ÅSIKT

Tyskt tungsinne som imponerar

Scen ur ”Bitter secret”
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

GUNDER ANDERSSON ser filmer fulla av svärta

Från "No place to go"

Det finns i

den nya tyska filmen ett allvar och en tyngd, ibland över gränsen till tungsinnet, som imponerar. Och detta egentligen oavsett resultatet. Bara detta att döpa en film till Verzweiflung (Förtvivlan), som regissören Marcus Lauterbach gjort, tyder på ett stort mått av kommersiellt dödsförakt. Något liknande har vi inte sett i Sverige sedan Ingmar Bergmans 40-tal.

Nu är det tyvärr ingen riktigt bra film. Två ångestridna unga människor på flykt från det förflutna möts bland flyttkartonger i samma portuppgång. Det är något av Norén över detta drama, där inga schabloner saknas: incest, mammauppror, dödsmisshandel av barn, fängelsevistelser, desperata knull som känsloförlösning. Men den lyfter mot slutet, och den länge likstela huvudrollsinnehaverskan får liv i ansiktet.

Mycket i den

nya tyska filmen är en uppgörelse med efterkrigstiden: nationens delning och terroristtiden. Jan Schütte tar det historiska greppet: hans Abschied (Avsked) handlar om Bertolt Brecht. Miljön är lantstället vid Östersjön. Brecht är Kejsaren bland vasaller av kvinnor i alla åldrar och han har tre dagar kvar att leva.

Det är en film där känslokomplikationerna, rivaliteten mellan kvinnorna och Brechts självupptagenhet och kyla har sin plats. Men det är framför allt en film om DDR, kommunismen, enpartistaten. En hos Brecht gästande samhällsvetare är kritisk och vill ha demokrati, vilket pragmatikern Brecht finner naivt. Redan från början vet vi att Stasi är ute efter honom. Brechts hustru Helene Weigel är införstådd, men håller Brecht utanför. En stark film om ett politiskt tillstånd, där offret av andra betyder att själv överleva – och där moraliska överväganden övergetts för anpassningen.

I Oskar Röhlers

Die Unberührbare (Den oberörbara, på festivalen döpt till No place to go) är perspektivet det motsatta. Nu har muren fallit och den tidigare uppburna författarinnan Hanna Flanders återvänder till Berlin, symbolen för det nya Tyskland. Men nu är inget sig likt. Hennes socialistiska värderingar blir en belastning, tidigare förläggar- och författarvänner har bytt fot, de vänder henne ryggen och spottar på henne. Hennes fortsatta liv blir en helvetesvandring genom olika förödmjukelser. Till sist fattar hon beslutet, det slutgiltiga.

Förebilden till huvudpersonen är regissörens mor, Gisela Elsner, som på 60-talet hade en internationell succé med romanen Jätte-dvärgarna. Men oavsett det biografiska har Röhler gjort en imponerande helgjuten och stark film om en männi-ska som mals sönder under historiens hjul.

Michael Verhoeven, som 1967 debuterade med en film efter Strindbergs Dödsdansen, Paarungen, har ofta gjort provokativa filmer om arvet från nazismen. I sin nya film Enthüllung einer Ehe (på festivalen Bitter

secret) är temat ett helt annat: en mans transsexuella läggning och vad den avslöjade hemligheten betyder för hans äktenskap. Det kan låta spekulativt. Men Verhoeven balanserar detta mänskliga drama lyhört och finkänsligt, och som vanligt får han in några saftiga tasksparkar på de fördomsfulla småborgarna.

Till sist några

ord om en alldeles underbar, österrikisk film, regisserad av Michael Kreihsl: Heimkehr der Jäger (på festivalen Hunters in the snow). Detta alltmer absurda drama om en kopist på ett museum som via konstens skönhet iakttar samhällets förfulning och gör sina alltmer våldsamma revolter hör till de filmer som lever länge på näthinnan.

Den filmen är rolig, men svärtan finns också där. Allvaret.

Gunder Andersson