ÅSIKT

Ett underbart helvete

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tommy Bengtsson sätter tänderna i Zadie Smiths debutsuccé

Foto: ULLA MONTAN
Zadie Smith.

Förra året slog en del av omvärlden igenom. Några av alla dem som flyttat till Sverige under de senaste tio, tjugo åren blev till sist en del av berättelsen om vår samtid, genom filmer som Det nya landet, Jalla Jalla!, Vingar av glas, Före stormen.

Det är i filmen det händer. I litteraturen är det än så länge förvånansvärt dött här i Sverige.

Så inte i Storbritannien. Inte minst Hanif Kureishi lade för drygt tio år sedan grunden med romaner som Förorternas Buddha och The Black Album. Nu, när Kureishi lämnat förorten för att i stället ta sig an den medelåldrande mannens brustna hjärta och vilsna sexualitet, berättar andra författare vidare.

Till exempel 25-åriga Zadie Smith. Debuten förra året med romanen Vita tänder, nu i oklanderlig översättning av Erik Andersson, blev en makalös succé. Både hos kritiker som applåderade och läsare som köpte och läste.

Det gjorde de rätt i. Det är svårt att inte bli förälskad i den här berättelsen om den osannolika vänskapen mellan den urengelske arbetarklasskillen Archibald Jones och den stolte bengalen och servitören Samad Iqbal, som var ämnad för något mycket större än han någonsin nådde upp till.

En vänskap som tar sin början i en vilsekommen stridsvagn på den bulgariska landsbygden, där Archie och Samad irrar runt på jakt efter det andra världskrig som ingen har nänts berätta redan är över, och som kunde ha tagit slut på en kaotisk presskonferens 47 år senare när Archie för andra gången, återigen av misstag, räddar livet på fel man, på nazisten som oväntat överlevde kriget och lika oväntat dök upp igen på 90-talet.

På vägen har de samlat omkring sig en underbar och osannolik skara vänner, ovänner, fruar, barn och svärmödrar i en harmlös liten förort i norra London. Från halalslaktaren Mo Hussein-Ishmael till Archies åttioåriga jamaicanska svärmor, Jehovas trogna vittne Hortense Bowden, som en gång snodde sin enda dotters första pojkvän, över den svenske cyklisten och klärvoajanten Horst Ibelgaufts och så den europeiska liberalismens själva krona, Marcus Chalfen, vars övertygelse om sin egen överlägsenhet över allt och alla vilar på en stadig grund av total okunnighet om den värld som omger honom.

Det är en roman om felslagna föresatser. Ingenting blir någonsin som man tänker sig. Ingen kan anklaga Samad för att inte göra sitt bästa. Han skickar den ene av sina tvillingsöner hem till Bangladesh för att han ska bli en god muslim och så kommer han tillbaka tio år senare mer engelsk än engelsmännen själva. Han behåller den andre hemma för att han ska bli Englands bästa fotbollsspelare: tio år senare är han halvt gangster, halvt fundamentalist.

Har Vita tänder någon sensmoral, så är det att ingen kommer undan. Vi är programmerade. Inte av våra grovt överskattade gener, utan av vår tröga historia. Det är överflödigt att söka efter några rötter. Omöjligt att rycka upp dem. Rötterna hittar oss. Precis som de hittar sönerna Iqbal som "kommer att springa mot framtiden bara för att finna att de allt mer vältaligt ägnar sig åt att beskriva sitt förflutna".

Och den gemensamma punkt där alla de engelska européer, indier, afrikaner och västindier som befolkar romanen möts är i det koloniala arvet. Som är just ett arv. Det försvinner inte, det går igen. Zadie Smith är inte övertygad om att engelsmännen verkligen tog livet av nazisten där ute i Europa 1945. Plötsligt sitter han väl där igen vid högtidsbordet, nu med den lika blinda som mäktiga medelklassen i knät.

Där är den tragiska historiesynen i botten på den annars så lyckliga romanen som bättre än det mesta sammanfattar 1990-talet med sina förortsgangsters, anarkister, djurrättsaktivister, fundamentalister, rasister och fascister - men framför allt med sina vanliga strävsamma invandrare och infödda i heroisk kamp med och mot sig själva och varandra i en hård samtid.

Mer än något annat är Vita tänder stor komedi. Zadie Smith har stöpt sina romanfigurer i ett språk som dansar av lust och av kärlek. De glittrar, allra mest när de störtar in i väggen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och det är omöjligt att inte bara älska dem.

Tommy Bengtsson