Aftonbladet
Dagens namn: Evert, Eilert
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Pernilla Augusts känslosamhet är inte att ta miste på, skriver Claes Wahlin, som hellre hade sett Endre i rollen som Maria Stuart.   Pernilla Augusts känslosamhet är inte att ta miste på, skriver Claes Wahlin, som hellre hade sett Endre i rollen som Maria Stuart. Foto: BENGT WANSELIUS

På knä för Bergman

CLAES WAHLIN ser teatertemplets lekar och spel förvandlas till Bergmans kyrka för nåd och försoning.

 

    Till synes handlar Friedrich Schillers drama Maria Stuart om två drottningars maktkamp, om politik och statsmannaskap interfolierat av ett schillersk frihetsideal. Moralen och dess förhållande till staten och människans etiska fostran är betydelsefulla stråk, och i den tematiken ryms också konsten, estetikens förhållande till samhället. Schiller är en av centralgestalterna i utbildandet av det estetiska omdömet, denna nya kategori som uppstår som en restprodukt av teorier kring det civila samhällets möjliga harmoni, nu när den absoluta makten garanterad av Gud inte längre borgade för ordning och överblick. Med andra ord, inte alldeles självklart ett modernt stycke teater.

När Ingmar Bergman iscensätter Maria Stuart handlar det huvudsakligen om skuld och försoning, en smula egendomligt då inte minst skulden, detta protestantiska problem, ges stort utrymme i Marias katolska bikt innan hon äntrar schavotten. Försoning och skuld är tydligen teaterns uppgift i dessa millenniumskiftestider.

Scenograf Göran Wassbergs höga, grått asketiska väggar som reser sig mot himlen tycks inspirerade av Gordon Craigs vertikala scenbyggen. Maria med följe i grått, Elisabet med följe i rött, alla delar de enkla möbler och en omgivning som uppfordrar. Elisabets hov och Marias fängelse iscensätts samtidigt på scenen; medan det ena spelar, vilar det andra i tablå. Dessemellan plötsliga, filmiska svep, som öppningsscenen när hovet glider upp från fonden i samma tempo som ett tygsjok far upp mot himlen.

 

    Bergmans uppsättning sönderfaller i två väsensskilda delar. Första avdelningen går i ett högt tempo med känslosamheter, där ingen kan behärska sig utan genast skriker, förtvivlar eller förvridet fnissar som vore talet tomt och handlingen styrd av infallet. Inte ens Elisabet kan behärska sig, utan våldtar till hovdamernas förtjusning en inte alldeles missnöjd Leicester. Accentuerandet av det sena 1700-talets sentimentalism ser jag som en narrspegel för vår egen tid, en tid som – på, märk väl, både gott och ont – än en gång sätter känslan, bilden och kollektivet framför förnuftet, ordet och individen. Hör bara hur Bergman använder musik i föreställningen; precis som på bio illustreras och förstärks känslorna.

Men detta straffar sig i andra avdelningen. Mortimers misslyckade befrielseförsök, Elisabets vacklande där hon lyckas med konststycket att göra sig både skyldig och oskyldig till Marias avrättning, fokuserar på förlåtelsens och försoningens tankefigurer. Nattvardsscenen och de gravallvarliga monologerna sker stilla och utan tillstymmelse till ironi. Som teater infinner sig ett viss t mått av tristess inför denna tyske dramatiker som lärde så mycket av Shakespeare och som även i de allvarligaste stunder kan spelas med den lekfullhet som han såg som estetikens hjärta, vilket Staffan Valdemar Holm visade i Köpenhamn med Don Carlos. Men för en gångs skull – tyvärr – så tycks Bergman ointresserad av teatermetaforerna. Han må låta ensemblen buga för publiken, men det är också allt.

 

    Jag minns också en elektrifierande Isabelle Huppert på gränsen till nervsammanbrott som Maria i en uppsättning för några år sedan. Men viss förvåning har Bergman givit denna roll åt Pernilla August, vars känslosamhet inte är att ta fel på, men jag hade hellre sett Lena Endre bli till stuartskt nervknippe. Endres Elisabet är förvisso välspelad, även om jag har sett henne bättre. Störst nöje ger de vackra birollerna, den självklara auktoritet med vilken Gunnel Lindblom (Hanna Kennedy), Erland Josephson (Melvil) eller Per Myrberg (Talbot) ger orden kött, är litet som att höra en välbesatt opera där inte bara hjälten och hjältinnan tillåts sjunga perfekt utan även den lilla pagen. Mikael Persbrandt spelar sin Leicester som en jazzmusiker, känslans uttryck letar sig upp genom strupen utan fusk och billiga tricks, stöter viljelöst fram, liksom hetsad.

Så går ridån ned för drottning Elisabet, ensam blickandes ut genom ett kyrkfönster, ett ögonblick uppenbarar sig den döda Maria och om därmed nåden är given, så är det på bekostnad av inte bara konsten och leken utan också till priset av det knäfall publiken förväntas göra för Bergman och teatern som kyrka.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet