomiska makten. 

För även om Navalnyj försöker locka väljare bland vanligt folk, vänder han sig också till den del av den ryska härskarklassen som är trött på Putins maktmonopol och vill se ett alternativ.

Som vi har skrivit tidigare  (”Hotet kommer inifrån”, Aftonbladet 27 feb 2016) finns det inom den ryska eliten, precis som i USA och EU, en växande motsättning mellan de nyliberala globalisterna, som vill fortsätta som vanligt att sälja ryska råvaror som olja på världsmarknaden, och de klassiska industrikapitalisterna, som riktar in sig på den inhemska marknaden och efterlyser en mer keynesiansk och protektionistisk politik.

Under förra årets val i USA gjorde de ryska statliga medierna ingen hemlighet av att man hejade på Donald Trump, och hans seger innebar ett glädjerus för de styrande i Kreml. Nu utmanas president Putin av en egen rysk version av Trump i form av Navalnyj. En politiker som, likt Trump, blandar nationalism och högerpopulism men inslag av krav på social rättvisa, och med starka ord går till angrepp mot vad som för många upplevs som en världsfrånvänd och korrupt politisk elit.

Precis som Hillary Clinton och hennes klick gjorde, tar Putin och hans administration sin makt för given. Den nya generationen i Ryssland som i dag uppnår vuxen ålder kan inte minnas att landet haft någon annan härskare än Putin. 

Det betyder inte att de ser det som ett naturligt tillstånd. Det var samma generation, som i USA kallas för ”millennials”, som vägrade att stödja Hillary Clinton, utan istället ville se vänsterkandidaten Bernie Sanders som ny president. När Sanders inte fick möjlighet att ställa upp i valet, blev det istället den otippade jokern Donald Trump som vann över Clinton.

Men finns det inte också en chans att det uppstår en rysk motsvarighet till Bernie Sanders? Senare i sommar kommer Vänsterfrontens populära ledaren Sergej Udaltsov bli fri efter fem års fängelse. Kanske kan han då lyckas ta på sig den rollen, om han får en ärlig möjlighet att ställa upp i valet.

Något som dock bådar illa för ett sådant scenario är beskedet att Leonid Razvozzjajev, en annan av Vänsterfrontens ledare som nyligen blev fri efter 4,5 år i fängelse, har belagts med ett tvåårigt förbud att delta i demonstrationer och andra politiska evenemang. 

Det är mycket möjligt att Sergej Udaltsov på samma sätt kommer att förbjudas att verka politiskt.

Samtidigt fortsätter Aleksej Navalnyj sin valkampanj. Vad som än händer går den långa perioden av politisk trötthet mot sitt slut i Ryssland, och landet står inför en period av dramatisk kamp om makten.

Aleksej Sachnin

Rysk vänsteraktivist och politisk flykting

Per Leander

Författare till boken Kampen mot Putin