ÅSIKT

Hur ska barnen kunna hitta till Norrköping?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vårterminen är i gång och det är dags för GÖRAN HÄGGS årliga (den fjortonde i ordningen!) betygsättning av skolböcker. Han börjar med böckerna i geografi för mellanstadiet – de sämsta och mest föråldrade i den svenska skolan. ”Att barn uppfostrade med denna smörja har svårt att hitta till Norrköping är inte förvånande”, skriver han.

Göran Hägg går till hårt angrepp mot mellanstadiets geografiböcker.  

Jag ska ut

på en av mina evinnerliga föreläsningsresor. Dottern som går i gymnasiet i vår Stockholmsförort frågar vart jag ska.

– Till Norrköping! säger jag.

– Då måste du väl ta på dig varmt? säger hon.

Ämnet geografi hör till dem som tagit mest stryk under reformernas tid i skolan. Tidigare var svenskar världsbäst på att hitta även i områden dit de inte hade råd att resa. Kanske bidrog det till vårt U-landsengagemang. I dag är de nästan lika vilsna som amerikaner och i motsvarande grad villiga att bidra till bombning av diverse via tv nyupptäckta elaka folkslag på Balkan och i Mellanöstern.

Man läser fortfarande, som man gjort sen folkskolan införde ämnet på 1800-talet, Sverige i årskurs fyra, Europa i femman och övriga världen i sexan. Fast mindre och i sämre böcker.

Dessutom beslöt bokförlagen på 1970-talet att allt måste tas i största möjliga oordning. Geografi skulle blandas med biologi. Älgen kom i Dalsland, tarmkanalen i Tyskland och puberteten i Östeuropa. Dessutom var det förbjudet att ta landskap och länder i ordning. Blekinge skulle helst läsas tillsammans med Värmland eller Norrbotten.

Det har blivit lite bättre sen dess. Men bara lite.

De mest spridda böckerna är fortfarande moderniserade varianter av blandmodellen. En trotjänare är Vida världen Geografi Naturkunskap Samhällskunskap 1–3 (A&W). Landskap och länder kommer visserligen i ordning numera, men fortfarande blandade med grodornas liv, antirökpropaganda och sexualupplysning. I Sydeuropaavsnittet mellan ”Polisen har många uppgifter” och ”Trilobiternas tid” har ”Jugoslavien” blivit ”Området Jugoslavien” med minimala textändringar. Därvid har man lyckats missuppfatta skillnaden mellan serber och kroater och påstår att bådadera är katoliker. Bokens syn på utlänningar är genomgående av det slaget. Man kan dra till med lite vad-som-helst. Det mest utmärkande för italienarna är vanan att sjunga på restaurang.

I bland dyker

naturtillgångar och näringsliv upp ur röran. Men kultur är som i de flesta svenska geografiböcker bannlyst. Det närmaste vi kommer är upplysningen att tornen på Uppsala domkyrka är 119 meter höga. Kartorna är ”lustiga” med skidåkare inritade i bergen och bikinibrudar i vattnet. Dessutom är de bilderna ofta helt felaktiga. Lutande tornet i Pisa ser ut som en pyramidformad tårta.

Här finns fortfarande de smått klassiska instuderingsfrågorna. Som i Västergötland: ”Halleberg, öster om Vänersborg. Hur är den bergssida vi ser? Skulle du kunna klättra uppför den, tror du?” Nästa uppgift handlar om ta reda på vilka som köper sina kläder per postorder från Borås. Falköping markeras av ett kojuver på kartan.

Könsorganen är inte lika köttigt realistiska som i 70-talsböckerna. Men de dyker upp i Tyrolen. (Medveten eller undermedveten humor från redaktören?) Innan det som sagt blir dags för tobaken, polisen och Jugoslavien.

I tredje delen beger vi oss ut i resten av världen för att titta på söta djur, miljöförstöring och fattigdom, innan vi efter Antarktis på nytt möter människokroppen. Finnar, pormaskar och preventivmedel och dylikt. Innan det är dags för en avslutande moralkaka om miljöriktigt beteende. Att barn uppfostrade med denna smörja har svårt att hitta till Norrköping är inte förvånande. Uppdagar ni att Vida världen fortfarande används i er kommun bör ni agera snabbt.

Samma princip styr emellertid även den andra dominerande överlevaren, Land och Liv 1–3 (Natur och Kultur). Den är marginellt bättre. Det är riktiga kartor och något fler fakta. Bokseriens stora egenhet är ”stödorden” med vars hjälp man ska lära sig rabbla innehållet i varje kapitel. Som vad gäller Skåne bland annat: ”tätt befolkat – vägar – samhällen – Malmö – Pågens – PLM – hamn”. En pedagogik som får medeltidens klosterskola att verka ultramodern. Som vanligt fåniga frågor i bildtexterna. Som i Västergötland: ”Skulle du våga åka i loopen på Liseberg, nöjesfältet i Göteborg?”

Lika lite som

kollegan har man observerat förekomsten av kulturella fenomen som den norska språkfrågan. Torsk och olja är Norges själ i läroböckerna. I ”Det som var Jugoslavien” har man faktiskt kläm på att där finns romerska katoliker, grekisk ortodoxa och muslimer, men inte på vem som är vem. Vi möter ”grymhet och förstörelse”, men det görs inte det minsta försök att förklara bakgrunden. Puberteten inträffar här mellan Österrike och rökningens vådor. Sen följer ”Sovjetunionen finns ej längre”. Alla lärobokspaket har liknande problem med att fräscha upp inaktuella öststatstexter.

I Sydamerika är målet med undervisningen att barnen ska skänka pengar till att rädda regnskog precis som eleverna i Fagerviksskolan i Sorunda gjorde 1987! De barnen är förmodligen vuxna i dag och kan berätta om hur de tvingades in i detta grundlagsstridiga jippo.

Tyvärr finns även en tredje bokserie enligt samma principer, Globen Geografi-samhällskunskap-biologi 1–3 (Gleerups). ”Vår kropp” inklusive ”Fortplantningsorganen” återfinns här originellt nog på Irland. I vissa avseenden är Globen nog värst i klassen. Kartorna är nästan lika fåniga som i Vida världen. Här markeras Falköping av kossor som käkar ost. Man har faktiskt observerat den norska språkfrågan, men vi får ändå hoppas att inga norrmän tittar i boken och möter meningar som: ”Norge bildades på 900-talet men redan ca 100 år senare blev det erövrat av danskarna.” I kapitlet ”Ett splittrat Jugoslavien” har man inte den ringaste kläm på vilka språk som talas. Att där förekommer religioner är helt okänt. ”Osämjan” och ”oroligheterna” beror i stället på att de båda nordligaste republikerna lever på europeiskt sätt medan de sydligare (som Serbien!?) har en ”livsstil mer lik den som finns i Turkiet och arabländerna”. Följaktligen får bara Slovenien och Kroatien varsitt eget kapitel. Man borde prova paragrafen om hets mot folkgrupp både på texten och instuderingsfrågan varför inte svenskar bråkar så!

Efter detta känns

det nästan lika bra att man helt lämnar ämnet i del 3 och istället serverar en röra av politiskt korrekta fördomar kring miljö och djur. Bara enstaka nedslag i länder som OSS (en stat som bara finns i svenska geografiböcker). Ryssland nämns hastigt. Dess främsta egenskap är att ha grundats av svenskar. USA är ett läskigt plejs där ”Storstadsmiljön skapar problem”. Vi uppmanas också ”fundera på” hur det är i den amerikanska skolan, där eleverna tvingas få betyg och gå ut och köpa skräpmat i miljöfarliga engångsförpackningar. Vi kunde kanske också funderat lite på USA:s författning så att vi hade begripit den senaste tidens nyheter. Själv funderar jag på den svenska skolan där eleverna – med skattepengar – tvingas använda ett läromedel som Globen.

I övrigt är det mest harmlösa, om än smått grundlagsstridiga, uppmaningar till politiskt korrekt beteende: ”Rädda regnskogen!” Mitt i alltihop dyker Tor Heyerdals sen länge motbevisade rasistiska teorier upp som dagens sanning om Påskön med ledande instuderingsfrågor. Eller ”fundera på” följande mycket typiska instuderingsfråga och hur den skulle uppfattas av dem som författarna ömmar för: ”Varför är det värre att fälla skog i Brasilien än t ex i Sverige eller Finland?”

Även Globen bör föranleda omedelbara åtgärder om ni hittar den i kommunens skolor.

Även den allra

nyaste mellanstadieboken blandar geografi med biologi på samma förvirrande sätt. Hittills har vi i serien bara sett Boken om Sverige och Boken om Europa (A&W). Även om kroppen, puberteten och tobaken utgått blir det väldigt magert om allting. Det är den bok som håller den lägsta intellektuella nivån, och det vill inte säga lite i sällskapet. Kartorna är ”roliga” på samma sätt som i Globen och Vida Världen. Ingen kossa i Falköping, men väl en giraff i Borås. Här är även texten genomgående ”rolig”. ”Bra att veta för badsugna” är huvudrubriken i Halland. Som enda bok i utbudet lär man sedan ut att Per Gessle är från Halmstad.

Jugoslavien innebär här verkligen rest-Jugoslavien. I gengäld får vi knappt veta något om de andra staterna. I Bosnien är det kort och gott kristna och muslimer som beter sig ”grymt och krångligt”. Länder som Irland, Belgien och Tjeckien blir utan eget utrymme. Men värst är den nedlåtande, infantila tonen: ”Korkeken – inget korkat träd”. Barn vet mindre än vi. Det är därför de går i skolan. De har ibland ett mindre ordförråd. Men de är inte idioter för det.

Men även de textavsnitt i boken som vänder sig till vuxna är påfallande infantila, som copyrightskyddet på sista sidan: ”Ajabaja inte kopiera!”

Efter dessa böcker är det en lättnad att komma till Sesam Geografi med samhällskunskap 1–3 (A&W). Kopplingen till samhället känns naturlig och ger ibland utrymme för en antydan till kultur. Kartorna är riktiga, bildmaterialet bra. Desto konstigare är därför att man fortsätter att läsa landskapen i oordning. Västergötland kommer ihop med Skåne, Småland med Dalsland. Tyvärr har man råkat skriva fel i faktarutan om Sydafrika. Afrikaans och engelska är sannerligen inte landets enda språk, vilket indirekt också framgår av texten. Men ändå en anständig om än lite tunn och tråkig bok.

Detsamma gäller

Skolans Sverigebok, Europabok och Världsdelsbok (A&W). Den mest renodlade geografiboken i utbudet. Tråkig men rekorderlig kunskap. Och ändå visst utrymme för kultur. Det är den enda bok i utbudet som på Gotland har noterat förekomsten av medeltidskyrkorna. Uppsala domkyrka är här bara 118 meter hög, men i gengäld får vi veta lite om stadens kulturhistoria också. Ensam i hela utbudet ger boken korrekt information om religiösa och etniska förhållanden i före detta Jugoslavien! Det kunde och borde ha varit mer om USA och dess politiska system, men det som sägs är åtminstone rätt och relevant. Skulle jag tvingas välja är detta nog den bokserie jag skulle ge mina barn eller elever.

Ytterligare två

renodlade ämnesböcker har jag hittat. PULS Geografi Sverige, Europa och Världen (Natur och Kultur) har bra kartor, obefintligt kulturintresse och total oordning i terrängen. Landskapen läses i bokstavsordning. Ensam i hela utbudet har man också lyckats missa existensen av finlandssvenskarna! Någonstans i Sydeuropa tröttnar författarna totalt på sitt ämne och river av tio länder på ett par sidor. Och del tre, om ”Världen”, innebär bara ett mycket tunt och nyckfullt urval av platser där det är synd om människorna och naturen. Kina är fattigt och stort, Bangladesh fattigt och platt, USA präglat av kontrasten mellan hög levnadsstandard och stor fattigdom, Brasilien av ”stor skillnad mellan fattig och rik”. Och så vidare. Antagligen är det inte tillräckligt synd om svenskarna i Finland.

Lite annorlunda är slutligen problemet med Berg/Nilsson Geografi Sverige, Europa och Världen (Bonniers). Kartorna är lika fåniga som i Vida världen. Att boken är nyare märks bara på att bikinibrudarna fått hel baddräkt. I första delen prövas litterära grepp. Camilla åker flygande matta, moln, husbil och helikopter genom landet. Vi hade gärna i stället velat veta mer om vad som finns på marken eller i terrängen. Det närmaste vi kommer lokal kultur är yttranden som: ”Gotland verkar vara pepprat med fornminnen och kyrkor.”

Ute i Europa tappar vi snart bort Camilla. Men det blir knappast mer sakligt för det. Avsnittet om Irland inleds med Asterix och Obelix. Dessa franska herrars närvaro på den gröna ön motiveras med påståendet att ”i forntiden täckte det keltiska riket hela Europa”. Något sådant rike har vi aldrig hört talas om. Bokens författare har å sin sida inte hört talas om att det är katoliker och protestanter som ”aldrig lärt sig leva riktigt i fred” på Nordirland. Denna omedvetna kulturimperialism är överhuvudtaget mycket typisk för svenska läroböcker. Folk ute i världen borde alltid ”lära sig” att leva lika snällt som vi.

I boken lär

man sig vidare saker som att ”Storbritannien är slitet, nedsmutsat och har kommit lite på efterkälken.” Att slottet El Escorial ligger i Madrid. Att filmen (vilken av dem?) om Dracula visar hur det är i Rumänien. Och så vidare.

”Världen” i del tre befolkas av barn som ”Cecilia i Calama”, vilka berättar förmodat roande missuppfattningar om Sverige – dock inte lika grava som bokseriens egna om andra länder.

Det är inte konstigt att våra barn har svårt att hitta till Norrköping. För att inte tala om än mer exotiska platser. Men, säger ni, de har ju tre år till på sig på högstadiet. Och dessutom har ju ämnet återinförts på gymnasiet. Kanske rättas det till där?

Nja, vad som händer på de ställena får vi tala mer om i morgon. Tills vidare har alla föräldrar till 10- till 12-åringar i hemuppgift att ta reda på vilken av ovanstående böcker som används i barnens skola och agera resolut därefter!

Göran Hägg är författare, litteraturdocent samt kritiker i Aftonbladet och Månadsjournalen. I höstas utkom hans Världens litteraturhistoria (Wahlström & Widstrand)

ARTIKELN HANDLAR OM