Aftonbladet
Dagens namn: Klemens
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Israels tragiska självbedrägeri

”Hur kan man tro att bestraffningar och sadism ska förbättra relationerna mellan två folk?” undrar EDWARD W SAID efter Sharons valseger.

   Militär ockupation har aldrig befrämjat förståelse mellan folk, och åren efter Osloavtalet har inte inneburit något närmande mellan israeler och palestinier, bortsett från en relativt liten grupp bestående av säkerhetspersonal och förhandlare. Men det som jag finner mest förvånande är den besvikelse och vrede som Al Aqsa-intifadan skapat bland så många israeler, som om de ständigt utvidgade bosättningarna, de ofta förekommande avspärrningarna, expropriationerna, de tusentals förödmjukelser, bestraffningar och godtyckliga svårigheter som israelerna utsatte palestinierna för samtidigt som de två folken antogs förhandla om fred med varandra inte betydde någonting, som om Israels storsinta beslut att ”tillåta” små doser av palestinsk autonomi var tillräckliga för att man skulle stryka ett tjockt streck över det förflutna och för att göra alla palestinier tacksamma mot Israel.

I stället för att koppla ihop den israeliska militära ockupationen med intifadan som en fråga om orsak och verkan, låter nu israelerna Ariel Sharon ta över och, som en av dem sade till en journalist, ”ta itu med araberna”, som om ”araberna” vore flugor eller en svärm av irriterande bin.

Det som aldrig tycks ha sjunkit in ens hos israeliska fredsvänner är den otroligt långsamma takt med vilken Israel har gett upp en liten bit territorium här och där; inte heller tycks de ha förstått de tusentals villkoren och de många, många timmar som gick åt till att förhandla alla dessa obegripligt komplicerade villkor som Israel ställde upp för varje litet steg det tog, till exempel att flytta några trupper från den ena sidan av Västbanken till den andra; plus det ständigt pågående byggandet av nya bosättningar, plus de nya uppdelningar och vägar som styckade upp Gaza och Västbanken mer och mer, plus de många avspärrningarna, den fortsatta användningen av tortyr, bosättarnas våld på platser som Hebron, plus det faktum att Israel under Baraks regeringstid inte gav upp något territorium överhuvudtaget.

Det är som om fredslägret i Israel inte hade noterat eller förstått allt detta som hela tiden förvärrade situationen. Ändå måste man konstatera att palestinierna bara har gjort det som alla koloniserade folk genom historien har gjort: uppror. Vad är det som är så svårförståeligt eller dunkelt med det, och varför vägrar så många israeler att förstå de mest elementära aspekterna av mänskligt beteende?

Men om man

för ett ögonblick antar att alla de åtgärder som riktats mot palestinierna som en del av fredsprocessen faktiskt var tänkta att förbättra situationen – ja, förbättra – då måste åtgärderna grunda sig på en mycket märklig självuppfattning, på den mest förvridna psykologi. Vad säger denna omvända syn på orsak och verkan om en person? Hur kan man tro att bestraffningar och sadism faktiskt ska förbättra relationerna mellan två folk?

En artikel av Amira Hass som publicerades i Ha’aretz den 28 januari beskriver i detalj vilken förödmjukelse det innebär för alla palestinier i dag att ta sig fram på vägarna, och hur eländig, skrämmande och absolut avskyvärd den erfarenheten är för alla, unga, gamla, kvinnor och män, helt enkelt därför att Israel har bestämt sig för att det ska vara så för hela den palestinska befolkningen.

  Det handlar om ren bestraffande sadism: det tjänar inga säkerhetsmässiga eller långsiktiga syften utom att göra livet till ett helvete för alla palestinier som tillbringar sin mesta tid på vägarna, och som tvingas stå ut med ändlösa förseningar, omvägar, kroppsvisitationer, förödmjukelser, förhör och ofta inte kommer fram dit de ska bara på grund av israeliskt godtycke.

 

Hur skulle detta kunna vara till hjälp på något sätt, och hur kan någon som inte har tappat all kontakt med verkligheten tro att det skulle vara det?

Jag kan lätt

föreställa mig att de israeler som stödde den typen av procedurer var precis som folk är mest när det gällde alla andra aspekter av livet. Det var bara när det gällde araber som de trodde att det förhöll sig annorlunda. Inte en enda gång har, så vitt jag vet, någon israelisk ledare stannat upp och sagt, till exempel: vi har begått en orättvisa mot dessa människor, vi har fördrivit dem från deras hem, vi har förstört deras samhälle och tagit ifrån dem deras land, låt oss åtminstone komma ihåg det och försöka göra livet lättare för dem nu.

  Aldrig under fredsprocessens långa och slingrande förhandlingar hördes så mycket som en viskning i pressen om att en israelisk politiker skulle ha sagt något ädelmodigt eller antytt att han kände något samvetskval över vad som har gjorts i Israels namn mot ett helt folk.

Det enda vi fick höra var att varje kvadratmeter land som diskuterades överlämnades till palestinierna med tusentals förbehåll, att ett redan splittrat Palestina skulle delas tre, fyra och ännu fler gånger så att det skulle förbli just utom räckhåll för palestinierna, och så att palestinierna skulle ha ännu fler hinder att ta sig över och ytterligare år av väntan innan de skulle kunna uppnå något som liknade verklig autonomi.

Och fortfarande hölls de hundratals politiska fångarna kvar i sina celler, och fortfarande levde Israels palestinska medborgare kvar i sina utfattiga byar med undermåliga skolor och kommunal service, förbjudna att köpa eller arrendera jord på grund av religiösa och etniska skäl så att Israel på ett storslaget sätt skulle kunna bevara en judisk majoritet, så att de israeliska judarna skulle kunna trakassera och förtrycka ett annat folk utan att behöva tänka på dem eller ens behöva se dem alltför ofta.

Man behöver inte

ha vare sig en Aristoteles eller en de Gaulles politiska begåvning för att inse att denna israeliska politik som gick ut på officiell blindhet aldrig skulle kunna segra, inte mer än Sharons politik i Libanon var en framgång, och inte mer än Baraks ”freds”-politik skulle kunna åstadkomma fred eller få slut på Al Aqsa-intifadan. Ett Israel under ledning av en hökaktig general gräver sig djupare och djupare ner i en position där det inte kan vare sig komma undan eller vinna slaget.

  Långtifrån att verkligen dra sig inåt sig självt ser Israel tvärtom till att det kommer att fortsätta stå i förbindelse med arabvärlden på sämsta tänkbara sätt via sin armé, sina bosättare och erövrare, och sina skränande ideologer, medan landets medborgare, dess konstnärer och vanliga människor paralyseras av eskapistiska visioner om ett bortstruket förflutet som inte har större chans att realiseras nu än de någonsin haft.

 

Orealistiska föreställningar om den israeliska makten i dag, sådan den manifesteras i personer som Sharon, innebär i bästa fall en fördröjning, och en blodig sådan, av den oundvikliga insikten om att apartheid bara kan fungera om två folk accepterar idén om separation och underkastelse som de starka tvingar på de svaga. Men eftersom så inte är fallet (och aldrig har varit i historien) förblir det högst osannolikt att människor glatt skulle acceptera att förslavas. Varför intalar sig israeler en masse att det skulle fungera i ett så litet och så historiskt laddat geografiskt område som Palestinas?

Så länge de tror på underverket att Israel skulle kunna vara mirakulöst avskilt från sina omständigheter och sin omgivning – en bisarr idé som Sharons valkampanj har understött – liknar de israeliska judarna medlemmar i en sekt snarare än medborgare i en modern sekulariserad stat.

Och på vissa sätt

stämmer det att Israels tidiga historia som ny pionjärstat var historien om en utopisk kult, som upprätthölls av människor som ägnade stor energi åt att stänga ute sin omgivning medan de levde i en fantasi om ett rent och heroiskt företag. Hur skadligt och tragiskt detta kollektiva självbedrägeri har varit blir mer uppenbart för var dag, och det kommer i ett bländande och bisarrt nytt ljus i och med att en så anakronistisk och olämplig figur som den diskrediterade Sharon tar över makten.

Hur lång tid kommer uppvaknandet att ta, och hur mycket mer smärta kommer det att krävas innan ögonen har öppnats helt?

Edward W Said

 

Översättning: Tor Wennerberg

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet