Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Du milde!

    MARIA-PIA BOËTHIUS ser mediernas mäktiga män visa musklerna, politikerna köras över – och de viktiga mediefrågorna tappas bort

2001 kommer

kanske att gå till historien som det år då den svenska mediemaktens grabbar ”kom ut” ur garderoberna och tog sina ägandes arenor i anspråk för att visa sina muskler, sätta i gång det verkliga maktspelet mellan mediernas män och förpassa politiken till marginalen. En rivstart! Och detta i det land, Sverige, där mediemakten regleras minst i hela världen, nämligen inte alls. Samtidigt som politiken är utsatt för att minutiöst regelverk, som gör att mediemakten på löpande band kan avsätta politiker och public service-chefer som ”slarvat med kvitton”.

Det började på den första tidningsdagen 2001, den andra januari. Medievärldens regeringsorgan, Bonnierägda Dagens Nyheter, startade det nya året med tre mastodontartiklar, skrivna av sex mediemakthavare som alla handlade om ”det nya landet” – det mediestyrda Sverige. Överst på ledarsidan gavs ett slags åttaspaltig regeringsförklaring – ”vi ska vara det ledande nyhetsorganet” – följt av outhärdliga floskler typ ”Dagens Nyheters bevakning bygger på värden som sanning, rättvisa och respekt för allas människovärde”. Skrivet av DN:s fyra högsta chefer, alla män. Under fanns en artikel av rikslobbyisten Kjell-Olof Feldt, som nu tycks ha värvats som lobbyist för marknadens idé att inga vildsinta debatter som stör marknaden bör förekomma på kultursidorna i Sverige. Han fördömde debatter där – och krävde i stället konsumentupplysning om böcker. Och samma dag upptogs hela DN Debatt av en utläggning av Bo Strömstedt, som framlevt hela sitt yrkesliv i Bonniersfären, som gick ut på att det var bättre förr och allra bäst var han själv. Dom gör så, grabbarna, när de ska installera sina herrmaktklubbar; de kallar in de gamla patriarkerna.

Fast egentligen började denna offensiv på julafton 2000 då medievärldens nyfrälste, förre SvD-chefredaktören Mats Svegfors, upptog hela DN Debatt med evangelium enligt Mats. Det handlade om sorgen över att Svenska Dagbladets ledarsida halverats; en sorg som inte alla delar.

Under just

denna tid har landets statsminister, Göran Persson, givit ifrån sig starka signaler om att han nu underordnar sig mediemakten. Han har gästat Sen kväll med Luuk, låtit sig forslas till ett BB av Aftonbladet och där hållit upp en baby inför fotografen i anledning av att det föds för få barn i Sverige samt kommit med publikvänliga, mediala utspel om feminism, Attac och veganrörelsen. Den gravallvarliga genomgången av statsministerns syn på pressylta i ”Ekots lördagsintervju” runt trettonhelgen bör gå till mediehistorien. I den anglosaxiska världen kallas sådana utspel för ”spin” – politiker och medier sätter i samspel snurr på ämnen som medierna vill ha.

    År 2000 lämnade socialdemokraterna och LO tidningen Arbetet att dö. Det var också en signal. Man har beslutat sig för att underordna sig eller fusionera med den kommersiella mediemakten, inte stödja egna medier som kan tänkas kräva att arbetarrörelsen lever upp till sin ideologi.

Och 2001 blev

också året för den största fusionen hittills mellan staten och mediekonglomeraten, nämligen det ännu till största delen statsägda Telias fusion med Jan Stenbecks Tele 2. Sällan har jag sett en mer deprimerande bild av tidsandan.Först agerar staten aktör på aktiemarknaden; i samspel lanserar den socialdemokratiska näringsministern, marknaden och medierna Teliaaktien som ”folkets aktie”. När folket efter denna propagandakampanj förköpt sig dalar aktien och småspararna förlorar pengar. Pilutta er! svarar makten. Det blir en lämplig lektion för folket i att aktier är högriskprojekt. Därefter ställer socialdemokraterna Telia till förfogande för Jan Stenbeck, så att han – till skillnad från folket – kan göra ett jätteklipp med hjälp av Telias tillgångar; de som egentligen tillhör folket. Maktpakten mellan medieelit och politikerelit, där politikerna är underdogs, blir alltmer uppenbar. Som Règis Debray skrivit: ”Eftersom politikerna inte kan kontrollera medierna, måste de göra gemensam sak med dem.”

Stenbecks Teliaklipp upprör Thorbjörn Larsson, direktör för Bonnierkontrollerade TV 4. Det upprör honom till den grad att han måste skriva en satirisk debattartikel på Bonniers DN Debatt, Bonniers främsta arena för att bekämpa public service, reglering av medie-

ägandet och nu maktkonkurrenten Stenbeck. Artikeln är ett inlägg och en kraftmätning i maktspelet mellan mediekonglomeraten Bonnier och Stenbeck. Undertexten är att Stenbeck demoniserats alltför lite som mediemogul hittills; att han måste få klä lika mycket skott för mediemaktens offensiv som Bonniers. Maktspel helt i medievärldens smak. Bonnier och Stenbeck kanske kan efterträda Framfab och Icon Medialab som grabbig maktspelsföljetong.

Thorbjörn Larsson föreslår Stenbeck att sälja sina 20 procent i TV 4 till LO. Och jag tänker att det måste finnas någon gräns för hyckleriet. Jag har personligen hört Thorbjörn Larsson utbringa en skål – i champagne – ”för den dag vi befriade Aftonbladet”! Det var den dag Larsson förmådde LO att sälja största delen av Aftonbladet till mediekonglomeratet Schibsted. Varför skulle LO pumpa in mängder av miljoner för att bli minoritetsägare i Bonniers TV 4? Du milde!

    Om det är något vi behöver i detta land är det seriös och modig mediegranskning. Men nu har mediemaktens män tagit sina arenor i besittning för sina maktspel. Den kraftigt mansdominerade medievärlden – på chefsnivå – älskar det. Under tiden ligger de verkliga problemen i medie-

skugga. Drygt 80 procent av dagstidningarna i Sverige är borgerliga, medan folket till drygt 50 procent inte är det.

Bonnier och Stenbeck

utökar och konsoliderar hela tiden sin mediemakt medan politikerna hukar. Inget politiskt parti utom moderaterna har en mediepolitik värd namnet. De vågar inte. Sverige har sämst lagstiftning i Europa – kanske världen – på mediemaktkoncentrationens område. Distributionen av tidningar är monopoliserad, främst av Bonniers. Det är som om vägar och gator i landet vore privata – och bara vissa transporter fick använda dessa gator. Det är numera billigare att producera tidningar; men svårt att få ut dem. Och i hela Europa pågår en väldig offensiv från kommersiella medier mot public service: i Storbritannien, i Norge, i Danmark och i Sverige till exempel. Man vill släcka ner public service och själva ta makten över all information, alternativt tillsätta marknadsinriktade public service-chefer.

Med tanke på

vad som hänt i Stockholm sedan de borgerliga tog makten där – utförsäljning av det mesta som varit i det allmännas ägo – kan man anta att de borgerliga kommer att sälja ut pub-lic service om de vinner nästa val, hela eller delar av Sveriges Television och Sveriges Radio och Utbildningsradion UR. Det skulle inte förvåna mig om någon av de medieskygga pr-byråerna sen länge har till uppgift att producera dålig press för public service.

    Om allt detta borde mediedebatten handla. I stället tvingas vi nu betrakta de eviga skolgårdsslagsmålen i medietappning: grabbarna mäter sin makt för att upprätta hierarkin i medievärlden. Politikerna har de redan satt sig på!

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet