ÅSIKT

Barnet lever

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Maria Wine är den diktare som kanske bäst gestaltat kärlekens dilemman.

Om man konsulterar en svensk litteraturhistoria får man lätt intrycket att modernismen är en i huvudsak manlig historia. Avantgardets huvudpersoner omskrivs ofta i allegoriska termer som framhäver virilitet och framåtanda. Så är exempelvis Ebbe Linde en modernismens ”Musketör” och Artur Lundkvist den store ”Resenären” i Lönnroth/Delblancs Den Svenska Litteraturen.

Vill man däremot veta något om Maria Wine, finner man ett porträttfotografi och en liten spalt där poeten beskrivs som en ”modernismens sköna skyddsgudinna.” Eftersom hon poserar framför en målning av en konstnär i Halmstadsgruppen, passar texten också på att informera om hur mycket denna konst betydde för poeter som Artur Lundkvist och Erik Lindegren.

Om Wine själv får man veta att hon ”prövade” sina krafter som svensk lyriker, ”med fyrtiotalets diktion”. Hon är alltså inte en poet som själv är med att forma den moderna lyriken, utan en som prövar något redan utprovat. Framställningen av Wine är som av ett kuttersmycke som förgyller och skänker beskydd åt det stora modernistiska äventyret vilket skickligt härförs av de manliga författarna.

Ja, sånt där kan man ju gå och reta upp sig på. Och man kan se det som ännu ett uttryck för det osynliggörande och förminskande av kvinnliga författare som ständigt pågår. Men det är inte säkert att ett författarskap är orättvist förbisett för att det är en kvinnas. Enda sättet att ta reda på det är att konfrontera det med sina samtida. I bland klarar det jämförelsen och dess underordning i kanon framträder som ett historiskt misstag.

För den som intresserar sig för utvecklingen i svensk lyrik erbjuder sig nu ett gyllene tillfälle till överblick över Maria Wines produktion. Hennes poesi föreligger nu i en gedigen urvalsvolym i pocket som sträcker sig från debuten fram till i dag. I boken ingår även den nyskrivna samlingen Att gå på mossa.

Maria Wine debuterar 1942 i den litterära kalendern Horisont med dikter präglade av tidens sexualmystik och livshungriga anspråk på livet. ”Jag ska spränga min kropp i atomer! Min själ ska blomma som en kvällsstjärna på evighetens himmel” utropar poeten.

Sedan följer diktsamlingarna Vinden ur mörkret (1943) och Naken som ljuset (1945). I Wines andra diktsamling möter man en väl turnerad surrealistiskt inspirerad poesi. Sensuell, skarp och säker i sin bildalstring. Här finns strofer som med en annan reception skulle ha kunnat vara klassiska:

Ögat i stenen är livsnaveln.

Landskapet blir plötsligt skrämt av sin tystnad

och griper efter din klänning

kvinnan droppar sitt huggormsgift i kaksmeten

och med kraftiga styng syr besvikelserna

ihop dina läppar.

Gamla album dras fram under livets döda stunder

och varje upplevelse förgylles ännu en gång

ålderdomen tecknar sin grodhud kring ögonen

som vilar som matta kulor i sin ask.

Gråtens blanka skönhet har lämnat din blick.

Det som slår mig när jag läser Wines tidiga dikter är hur litet de faktiskt är präglade av fyrtiotalets diktion. Språket har inte den lite högtidliga stolpighet som man kan hitta i annan lyrik från samma tid – utan känns mer talspråkligt nutida. Kanske har det att göra med att ett av Wines huvudteman är det svikna barnet. Genom att hon utgår från barnets subjektiva position får dikterna en nästan naiv klarhet. De äger en märkvärdig fräschör i tilltalet som förbinder dem på ett självklart sätt med den lyrik som skrivs i dag.

Det tidstypiska i dem däremot är det surrealistiska bildspråket och det vitalistiska anropet till livet och sexualiteten. Maria Wine tillhör definitivt den primitivistiska riktningen. Hennes primitivism är dock mindre ideologiskt färgad än manliga samtida som Artur Lundkvist.

Jag finner att den har åldrats med större behag. Den är mer glittrande och fantasirik, men också mer verklighetsorienterad. Kanske för att Wine utgår från den faktiska erfarenheterna av sexualiteten än önsketankar kring den. I de här fyrtiotalssamlingarna kan läsaren hitta bland de mest lyhörda och finstämda skildringarna av den sexuella hängivenheten som finns på svenska språket. I en dikt föds till exempel små solar ur skötet. I en annan är de älskandes tungor som två sniglar förlorade i en grotta av eld. Det är en dikt som helt klart bör ha en mer central plats i modernismen.

I den andliga könsdikotomi som delar upp världen tycks det ha tillkommit de kvinnliga författarna att vårda och undersöka kärlekens och hängivenhetens plats i livet. Maria Wine gör det med en ursinnig omsorg, med en beslutsamhet som gällde det att bestiga de mest svårbestigna berg. Genom sin beslutsamhet har hon också blivit den diktare som kanske skickligast lyckats gestalta kärlekens dilemman: svårigheten att hänge sig utan att förlora sig . Omöjligheten att hålla kärleken vid liv i en institutionaliserad tvåsamhet. Den svåra balansgången mellan behovet av trygghet och längtan efter frihet och oberoende.

För den som längtar efter en kärlek på fria villkor finns mycken levnadsvisdom att hämta hos Wine. Hennes projekt att ge upp drömmen om Kärleken, till förmån för den verkliga närhetens oförutsägbara uppenbarelseformer, framstår som heroisk. Att vägra anropa kärleken med kärlek. Hon får mig att tro att det är just så: att kärleken bara är möjlig om man accepterar att den egentligen är en omöjlighet. Hennes kärleksevangelium är krasst och jordnära och har en djup respekt för vår rädsla för den trancendentala kraften hos ”mötets brinnande buske”.

Maria Wine är mycket produktiv. Dikturvalet är hämtat ur hennes tjugotvå diktsamlingar. Fram emot slutet av femtiotalet blir hennes lyrik alltmer aforistisk och konstlös. I bland balanserar den farligt nära det sentimentalas gräns. På sjuttiotalet är den emellanåt nästan svårsmält klämkäck och jag får svårare att följa henne. Det blir för naivt. Det finns någonting slappt i de beskäftiga tillropen. Samtidigt glimmar det här och där till av en hjärtskärande ärlighet som övertygar.

Ett huvudtema i Wines senaste böcker är åldrandet och döden. För den som besjungit vitaliteten och kärleken framstår döden som en förolämpning. Indignerat konstaterar hon hur man måste betala för livet med döden – trots att man inte ens bett om att bli född!

Maria Wines nyskrivna dikter som avslutar urvalet är på en gång livströtta och ilsket förnärmade över livets slut. De ger en osentimental bild av vad som väntar och är nästan outhärdliga mot den fond av vitalitet som fyller författarskapet. Kanske särskilt för att barnets perspektiv aldrig överger poeten.

Jag krossar alla speglar

står inte ut med att betrakta

mitt ansiktes rynkiga mask.

Skuggorna närmar sig krypande,

ofta under stilla söndagar,

med tankar på barndomens

förbjudna livslust –

lyrik

Camilla Hammarström ( )