ÅSIKT

Halsbrytande och fritt från tiden

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Henrik Nordbrandts diktsamling "Drömbroar" lägger beslag på läsarens alla sinnen.

Och så skälver världen till.

Nej, inte så att man blir rädd; det är inte ett skalv i meningen att något raseras eller faller itu. Det är precis tvärtom.

Skälvningen har med precision - och trygghet att göra. Plötsligt är allt, just genom den där lilla skakningen, den lilla förflyttningen, mycket välbekant och dessutom laddat med extremt hög närvarokänsla.

På något annat sätt kan jag inte förklara hur det är att läsa Henrik Nordbrandts dikter.

Som visste man exakt vad han talade om.

Som om man hade varit med själv.

För visst vet man hur ett steg i sakristian låter före ett dop, hur ljuset faller på ett mandelträd i blom, och man vet att hela stora havet är litet som en vattenpuss jämfört med avstånden mellan två människor som en gång älskat varandra.

Henrik Nordbrandts senaste diktsamling, Drömbroar, är, för att travestera poeten själv, en bok som lägger beslag på läsarens alla sinnen. Man följer honom med stor lätthet, och lika obesvärad som av en ögonblinkning, ända in i det innersta av drömmarna.

Nordbrandts stora teman - den melankoliska uppväxten och kärlekens alla svårighetsgrader, resandet och den självvalda exilen - gestaltas här genom olika drömmar. I normala fall kan man ju irriteras av de "litterära drömmarna" eftersom de ger texten ett slags överfiktivt drag, eller värre, rentav misstänkliggör den. Så är det inte i Nordbrandts fall. Tvärtom ger drömklädnaden kring de nya dikterna honom tillåtelse att bli ännu friare och ännu mer halsbrytande.

Nordbrandt spänner inte upp några skyddsnät kring sina dikter. Han behöver inte det. Han stiger eller störtar lite som han vill. Och resultatet är alltid detsamma: extrem närvarokänsla, hög igenkänningsgrad vare sig poeten störtar ner i en svart avgrund med olivträd eller om han lägger sig intill en sjöjungfru med tång i håret.

Alla drömdikter är förstås inte lika halsbrytande. Ibland är de som små stillsamma uppvaknanden innan de erbjuder ett återvändande till drömmen igen. Så viktlösa. Så fria från tid. Slå följe med den här dikten så förstår ni vad jag menar:

"Jag lät dröm vara dröm.

Skogen stod kvar.

Sjön speglade inte ett träd.

På den motsatta årstiden

slogs en bildörr igen.

Jag hade stigit in

innan ljudet nådde mig

och under bron på väg tillbaka

hängde månen som en del

av den maskin mina sinnen hade samlat

när de inte kunde nå mig.

Gräset var täckt av rimfrost.

Min älskade väntade i stugan.

Och tiden kunde knappast ha gått

eftersom jag ännu inte hade kommit fram."

Anders Paulrud