ÅSIKT

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Peter Knopp
Maj Wechselmann

? som en familj utan fotoalbum

MAJ WECHSELMANN om de nya hoten mot dokumentärfilmen

En lördagskväll

i Amsterdam zappar jag mig snabbt genom tevekanalerna: på Ettan engelsk deckarserie, på den största kommersiella kanalen Vill du bli miljonär? Det holländska företaget Endemol, som utvecklade det konceptet för hela Europa, har i Holland gått ett steg vidare: i en ”frågetävling” sitter en moderlig nederländsk blondin och håller din hand och du behöver inte själv svara annat än nej eller ja! Är det rätt svar när det blinkar grönt NU? Och du hinner inte säga ja eller nej innan blondinen jublar att det VAR rätt svar och nu är du en massa gulden rikare. På något oförklarligt sätt blir det rätt svar fyra gångar av fem.

Budskapet är inte svårt att gissa: Vi – televisionen – har makt att radikalt förändra ditt liv! Vi tänker göra dig rik!

Det man inte säger är: Det är mycket lönsamt för oss, för genom att binda dig framför teven tjänar vi minst det tredubbla på annonsintäkter.

I detta Amsterdam i ett land och ett Europa där fördumnings- och stöld-av-tid-teven brer ut sig pågick häromveckan världens största dokumentärfilmfestival, IDFA, där över 200 filmer från hela världen visades, var och en resultat av år av hårt arbete.

Med de nya

digitala småkamerorna finns det numera resurser att fullfölja filmer som aldrig förut har kunnat göras: kameran reser hur långt som helst – in i själen och ut i världen. Det finns enkla filmer, men också filmer som litar på åskådarens intelligens och kräver hans/hennes aktiva medseende.

Ta filmen Nazareth 2000 av palestiniern Hany-Abo Assad. Hela 1999 filmar han två halvgamla palestinska polare som jobbar på en bensinmack i Nazareth. De skiter i allt vad politik heter. Till macken kommer hela det muslimska Nazareth, besvikelsen, frustrationen, förnedringen, hoppet och glädjen. Ofrivilligt blir det gråskäggiga radarparet roligare än Helan och Halvan. Filmen är humoristisk och kärleksfull – men också självkritisk: avslöjar cynikerna som i alla läger manipulerar för att öka motsättningarna mellan kristen, jude och muslim.

Håll floden på höger sida! av amerikanerna David och Gwen Shapiro handlar om den amerikanska antropologen Tobias Schneebaum som på sextiotalet förälskade sig i en hövding för en primitiv stam på ön Asmat utanför Nya Guinea, där man nyligen slutat äta människor. Skildringen av den klarsynte 78-årige Schneebaum, vars karriär krossades av kärleken, reser frågorna om tolerans och kärlek mellan olika kulturer på ett nytt och uppfriskande sätt.

11–12 av tysken

Till Harms är en film om den politiska östtyska fången som förälskade sig i sin förhörsledare i fängelset. 1997, elva år efter hon lämnat fängelset, kontaktar hon honom och i dag lever de tillsammans. I filmen leder hon honom tillbaka till det förflutna: de går igenom Stasis arkiv tillsammans, låter sig utfrågas av chockade skolungdomar. Ensam i ett totalt ljudisolerat rum får han uppleva hennes förnedring och isolering i fängelset. Framför kameran utspelar sig en långsam men dramatisk psykisk process, där han går från insikt till insikt, en process som aldrig någonsin skulle kunna skildras med samma tyngd i en fiktionfilm.

Kommer någon av dessa eller festivalens andra filmer att visas i svensk tv blir det säkert inte före kl 23.00 på kvällen.

Det är ett av dokumentärfilmens problem och flera av de organisationer som möttes i Amsterdam – och som representerar 1 200 dokumentärfilmare i Europa – har bildats just för att ta itu med det: de fria dokumentärfilmerna har blivit färre på tv-kanalerna – samtidigt som de förvisats till sena sändningstider med låga publiksiffror.

Värd för mötet

var European Documentary Network, till större delen finansierat med EU-pengar. EDN har de senaste åren satsat ett tjugotal miljoner på att föra samman Europas dokumentärfilmare med commissioning editors, det vill säga tv-bolagens dokumentärchefer. Vid så kallade pitchings får den enskilde filmaren nådigast framlägga sitt förslag för tv-cheferna i hopp om att en eller flera skall nappa och finansiera filmen.

Det gäller att anpassa filmerna till teves ”slots”: 29, 52 eller 58 minuter. Dessutom måste språk och ämnen passa: de västeuropeiska tv-bolagen dominerar på grund av sina ekonomiska resurser och därmed är vissa politiska ämnen tillåtna, andra närmast tabu. Bara en filmare som vill begå harakiri skulle försöka att få en kritisk film om Nato-bombningarna i Serbien finansierad på en europeisk pitchingsession – eller till exempel föreslå en film om Västeuropas nya industriella exploatering av Östeuropa. Politisk film eller kontroversiella skildringar av modern historia är inte populära.

På IDFA-festivalen

var det tydligt att många filmare kringgår restriktionerna mot politisk film genom att skildra det politiska genom det personliga.

Men det räcker inte. En stor diskussion i Amsterdam gällde hur man ska hitta nya finansieringsalternativ – och nya vägar att nå ut till publiken. Det går inte att sätta sin lit till de tv-kanaler som alltmer fylls av intelligensbefriat snömos.

Europas dokumentärfilmer från i dag och i går kommer ofrånkomligen att bli en del av våra barns historiska arv, precis som all annan icke-fiktiv konst. Men de måste ju också bli tillgängliga för samtiden!

Som ordföranden för den skotska organisationen sa:

”Ett land utan sina dokumentärfilmer är som en familj utan fotoalbum.”

Maj Wechselmann