Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Äntligen!

    JOHN PETER NILSSON ser Rolf Hanson besegra motivet
I målningen   I målningen "Descendant/ Remontant" släpper Rolf Hanson loss fängslande friktioner mellan naturliga och artificiella färger, skriver John Peter Nilsson. Foto: TORD LUND

    Det är inte så ofta som Rolf Hanson ställer ut. Men när han gör det är det alltid en händelse i det svenska konstlivet. Hansons rykte som en av samtidens mest intressanta målare har hållit i sig även under 90-talet då man knappt såg en målning på gallerierna eller institutionerna. Nu är det andra tider. Gamla målare dammas av samtidigt som eleverna på konstskolorna försöker ta måleriet in i det nya millenniet.

Jag blir dock lite förvånad när jag ser Hansons nya utställning. Jag hade förväntat mig att han skulle ytterligare utforska måleriets egna kvaliteter, i synnerhet nu när tiden så att säga tillåter det igen. Men Hanson har aldrig varit trendkänslig. Han har alltid gått sin egen väg. På gott och ont. Hans verk från den senare hälften av 90-talet där han blandade personliga referenser med tydliga parafraser från andra konstnärer var habilt men emellanåt lite för skickligt. De blev ett slags övningar i att behärska färg och form.

Hans nya utställning (samt en serie monotypier) kan översättas som: "Inte bara" utan också". När man kommer in i galleriet förstår man varför. Hanson överraskar med att göra, vad man kan kalla, en måleriinstallation. Han har lagt in ett nytt svart metallgolv, sådant som man kan se i verkstäder, och han visar också två objekt med klara referenser till Marcel Duchamp. Men den första frågan jag ställer mig är: Varför?

 

    Utställningens tre målningar (och även monotypierna) behöver inte denna inramning. I den stora oljan på pannå, Descendant/Remontant, fortsätter han sina tidigare referenser till Carl Fredrik Hill. Till skillnad mot hans tidigare variationer av samma tema (en "trappmålning" av CF Hill, målad 1876 i Montigny-sur-Loing) är det som om Hanson nu har "besegrat" motivet. Äntligen. Hanson släpper loss det som gav hans stora genombrott för snart tjugo år sedan: fängslande friktioner mellan naturliga och artificiella färger, mellan organiska och geometriska former. Det är en underbar målning som hänger där på sina egna villkor.

 

    Men, som sagt, nu är det "inte bara" måleri "utan också" - ja, vadå? Jag upplever objekten lite malplacerade i utställningsrummet. Jag har svårt att se dem som enskilda objekt, snarare som förklaringsmodeller till hans konst i allmänhet. Rolf Hanson har många gånger förnekat att hans konst handlar om naturen. Hans "lager på lager"-teknik vad gäller färg och form kan jämföras med hans intellektuella referenser. Verken har alltid varit uppbyggda med anakronistiska referenser till andra konstnärskap. Objekten förefaller förtydliga detta och dessutom slå hål på en annan myt om hans konst: Det är inte heller några emotionella landskap vi ser. Tvärtom, det är konstruerat och kontrollerat. Om att behärska emotionerna?

John Peter Nilsson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet