Aftonbladet
Dagens namn: Gudrun, Rune
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Kitsch, utan några frågor

    Odd Nerdrum är i ropet.

Plötsligt vet alla vem han är. Jamen det är ju han som visar kuken. Det är ju han som har blivit censurerad. Han är, som det brukar heta med ett egendomligt gammaldags uttryck, i ”blåsväder”.

Utställningsfolket på Kulturhuset i Stockholm har också hängt upp ”kukmålningen” så att ingen kan undgå att se den direkt.

Målningen som heter Självporträtt i gyllene skrud visar Nerdrums välmående mage mer än den krokigt erigerade penisen. Är det kulmagen som gör att en del anser bilden anstötlig? Jag tror det. För ingen kan väl, inte på allvar, bli upprörd och echaufferad av att se ett manligt könsorgan på bild.

I dessa dagar. Det är ju 2000-talet för Guds skull ?

Nej, det provocerande med Nerdrum är att han är så otidsenlig, att han vill måla som Rembrandts ljusmåleri och Caravaggios realism.

Provocerande är det att han refererar till sig själv som en kitschmålare och en outsider, när han samtidigt missförstår eller medvetet förvanskar begreppens egentliga innebörd.

Vad Nerd-rums målningar föreställer, motiven, kan man skita i. De är inte intressanta i annan mening än att karln målar nästan lika bra, jag menar tekniskt nästan lika bra, som Rembrandt.

Nerdrum förklarar

i slutet av 1997 att han har kommit ”till insikt” om att han är kitschmålare. I annonser i tidskriften Artnews ger han sin syn på kitsch: konst och kitsch har bytt plats, konsten står för ironi och distans, medan kitsch är djupaste allvar eftersom den, enligt honom, tjänar livet, den är privat och vänder sig till den enskilda människan: ”The Kitsch painter is committed to the eternal: Love, Death and the Sunrise” eller ”Because modernism has conquered art, kitsch is the saviour of talent and devotion.”

Kitsch är något annat än bara krimskrams och dålig smak. Om det kan vi vara överens. Men vad är då kitsch?

Enligt författaren Hermann Broch, som skrev två berömda essäer om begreppet 1933, är kitschen kopplad till 1800-talets sentimentala romantik. Kitschmänniskan har ett behov av att se sig i den förskönande lögnens spegel och rörd och belåten känna igen sig i den. Det gränsar till självömkan och i värsta fall en förvriden personlighetsuppfattning.

Så långt ansluter sig Nerdrum till Brochs tolkning. Han uppfyller just den romantiske konstnärens alla kriterier; genikulten, att referera allt till sin egen biografi, och utifrån denna skapa en aura av autonomitet kring sin person och sitt konstnärskap.

Men Nerdrum väljer helt bort det andra sättet, det kritiska, att förhålla sig till kitschen. Milan Kundera tar, på ett helt annat sätt än Nerdrum, upp kitschbegreppet i sin roman Varats olidliga lätthet. Här är kitschen ingenting gott utan en skärm som har satts upp för att skymma döden. Sabina, som likt Nerdrum är en konstnär, förklarar på ett ställe för romanens andra kvinnliga huvudperson, Tereza, hur man skall förstå hennes tavlor:

”I den totalitära kitschens rike är svaren på förhand givna och utesluter varje ny fråga. Härav följer att den totalitära kitschens verkliga motståndare är en människa som ställer frågor. En fråga är som en kniv som fläker upp dekoren så att man kan se vad som döljer sig bakom den.”

Nerdrum väljer bort just detta. Han ställer inga frågor. Han ger bara en illusion av att visa vad som är ”bakom”.

Det kan, om

man riktigt orkar bry sig, ha en provocerande inverkan.

Nästa problematik rör uppfattningen om outsidern. Nerdrum hävdar att han är en out-

sider, en utstött eller utanför stående människa. Men jag ser honom inte så. Att han har varit motarbetad i hemlandet Norge gör honom inte till en outsider på riktigt. Däremot spelar han en outsider. I själva verket är han en insider; han är uppburen och rik, hans tavlor går som smör i USA och nu får han en egen stor utställning på Kulturhuset i Stockholm. Outsider? Pyttsan.

Vad som utmärker den äkta outsidern, så som Colin Wilson definierar honom i sitt standardverk, The Outsider, från slutet av femtiotalet, är just att det är en människa som inte väjer för frågorna, som syftar att slipa sina instrument för att se djupare. Den äkta outsidern anstränger sig för att höja svårighetsgraden och söker sina uttryck därefter, han är ingen romantiker, som Nerdrum. Inte heller en illusionist, som Nerdrum.

Det verkliga problemet uppstår, som hos Nerdrum, då en person påstår sig vara både kitschmänniska och outsider. Det blir kortslutning. Kitschmänniskan och outsidern är inte förenliga. På ytan kan de påminna om varandra, men bara i ytskiktet.

Någon av dem är fejk.

En riktig outsider

är Nerdrum definitivt inte.

Kvar är då kitschmålaren; han längtar efter sina egna tårar. Och där, i det alldeles egna landet där han inte ens försöker nå utanför självömkandets och de bitterljuva minnenas gränser, försöker han transformera sina högst privata känslor till något med allmängiltiga anspråk. Ibland har han till och med mage att omge denna process med en aura av intellektualitet.

Det är provocerande. Och outhärdligt.

Men låt inte mina invändningar avskräcka er. Gå gärna och titta själva. Nerdrum är en flink fan vid staffliet, och som sagt, han målar nästan lika bra som Rembrandt. Och så får ni ju se ”kukmålningen” som alla talar om.

 

Anders Paulrud
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet