ÅSIKT

När skrattet har tystnat …tar världen vid

Foto: CATO LEIN
I Pirinens prosa gestaltas familjen,sexualiteten, kärleken, våldet och makten. Joakim Pirinens träffsäkerhet i ”Den svenska apan” är skakande, skriver Magnus William-Olsson.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAGNUS WILLIAM-OLSSON slås av häpnad över Joakim Pirinens mästerliga grotesk

I sin klassiska studie Rabelais och skrattets historia myntar den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin begreppet ”grotesk realism” och låter det beteckna den uråldriga ”folkliga skrattkulturens bildsystem” som är degraderande, nedsättande och materiellt-kroppsligt till sin art. Det rör sig om en estetik med universella anspråk som inte skyr något ämne eller uttryck och som följt mänskligheten genom historien. En hel del samtida konstnärer arbetar också med grotesken, men få gör det med sådant mästerskap som Joakim Pirinen. I en rad egenartade konstverk – teckningar, seriealbum och pjäser – har han odlat en hårt kontrollerad och precis sensibilitet för det absurda, oavsett medium. Och när han nu debuterar som prosaist, med boken Den svenska apan, gör han det med en omedelbar och skakande träffsäkerhet. Boken, som består av åttiotre korta prosastycken och fyra styckade teckningar, turnerar ämnen som familjen, sexualiteten, kärleken, våldet, makten och socialiteten i materiell och kroppsligt grotesk riktning. Det är varken någon vacker eller hoppfull värld som reflekteras i Pirinens groteska realism. Den drar hela tiden åt psykosen i sin fantastik och åt melankolin i sin menings- och värdedegression.

Apan i Pirinens

bok är, som jag läser den, ett emblem inte för mannen, men för den art av manlighet som är Pirinens mest uppenbara ämne. Kanske kunde man kalla den pervers, men ännu hellre snuskig. Det är den manlighet som obönhörligt dras till avföring, sekret, utsöndringar. Tafsandets och gnidandets låga manlighet. Begäret som tvångsmässigt fastnar i bilder av smetiga

röv- och fitthål. Men också den sortens manlighet som perforerar sentimentaliteten när medelålders rocksångare med mörk röst bölar det halvöppna ”a:et” till två gitarrer, bas och trummor i rak fyra fjärdedels takt. Herrmuggsfantasiernas, fullkroppstatueringarnas, den meningsfetischistiska maniska manlighet som finner varje tomrum outhärdligt och oemotståndligt. Som vill fylla, klottra, babbla igen varje hål med tecken, kuk, mening, makt. Och som samtidigt ohejdbart dras till förlusten, såret, glipan, förnedringen.

Det är, kort sagt, en extremt låg och föraktlig manlighet, vars enda egentliga förlösning är skrattet. Skrattet åt allt, åt varje ordning och mening, åt Gud, världen, döden, universum och intet. Men skrattets förlösning är övergående. När det tystnat tar världen vid på nytt. Därför skapar det ett meta-skratt, ett skratt åt skrattet, som gestaltar sig som det fundamentalt absurda, oordningens ordning.

Pirinens absurdism är således starkt förbunden med det oavslutade. Det syns som ett organiskt moment i hans teckningar, vilka nästan alltid fortsätter (eller snarare fortplantar sig) såväl bortom bildytan som inåt i bildrummet och på så vis tecknar en oändlighet. Samma princip går igen också i Den svens-ka apan. Den blir synlig i det faktum att sluten på de korta texterna alltid i någon mening utgör en upptakt, liksom i att boken bygger en extremt komplex, ja oöverskådlig struktur. Texterna knyter sig till varandra genom någon mindre likhet. Ett namn går igen. En tematik knyter an. En kontinuitet antyds. Ja, man anar en joycesk demon i Pirinens penna, en labyrintisk ambition som i grunden, förstås, åtrår det eviga.

Detta lär säkert bli utrett. Ty Den svenska apan är en bok som kommer att leva länge och locka många uttolkare, det är jag övertygad om. Joakim Pirinen och hans säregna estetik har helt enkelt erövrat ännu en konstart, lika eftertryckligt som han en gång erövrade serien med Socker-Conny och dramatiken med Familjen Bra. Han har, kort sagt, öppnat ännu en oemotståndlig glugg mot sin särskilda underjord, i vars skitiga ljus våra liv avtecknar sig som ett slags kladdiga skuggor till idealen. Sanningen är irreversibel, väser de. Just bakom paradisporten tar ännu ett helvete vid.

Läs ur Joakim Pirinens Den svenska apan

Magnus William-Olsson