ÅSIKT

Med en enkel tulipan

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Claes Wahlin bland nederländska lökinvesterare, turkiska tulipofiler, tulpandyrkande ottmanska sultaner och Statoil

Exemplen på mänsklig

dårskap är åtskilliga, men få överträffar den tulpanmani som härjade i Holland några år på 1630-talet. En knippe nyutkomna böcker vittnar storslaget och elegant om fenomenet. Anna Pavords på alla sätt magnifika praktverk Tulpanen är välskriven och med utomordentliga illustrationer. Mike Dashs Tulipomania är en rafflande redogörelse om tulipofiler och spekulanter i 1600-talets Holland. Om Dash har skrivit en av de bästa böckerna om tulpanmanin, så har Pavord skrivit vad man kan kalla en monografi över tulpanen, denna i dag så vardagliga blomma att man tycker att endast gravt undersysselsatta botanister och florister skulle vilja ta sig an en sexhundrasidig volym om föremålet. Som tunn men ojämn introduktion till blomman i historien finns Marie och Björn Hanssons Den underbara blomman och som välskriven roman om kärlek på 1600-talet bland stillebensmålare och tulpanköpare rekommenderas Deborah Moggachs Tulpanfeber.

Men vad är det då med tulpanen, inslagen i billig plast på 7 Eleven, genast slokande när omslaget avlägsnas, eller sedan länge slokande i en blå plasthink utanför Statoil? Sir John Chardin skriver om det persiska tulpanintresset i sin Travels in Persia 1686, att när en ung man ger sin älskade en tulpan, visar han med blommans färg att han brinner för hennes skönhet och med den svarta basen att hans hjärta bränts till kol.

I det ottomanska

riket liksom för perserna var tulpanen Guds blomma, endast en bokstav skilde dess namn – ’lale’ – från Guds namn – ’Allah’. I slaget om Kosovo 1389, där sultanen Murad I slogs mot Prins Lazar, användes tulpanen som amulett. Koranen förbjöd avbildandet av allt levande, men kanske ville man också skydda sig mer strategiskt, eftersom tulpaner lär ha broderats på underkläderna. Tulpanen hyllas av sultaner genom historien, ja, en del var upptagna med annat, som libertinen Den Galne Ibrahim som dränkte sitt harem om 280 konkubiner enbart för nöjet att kunna välja ett nytt. Men hans son Mehmed IV var mer fredligt sinnad, han återställde lugnet i riket under sin tid som regent i mitten av 1600-talet och vigde i stället sitt liv åt tulpanen, liksom hans son Ahmed III. I den sistnämndes fall, som tillbringade sina första 29 år bakom galler med utsikt över trädgårdens tulpanbäddar, handlade det snarare om en besatthet gränsande till galenskap; än i dag kallas tulipofilen Ahmeds regeringsperiod i början av 1700-talet för ’lale devri’ – tulpaneran.

Det handlade om estetik, om en naturens eller Guds skönhet som saknade motstycke. De ottomanska sultanerna anlade magnifika trädgårdar, lät visa upp sina tulpanodlingar vid praktfulla festligheter där speglar och omkringhasande sköldpaddor med vaxljus på sina skal mångdubblade effekten av dessa smala, spindelliknande blommor. Det turkiska tulpanidealet skilde sig nämligen från det europeiska. Lång och smal skulle blomman vara, alls inte den halvt rundade tulpan vi känner. Enligt ett manuskript av Mehmeds förste trädgårdsmästare Lalezaris skulle tulpanen vara rundad som nymånen, med jämn färgfördelning, mandelformad, nållik, innerblad som ytterblad smyckade med behagfulla strålar, ytterbladen försiktigt, nästan blygt öppnade: den utvalda bland utvalda.

Förste trädgårdsmästare

hade också en annan syssla, minst lika viktig: bödelns. Det var han, när han inte var upptagen av att pyssla med blomsterbäddarna, som sydde in dömda kvinnor i säckar och lät kasta dem i Bosporens vatten. Han var också den som emellanåt tvingades till kapplöpning med de högt uppsatta dömda som enligt lagen hade rätt till att få sitt dödsstraff omvandlat till förvisning om de vann ett cirka en kilometer långt sprinterlopp ner till hamnen. Vann trädgårdsmästaren/bödeln så dödades brottslingen genast och slängdes i Bosporen. Hålla blommor vid liv, och släcka de för sultanen misshagliga – en viss, om än begränsad logik anas.

Någon gång under 1500-talet kommer tulpanen till Europa, man vet inte säkert, men bastarden till en flamländsk greve, Ogier Ghislain de Busbecq, brukar utpekas. Han tog i alla fall åt sig äran i ett brev i slutet av seklet. Man visste inte så noga vad det var för ena lökar från början. 1562 anlände till Antwerpens hamn några tulpanlökar tillsammans med tygbalar från Konstantinopel. En köpman tar emot dem, tror att det är rödlök och rostar dem över öppen eld och äter dem med olja och vinäger. En apotekare Muler väljer att konservera dem i socker och äta dem som godis. Betydligt smaskigare än orkidéelökar, löd recensionen. Inte ens namnet blev riktigt rätt, myten talar om att gästande européer hört ordet ’tulban’ (turkiska för turban) och trott att den blomma, tulpanen, ’lale’, som ofta prydde turbanen hette så.

Nåväl, så småningom

häpnar också tyskar, holländare, fransmän och engelsmän över denna fantastiska blomma. Tulpanen, det bör man veta för att förstå något av lockelsen, såg inte alls ut som andra kända blommor. Dess färger var mycket mer intensiva och skarpt åtskilda från varandra. Rött var plötsligt mörklila, nästan svart. Andra blommor framstod som bleka till färgen och dessutom gled de olika färgerna in i varandra.

Den stora ironin inför den mani som strax bryter ut, var att den enorma färgrikedom och mångskiftande brytningar som kunde uppstå från den ena generationen till den andra, orsakades av ett virus. Det så kallade mosaiska viruset upptäcktes inte förrän en bra bit in på 1900-talet. Till dess var brytningen ett mysterium som odlare förgäves försökte komma underfund med. På 1600-talet försökte man med allt för att frambringa så anslående sorter och exemplar som möjligt. Man tillredde alkemiska dekokter på duvskit som hälldes i jorden, eller klöv bryskt två olika lökar och band ihop de olika halvorna med varandra i hopp om lycklig förening. Några försökte helt enkelt hälla rödvin på blommorna.

Mike Dash menar

att i Holland verkar de flesta förutsättningar för en fullt utslagen dårskap funnits. Holland var den i särklass rikaste nationen i Europa under 1600-talet, den sociala rörligheten var stor, en pest härjade i mitten av 1630-talet varför det blev brist på arbetskraft vilket i sin tur ledde till löneökningar och därmed extra pengar för spekulationer. Holländarna var kända för sin spelmani, att som nyanländ besökare i Rotterdams hamn hitta en bärare var enligt sägen omöjligt, för så fort en bärare erbjudit sig, dök det upp en annan som genast började spela tärning med den förste om klienten.

Det fanns heller inga regleringar kring tulpanhandeln. Allt som behövdes var att hänga av sig kniven i ingången till värdshuset (”hundra holländare, hundra knivar” löd ett ordspråk), famla sig genom ett extremt rökigt barutrymme (piprökning var något av ett nationaldrag) bland höggradigt berusade gäster (ölkonsumtionen var enastående, minst två liter om dagen) och sedan gå in i ett av de inre rummen (i rätt rum, värdshusen var också bordeller) där bud gavs med hjälp av en griffeltavla. Inledningsvis höll man sig till te och kaffe, senare tillhandahölls literstop med öl, rena kritpipor, nattkärl och ett latinlexikon. Det gällde att inte missa några bud och att veta vad man bjöd på.

Som så ofta

när handel med mer eller mindre imaginära värden sker, kraschar till slut alltihop. Snart övergår handeln från reella blommor till löften om lökarnas innehåll och framtida värde, en optionshandel där kedjan av köpare var mycket lång och varje enskilt led ofta saknade kontanta medel utan i stället förlitade sig på en ständig uppgång. Fantasipriser betalades. Semper Augustus, den raraste av rara som få sett och ännu färre ägt, betingade som högst (januari 1637, några veckor innan krachen) 10 000 Gulden. Detta kan jämföras med Rembrandts Nattvakten som 1642 såldes för 1 600 Gulden, eller hellre med den pamflett från december 1636 som räknar upp vilka varor man kunde få för 3 000 Gulden, priset för en utmärkt lök: 8 välgödda grisar, 4 välgödda oxar, 12 välgödda får, 24 ton vete, 48 ton råg, 2 vinfat, 4 tunnor utmärkt öl, 2 ton smör, 500 kg ost, 1 silverbägare, 1 bal kläder samt 1 säng (holländsk lyxvara) med madrass och linne.

Ingen finanskrasch har varit så total som tulpanhandeln. Efter börskrachen 1929 var i alla fall tjugo procent av värdet i behåll, i Holland 1638 sällan över en procent. Enstaka blommanier inträffar än i våra dagar, senast i Kina 1985 där lycoris radiata, den röda spindelliljan, under en tid kunde säljas för motsvarande 300 000 svenska kronor. I dag odlar Nederländerna 3 miljarder lökar om året. Halva marknaden domineras av tio sorter, en gång fanns det närmare 5 000 varianter. Så mycket för marknad och mångfald. Men köp en tulpan, minns att den är allt annat än enkel och att människans dårskap är gränslös.

Illustrationer ur ”Tulpaner” av Anna Pavord.

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM