Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Liv, död och tung sommargrönska

    Åskmaskinen i titeln på Magnus Ringgrens diktsamling står på Operan, men symboliserar ljudet av "stenar i hjärtat". Annars är det inte mycket teateråska i Ringgrens bildspråk, men desto mera av "pincettrealism".

Visserligen kan liknelserna och sinnesanalogierna ibland löpa iväg åt det surrealistiska hållet, men med den ironiska humorns tyglar hålls de ändå relativt begränsade: "Ambulansens ljudklot rullar in på bankens/ stengolv, slår undan fot-/fästen och solvenser". De bildsatta impressionerna är för det mesta mera beskedliga och konventionellt naturlyriska, även i stadslandskap, och blir sällan farligt tillspetsade eller abstrakta: de tunga regnmolnen "har gått långt över tiden".

Någon gång kan det rika bildspråket bli sitt eget ändamål, i dikter som egentligen har ett berättande ärende. Ändå är tilltal och tonfall påfallande mjukt och lugnt; ett jämnt flöde även när poeten talar om upprörande eller dystra ämnen. Bäst blir det när impressionerna koncentreras; när en scen eller ett landskap byggs upp i skarpt fokuserade detaljer, för att sedan avslutas med en metaforisk slutknorr i haikustil.

En annan rytm, en annan farlighet kommer in i en långdikt om en självmördare: med korta, skarpt avbrutna radslut och överklivningar hetsar texten fram som sökuppbådet efter den försvunne, som trots brådskan naturligtvis kommer försent.

 

    Flera porträttdikter verkar vara epitafier över döda vänner: över huvud taget kretsar samlingen mycket kring döden, även när poeten tecknar intagande och vänliga sommaridyller. Porträtten är ofta tydliga och levande, men någon gång verkar de alltför införstådda eller underförstådda; som om läsaren förutsätts känna till vem som åsyftas.

Platsen är förstås Uppsala med omgivande landsbygd, naturen är både ett ödsligt, glesbebyggt rum för döende och ett saftigt, frodigt överflöd av växande liv. Men även naturen tycks bära på hot om avskildhet och tomhet; poeten talar inte bara aforistiskt tillspetsat om sorg, utan låter också sorgen kännas bakom tung sommargrönska och fågelrop. Det är ingen slump att avslutningsdikten är en Linné-parafras: den store systematikern kände av dödsmedvetandet också inför livskraftens mest blomstrande uttryck.

Samlingens kanske bästa dikt handlar emellertid om något så prosaiskt som en soptipp, det är Ringgrens "öde land", där ogräs och slagg samsas med uttjänta bruksföremål och graffititags på vittrande betong. Det är i den sortens poetiska återvinning Magnus Ringgrens nyfikna och orädda bildspråk finner sina bästa uttryck, och poeten sina bästa motiv.

Björn Gunnarsson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet