Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Inget liknar Raro

Ill: FRED

    Så står jag utanför mina referensramar igen. Härligt!

Förra Raro-cd:n, minialbumet Raro innehöll sju kortisar som inte liknade något annat. Resultatet var ett slags remix av Raros, alias Peter Hansens, samlade erfarenheter.

Och nu! Raro-musik. Sacro-musik (andlig techno). Hansens före detta konstmusikvänner som sitter av ärtsoppemiddagarna på Föreningen Svenska tonsättare undrar när han ska börja skriva "riktig musik". Varför vill han utmana den fina konstmusiken med elekt-risk fulmusik? Nu är Mr Raro ute bland folk igen. Cd:n Terminal Café utstrålar 70-tal. Rötterna finns i den tyska krautrocken, den första synt- och "data"musiken, ambient-traditionens vänt-rumsmusik med Brian Eno, soundscaping där man använder dokumentära ljud från städer och natur och på något udda, underliggande sätt kopplar detta till "minimalism" i stil med Arvo Pärt.

 

    I de etablerade studiorna med sin hårdformaterade musik görs inget som liknar Raro. Man kan säga att hemmastudion med sitt speciella hemma hos-sound är en förutsättning för Raromusiken. Det stora i det lilla.

Hansen säger: "Jag kan dock inte utesluta att det vilar en djup tragedi över mina låtar. Sorgen över en sedan länge försvunnen ungdom och ett avsked till en tid som aldrig mer kommer tillbaka." Det är svårt att peka på men det ligger i texterna och hörs i låtarnas drömska, lätt beslöjade karaktär. Som ett slags "Funeral music" av barockmästaren Henry Purcell i midisyntarnas tidevarv.

Han väljer att begränsa sig till en liten palett med mjuka percussiva ljud. Begränsningen ger en stark identitet. Och rösten, Emelie Sigelius, är en operasångerskas. Men en sångerska som sjunger femstämmigt med sig själv på behörigt avstånd från mikrofonen.

Raro. Omöjlig att dansa till men desto enklare att försjunka i.

Mikael Strömberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet