Aftonbladet
Dagens namn: Helga, Olga
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Det hade varit bättre på disko

Susanna Levonen som Galathée och Thomas Ericsson som Acis.   Susanna Levonen som Galathée och Thomas Ericsson som Acis. Foto: BENGT MOBERG

    Jean Baptiste Lully är ett stort namn i musikhistorien, och de flesta kan placera honom som Ludvig XIV:s hovtonsättare. Få har däremot hört hans musik och ännu färre sett någon av hans operor. De blev urmodiga redan vid 1700-talets mitt och har så förblivit, ända tills helt nyligen, när fransk barockopera väcktes till liv igen av dirigenter som William Christie och Marc Minkowski. Och i Sverige av eldsjälen Mikael Paulsson, som med 300 års fördröjning envist gått in för att introducera denna stora och rika genre i Sverige. Med minimala resurser har han tillsammans med den musikteatrala gruppen Nya Utomjordiska i Göteborg lyft fram lika fräscha som okända verk ur den glömda franska historien. Nu har turen kommit till mästaren själv och hans sista opera från 1686: Acis et Galathée.

Musikaliskt är föreställningen en ren triumf. Efter en något trevande inledning eldar Mikael Paulsson, som själv spelar teorb, tillsammans med Andreas Edlund, cembalo, och Gabriel Bania, barockviolin, de sexton musikerna till ett alldeles hänförande livfullt musicerande, som kulminerar i den avslutande passcaglian, där de tidstrogna instrumentens sensuella fullklang oavbrutet erbjuder gåshudsframkallande njutning. Inte en ton i Lullys partitur känns urmodigt.

Tvekan känner jag däremot inför den påvra sceniska omvandlingen av denna pastorale héroique. Prologen är struken, och det kan ju vara svårt att hantera gudar och personifierade egenskaper på scenen, men man har också i dag fritt att behandla en sådan här gudaprolog med ironi och respektlöshet. Den behövs som uppvärming för själva handlingen om herden Acis, som älskar nymfen Galathée men dödas av sin rival, jätten Polypheme. Som tröst förvandlas han till en porlande källa.

Regissören Ingalill Rask Nyström har försökt skapa ett slags modernisering av den antika sagan. Man anar att Polyphème är flickfotograf, och herdar och nymfer ett innegäng, men hon har inte tagit steget fullt ut, kläderna signalerar bara fantasiteater, scenografin är så gott som obefintlig, och de koreograferade avsnitten består alltför mycket av Imse Vimse Spindel-rörelser med händerna. Handlingen tycks varken utspelas i antik, barock eller nutid. Thomas Ericsson och Susanna Levonen är i och för sig vokalt uttrycksfulla i titelrollerna, men de unga orutinerade sångarna blir påtagligt osäkra av att inte ha fått sina roller inskrivna i ett tydligt sammanhang. En närmast naturalistisk bar- eller diskoteksmiljö hade till exempel givit en helt annan stadga och ironisk spets åt tillställningen. Lullys fantastiska musik hade ledigt anpassat sig till en sådan fräck scenisk metamorfos.

Lennart Bromander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet