ÅSIKT

FN:s dödsdom mot Irak

Foto: AP
Irakiska soldater som skadats under Gulfkriget. Men när det gäller att få ut skadestånd är irakierna i ett rättsligt underläge, skriver Örjan Appelqvist.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ÖRJAN APPELQVIST om en ny Versaillesfred – tio år efter Gulfkriget

I dag är det

tio år sedan den så kallade FN-alliansens bomb- och markkrig jagade ut de irakiska trupperna ur det sedan fyra månader ockuperade Kuwait. En orättmätig ockupation var till ända.

Sedan dess har kriget mot Irak i praktiken fortsatt genom den hårdhänta ekonomiska sanktionspolitik som FN inrättat på Natoländernas tillskyndan. Vi har på dessa sidor flera gånger läst John Pilgers skakande skildringar om det omänskliga lidande sanktionerna förorsakat den irakiska befolkningen. De hundratusentals döda barnen vittnar om detta.

Rapporterna från flera ledande FN-tjänstemän har varit så upprörda att även USA:s allierade på allvar börjar pressa på för att få till stånd en avveckling av sanktionspolitiken mot Irak.

Frågan är om ens detta kan rädda det irakiska folket från en långsam kvävningsdöd, utdraget under årtionden framöver.

Kommer ni ihåg Versaillesfreden? Det fredsavtal som slöts efter första världskriget och som innebar att Tyskland tvingades betala ett fullständigt ruinerande skadestånd till segrarmakterna, i första hand Frankrike. Ett förödande fredsavtal som skapade ett ekonomiskt och politiskt kaos ur vilket nazismen så småningom steg fram.

Det förefaller som om denna historia är på väg att upprepas. I Genève sitter just nu en grupp jurister och skriver ut en liknande dödsdom för det irakiska folket. I oktobernumret av Le Monde Diplomatique berättar Alain Gresh den förfärande historien om hur arbetet inom FN:s skadeståndskommission mot Irak bedrivs.

Allt har sin

utgångspunkt i en mening i säkerhetsrådets resolution 687 i april 1991, då fredsvillkoren fastställdes. Där nämndes Iraks skyldighet att betala skadestånd för de skador man åsamkat individer, organisationer och stater i området. I maj samma år gick sedan säkerhetsrådet vidare och en skadeståndskommission, United Nations Compensations Commission (UNCC), skapades. Denna skulle fastställa skadornas omfattning (Resolution SC 692). Dess styrelse består visserligen av representanter från säkerhetsrådets 15 medlemmar, men de saknar vetorätt och det egentliga arbetet bedrivs av ett exekutivt sekretariat bestående av handplockade jurister och det är här som den verkliga makten ligger, enligt Alain Gresh.

Det hela är ett ganska märkligt rättegångsförfarande. Det är den åtalade som ska betala åklagarens ansträngningar: samtliga kostnader för kommissionsarbetet bekostas med hjälp av intäkterna från irakisk olja som FN:s sanktionskommitté förfogar över. Kommissionen har enorma resurser till sitt förfogande. Den har varje år hittills tagit ut 50 miljoner dollar för sina omkostnader, och budgeten för 1998–1999 steg till 82,3 miljoner dollar. Innevarande års budget är beräknad till 100 miljoner dollar. (Kommissionens arbete skall vara avslutat 2003.)

Däremot har den

åtalade parten mycket små möjligheter att försvara sig. Irak har ingen rätt till insyn i kommissionens/det exekutiva sekretariatets arbete. Irak har inte ens rätt att använda kommissionens budget – de irakiska oljepengarna – för att betala egna advokater. Som den amerikans-ka juristfirman Lalive & Partners konstaterade är inte Irak erkänt som tilltalad part i detta mål.

Som exempel på Iraks rättsliga underläge kan nämnas skadeståndsförhandlingen som gällde kraven från Kuwait Pet-roleum Company. KPC krävde 21,6 miljarder dollar i ersättning för avbrottet i sin verksamhet. Underlaget, bestående av flera tiotusen sidor, lades fram till UNCC:s kommissionärer i juni 1994. Irak fick inte kännedom om dess existens förrän fem år senare, i februari 1999, då de fick en resumé av innehållet och sju månader på sig att bemöta underlaget. Iraks FN-ambassadör skulle alltså, utan finansiella resurser och utan kopieringsmöjligheter (Xerox vägrar skicka reservdelar), översätta dessa sidor och få dem behandlade i Irak. Rättegångsspråket är dessutom engelska, vilket gör att alla egna yrkanden och synpunkter måste översättas från arabiska. De allmänna synpunkter den irakiske ambassadören framlade i juni 1999 bemöttes därefter av Kuwait utan att Irak fick veta vari de bestod.

Sammanlagt är

skadeståndskraven nu uppe i en enorm summa: 320 miljarder dollar. Och då är inte räntorna inräknade – det finns en del afrikanska länder som vet vad det tillägget innebär.

Hittills har UNCC fått in 11 miljarder dollar i intäkter. Av dessa har 8 miljarder delats ut, framför allt i form av skadestånd till enskilda personer. 1,5 miljoner skadeståndskrav från enskilda personer har inkommit.

Kommissionen har bifallit krav till ett belopp av 13 miljarder dollar. Det är naturligtvis bra att de drabbade snabbt får en riktig ersättning för sitt lidande, men inom kommissionen har man i många fall varit starkt kritisk till sekretariatets något ensidiga generositet. Endast 40 procent av de jordanska (palestinska) medborgarnas krav godkändes medan samtliga 160 000 krav från kuwaitiska medborgare godkändes. Även i de fall då de saknade konkreta belägg eller då skadeståndskraven gällt inte dem själva utan deras ammor och hembiträden. För somliga kuwaitier förefaller det hela ha varit en god affär.

En god affär har det också varit för det oljebolag som står bakom Q8:s bensinstationer här i landet. Det ska alltså få ut 15,9 miljarder dollar på ett bräde.

Men allra störst är skadeståndskraven från inblandade stater i området, främst Kuwait. Den kuwaitiska staten kräver för egen räkning 180 miljarder dollar i ersättning för de skador som sex månaders ockupation medförde. Det är en summa som motsvarar Kuwaits årliga BNP, nio gånger om!

Det är inte

troligt att Kuwait och andra stater får hela den begärda summan, trots

sekretariatets generositet. Det finns bedömare som tror att kanske en tredjedel av de totala skadeståndskraven kommer att bifallas.

Men även om den totala summan stannar vid 100 miljarder dollar innebär det att Irak måste betala – när räntorna räknats in – 300 miljarder dollar för att bli skuldfritt! Vid nuvarande höga oljeprisnivå motsvarar det 20 års oljeexport för Irak. Eller – om man som nu skulle avsätta 30 procent av sina oljeintäkter till skadestånd får man hålla på till år 2060.

”Vad kommer då att återstå av Iraks skolor, sjukhus och infrastruktur?” frågar Alain Gresh.

Låt mig tillägga en fråga: Vad kommer då att finnas kvar av FN-systemets anständighet?

Örjan Appelqvist