ÅSIKT

Ikonernas revolution

KULTUR

TORSTEN KÄLVEMARK om den östkyrkliga konsten på väg till oss

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ERIK CORNELIUS/NATIONALMUSEUM
"Födelsegrottan" - en julens ikon, där Maria och Jesusbarnet ingår. Ryssarna hör till de ortodoxa som firar jul nu i trettonhelgen.

Ordet "ikon" har på bara något decennium genomgått en betydelserevolution. Fram till mitten av 1980-talet definierades det i uppslagsverken som "en kultbild i den grekisk-ortodoxa kyrkan". Men så bröt IT-epoken in med

oemotståndlig kraft och plötsligt blev ikoner de små symbolerna på våra bildskärmar. För att nu inte tala om den figurativa betydelse som gett oss kulturella eller mediala ikoner.

Begreppet har med andra ord utvidgats och delvis sekulariserats. Samtidigt är det paradoxalt nog så att vi sett en ikonernas revolution även i den ursprungliga religiösa betydelsen. I ett historiskt perspektiv kan nämligen den östkyrkliga konstens utbredning i västerlandet under 1900-talets andra hälft ses som en av de stora händelserna inom kristenheten. Ikonen, som för fyrtio år sedan bara var ett område för specialister och kulturella finsmakare ( Gunnar Ekelöf var en av dem), är i dag ett viktigt inslag i det kristna fromhetslivet över hela världen och det är intressant att se hur den överskrider gränser som tidigare kunde betraktas som oöverstigliga.

Ikonerna finns i dag på centrala platser i reformerta kapell och i katols-ka katedraler. I vissa avseenden har de förändrat definitionen av den religiösa konsten. Den senare reflektionen har jag i varje fall ofta gjort på besök i Paris under senare år. Området kring kyrkan Saint Sulpice var en gång själva beteckningen för den kitschiga 1800-talsromantiken med sina gipsmadonnor och oljetryck. I dag är det ryska eller grekiska ikoner som dominerar urvalet också i dessa Parisbutiker. Visserligen finns faran för sentimentalitet och dåligt måleri också i de moderna ikonerna men genomsnittligt har de nog ändå en andlig kvalitet som vida överstiger den gamla Saint Sulpice-konsten.

Även om teologin inte automatiskt följer med en viss konstart har ikonerna burit med sig ett vittnesbörd om en trosuppfattning där bild och materia betyder lika mycket som abstrakta ord. Ikonen är inte en symbolisk konst eller en enbart "föreställande" avbildning. Den är i sig en manifestation av en tro, en illustration till den poetiskt figurativa teologi som är den ortodoxa kyrkans innersta själ.

Den som vill veta mer om denna trosuppfattning kan med fördel läsa en nyutkommen översättning av den klassiska bok som skrivits av den rysk-franske konsthistorikern Leonid Ouspensky: Ikonens teologi (översättning av Göran Ståhl, Artos). Den följer ikonens teologiska utvecklingshistoria från den första kristna konstens dagar och den kulminerar i ett viktigt slutkapitel med titeln "Ikonens betydelse och innehåll" som sätter in denna särpräglade bildvärld i dess teologiska och liturgiska sammanhang.

Ouspensky påminner framför allt om ikonernas samband med det som en gång skedde i Betlehem. Att Gud tog mänsklig gestalt har den ortodoxa kyrkan framför allt tolkat som början på ett återställande av skapelsen efter det katastrofala fallet, en uppfattning som uttrycks i en av hymnerna på den söndag under våren då man firar de rättrognas seger över ikonkonstens motståndare: "Genom att återupprätta den besudlade bilden i dess ursprungliga värdighet, förenade han den med gudomlig skönhet."

I ikonen förenas ande och materia. Bilden vördas därför att den förmedlar den helighet som finns hos den person som gestaltats i färg och form. Meningen med ikonen är enligt Ouspensky just att skildra "oförgänglighetens arvtagare".

Men ikonerna är inte bara framställningar av helgon och änglar. De är också visuella kommentarer till de stora högtiderna. Det gäller inte minst julens ikon. Den finns i många varianter, storlekar och färgnyanser, men det centrala motivet är alltid detsamma: Maria som ligger eller sitter utanför den grotta som enligt den fornkyrkliga uppfattningen tjänade som stall. Inne i grottan ligger det nyfödda Jesusbarnet i sina lindor. Oxens och åsnans huvud syns intill krubbans kant. Och de tre persiska astrologerna (magerna) är på väg till det nyfödda barnet.

Ikonens detaljer återfinns i verbal form i den liturgiska poesin. I gudstjänstordningarna för julens helger finns en lång rad hymner med sina rötter i det tidiga Bysans. En av de främsta bysantinska hymndiktarna på 500-talet hette Romanos. Av eftervärlden har han fått tillnamnet Meloden eftersom han också tonsatte många av sina poetiska verk. Han skrev bland mycket annat en stor julhymn av vilken endast den första strofen har bevarats i den nuvarande ortodoxa julliturgin.

I mitten av 1800-talet återupptäckte man en stor del av Romanos Melodens litterära produktion. Inte minst väckte den fullständiga texten till den bortglömda julhymnen forskarnas intresse. Den kom senare att fascinera också en svensk klassicist, som samtidigt själv var en betydande diktare: Hjalmar Gullberg.

Gullberg gjorde en svensk översättning av Romanos hymn och den pub-licerades i Svenska Dagbladet strax före julen 1941. Juldagen samma år sändes den också i radio i tonsättning av Hilding Rosenberg. Sedan fick hymnen dessutom inleda den volym av översättningar som Hjalmar Gullberg 1944 pub-licerade under titeln: Sången om en son.

Även i Gullbergs ganska fria översättning kan stroferna ses som en utmärkt kommentar till just julens ikon:

En jungfru föder i denna dag

den Översinnlige

Och jorden bjuder ett stall till behag

för den Oupphinnelige.

Änglar och herdar höja hans lov

med jubelljud

Vismän med stjärnan bilda hans hov

i kungaskrud.

Ty oss är givet i denna dag

ett nyfött barn, av evighet Gud.

Till Betlehem! Där öppnas oss ett Eden,

vars frukt skall läska oss på vandringsleden.

Förborgat i ett skjul är paradiset!

Där sprang en telning ur det torra riset

- där står i dag Försoningen i blom.

Där är den brunn som aldrig rinner tom,

det vatten som kung David eftertrått.

Där stillar jungfrun som ett barn har fått

den törst som Adams släkt och David led.

O stall som skänkte oss av jungfruns kved

ett nyfött barn, av evighet Gud!

Svag låg de svagas frälsare, Guds son

- så var hans vilja - på en krubbas strån.

Till bröstet modern honom tog och sade:

"Vad sker med detta lindebarn? Vem lade

dig i mitt liv? Hur steg du ur mitt sköte?

Se mina bröst som spännas mot ditt möte!

Jag lät mitt blod i dina ådror rinna.

Förfäran griper mig - en ogift kvinna.

Jag sveper dig - kvar är min jungfrudom:

den vaktar du som föddes ren och from,

ett nyfött barn, av evighet Gud.

Konungarnas konung bor i fattighuset,

himmelens herre sänkte sig till gruset -

hur fann du lust till denna krubbas läger?

Se, inget rum för din slavinna äger

härbärget, ingen plats för mig står tom;

och detta skjul är andras egendom!

När Sara födde, fick hon jordagods:

mig har en usel håla anförtrotts.

Men hålan valdes åt din moder ut,

ty sådant var ditt syfte och beslut,

nyfödda barn, av evighet Gud!"

Så fortsätter Romanos Melodens dikt i ytterligare tjugo strofer. I nästan varje strof finns en anknytning till de olika delmotiven på julens ikon. Bildens stiliserade framställning fördjupas och förtydligas i diktens bildspråk.

När bild och poesi förenas, så som det sker i den bästa ikontraditionen, förstår man varför den östkyrkliga konsten på bara ett halvt sekel lyckats erövra ett västerland där den religiösa bilden alltmer tömts på ett ideologiskt innehåll.

Torsten Kälvemark