ÅSIKT

Allt kan vara poesi

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PELLE ANDERSSON rör sig mellan det stålskarpa och det daggvått mjuka i Pär Hanssons dikter

Foto: MARIE NORIN
Pär Hansson skriver rörande vackert om döden och sorgen.

Något så avslappnat,

laid-back, som Pär Hansson är svårt att finna. Det avslappnade ligger inte bara i språket utan också i lättheten med vilken han närmar sig döden. Det är som om ingen före Hansson hade skrivit om döden.

Så känns det. För honom är det första gången och för mig är det första gången jag läser hans ord om döden.

Det är i det öppna tilltalet och närmandet till ämnet som flera unga och några mer etablerade poeter möts. Vi skippar historien, säger de till mig. Det är självklart att historien finns där och därför skriver de vidare. Utan förbehåll. Det är då dikten blir ”angelägen”. Den behöver inte vara ”dikt” utan fungerar äntligen som det omedelbara tilltal som dikten bör vara.

Den har lösgjort sig från allt det där den måste.

Jag skulle kunna skriva att vi är tillbaka där allt började – om vi räknar de första trubadurerna som de första diktarna. Men det finns fortfarande en del hinder.

Därför är poeter viktigare förmedlare av tankar och idéer än popmusikern, hiphopparen eller tv-producenten. Motståndet i dikten gör att jag måste spetsa öronen, läsa om och begrunda – vilket musiken och tv:n försöker vänja mig av med: jag ska inte tänka, bara känna och agera. Kanske begår jag också exakt samma handling efter tv-tittandet som efter poesiläsningen men poeten gör mig ”medveten” om handlingen.

Hansson använder

alltså tv:s och musikens sätt att angripa ämnet – men poesin får mig att tänka. Detta är det nya: det sätt på vilket laid-backpoeterna Pär Hansson, Petter Lindgren, Fredrik Nyberg och Mattias Alkberg angriper världen. Precis som tv, kvällstidningen och populärmusiken väljer de ämne utan rädsla – inget är för litet eller stort. Allt kan vara poesi.

Det nya med laid-backpoeterna är att de inte har någon given politisk mall, eller given språklig diskurs att ramla in i. De är individualister. I ordets egentliga mening. De har inte samma språkliga idiom – de har bara ett förhållningssätt till världen och språket gemensamt.

Låt oss återvända till Pär Hanssons diktsamling, Familjekista.Till döden.

Och låt oss göra det med några rader ur en av de vackraste dikter som skrivits om döden, Förklaring:

”Döden är en förklaring för familjer. När en familjemedlem går bort borras en brunn, öppnas en lucka som får de efterlevande att se varandra mycket allvarligare i ögonen. Man samlas tidigt en morgon vid denna djupborrade brunn. Man fäster en hink vid en lång hållfast lina, fäster linan vid en spole, turas om att veva och låter sedan den till brädden vattenfyllda hinken gå runt. Man överräcker det tunga kärlet, ser varandra i ögonen. Man dricker litervis av det kalla klara vattnet.[?]”

Det är vackrare än en daggvåt sommarmorgon. Orden är som spåren efter en höstskygg vadare.

För Hansson handlar döden om att gå vidare:

”Du vet att du ska dö

och läggas i jorden

det ska växa en björk ur dig

där barnen ska klättra

kråkor och skator bygger sina

bon där och ruvar sina ägg och

gulan och vitan ska rinna

genom dem”

Alla människor

som ligger för döden eller är döda är fyllda av ett ljus. Hansson tilltalar dem och ser dem – det är som om han vill säga tack. Eller åtminstone, lycka till!

Här finns rader om båtar som är byggda av sorg – kanske för trevligt för min smak, men ändå djupt mänskligt. Vi tar oss över öppet vatten med våra döda på ryggen.

Det kanske mest tilltalande i Hanssons dödssyn är att han inte behöver ta till Gud (även om han/hon kanske ändå är närvarande). Vi ska alla multna ner, bli växt, bli klätterträd, bli mat åt andra, bli nytt kött, bli del av ny människa ?

Vem behöver Gud när det finns ett (förhoppningsvis) evigt ekologiskt kretslopp? Jag dör, alltså finns jag. Gör nytta.

Men det är ingen tröstande tanke, mer klart konstaterande och det är också mellan dessa poler som hela Hanssons diktning rör sig. Mellan det stålskarpa och det daggvått mjuka. Det är som om hans poesi inte vill vara där man ställer den. Den vill ställa sig själv.

Det låter jag den nu göra:

”Jag vill se himlen

dyrkas upp av sitt eget ljus

färdas baklänges se molnen

rotera ut över taken farfar farfar

jag färdas bakåt till din sjuksäng

du ligger stilla utsträckt och ser på mig

dina ögon är grumliga som vårvatten

och farmor i dörröppningen

ser bekymrad ut men lugn och glad

att du är glad i mig”

Pelle Andersson