ÅSIKT

Gör rent hus med städningen

KULTUR

BARBRO WESTLING gör julfint hemma - och sopar till det nya mentala lort-Sverige

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alla vill ha rent, men ingen vill städa. Vi förenas i klagan över smuts, damm och högar men den vinner avgjort mer gehör som gnäller om hur tråkigt det är att städa än den som talar om sin längtan efter att ha rent. Jag tror att det inte bara är i mitt huvud som en obehaglig associationskedja kopplas på då någon talar sig varm för rengöring. Tanken att det börjar med "oskyldig" städning i hemmet och sedan äter sig utåt. Att rent vill ha mera rent och att den som självmant plockar bort fimparna efter andra i trappuppgången eller noga rengör tvättstugan efter sig i själva verket bär på det otäcka lilla fröet till en konformist. I dag städar jag i trappan, i morgon städar jag i samhället och snart håller jag rent vid EU:s gränser.

Städningen har både en totalitär och en mänsklig sida. Det är inte bara i fiktionen, i Luc Bessons Nikita eller i Louise Boije af Gennäs Rent hus som städningen löper amok över att det inte kan bli rent nog. Men att städningen aldrig kan bli definitiv handlar ju om att nedsmutsningen ständigt pågår, precis som livet. Och man städar ju faktiskt av omtanke om andra och inte bara för sig själv.

Hur och var och om man vill ha rent är en individuell och kulturell fråga. Ett rent hem kan vara den verkliga kronan på verket för många, ett tecken på att man äger full kontroll över sitt liv och har tid med det som andra inte hinner med. Men inte minst bland intellektuella och akademiker smäller översvämmande pappershögar, allmän oreda och dammiga bokrader högre än småborgerlig ordning och rengjorda ytor.

Städning är politik. Vem som städar åt vem, med vilken status och för vilken lön, är frågor som alltid haft ett entydigt klass- och könsbundet svar. Arbetarklass städar åt medel- och överklass, kvinnor städar åt män. Invandrare städar åt svenskar. Där politiken alltmer flyter fritt mot mitten följer städningen den gamla höger- vänster-axeln. I en aktuell Sifo-undersökning (Vår Bostad 9/2000) av folks inställning till förslaget att den som i sitt hem anställer en städerska skall få lägre skatt ("pig-debatten") är följaktligen vänsterpartiet mest och moderaterna minst kritiska medan socialdemokraterna och LO är lika mycket för som emot. (På sossarnas kongress sa man dock bestämt nej till förslaget.)

Städningen är en jämlikhetsfråga men frågan om hur rent man vill ha det är varken köns- eller klassbunden. "Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete", var ett slagord som satt klistrat i många alternativa unga 70-talsbostäder med adress till de perfekt skötta föräldrahemmen där tråkigheten gapade under den välstädade ytan. Nej, städa är varken särskilt upproriskt eller skoj. Försöken att göra om städandet till något annat, mindre slitsamt och mer modernt, påbörjades på 30-talet av folkhemmets ingenjörer och tekniker som räknade husmors steg, noterade arbetsställningar och tidsåtgång, allt för att finna rationell teknik och maskiner som skulle underlätta hushållsarbetet.

En blick på dagens stora utbud av klatschigt gula och himmelskt blå rengöringsmedel räcker för att ge besked om att kosmetiken i dag definitivt har tagit över reformarbetet. I det nya mentala "Lort-Sverige" av doftrenare och fuskjobb är det status att inte ha tid att städa. I reklamen trollas själva städandet bort av den unge mannen i karriären som med mobilen i ena handen och sprayflaskan i andra ser smutsen rinna av egen kraft från ytorna. Simsalabim, det nya kemiska dundermedlet som får dig att "älska det du hatar" heter, förstås, Mr Muscle.

Men vill man ha rent finns det inga mirakel. Effektiv städning kan aldrig vara virtuell, bara påtagligt verklig och hopplöst omodern. Att städa är mekaniskt, monotont och fysiskt. Gnugga, vrida ur och gnugga igen. Det hymlar iallafall inte Estrid Bengtsdotter och Lotta Kühlhorn om, författare till boken Städa! (Bokförlaget DN). Med ett stadigt blåvitt grepp om ämnet försöker de i stället tala till vår spirande eller ännu oväckta lust att städa. Det finns en njutning gömd i att göra rent och vägen dit går genom vettig utrustning, tid och hög volym på musiken. Städa! presenterar inga sensationella nyheter på städfronten men dess handfasta tips och uppriktiga entusiasm kan nog fungera inspirerande, speciellt på den helt ovana.

Den anda som jag själv städar i återfinns i Astrid Lindgrens och Ilon Wiklands julbok Kajsa Kavat hjälper mormor från 1958. Där far den snart sjuåriga Kajsa runt och piskar trasmattor och skurar golv så att det stänker och till sist välsignas ungens fläng då renheten själv singlar ner mot den mörka jorden. Det snöar på julaftonsnatten men Kajsa hinner inte mer än ropa till mormor att hela gården är "full av änglar" förrän hon slumrar, den trötta men lyckliga städarens välförtjänta sömn.

Barbro Westling

ARTIKELN HANDLAR OM