ÅSIKT

Teater och verklighet

Två perspektiv – två bilder ur ”Up in the sky”, från Tracey Moffatts utställning som visas på Tensta konsthall i Stockholm.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ULRIKA STAHRE ser Tracey Moffatts bilder om makt, sex och tvång

En liten flicka sover bland träd. En ung kvinna slåss med svarta fåglar. I en tredje bild träder en kvinnas nakna torso fram under något som syns vara aggressiva trädgrenar. Tracey Moffatts serie Invocations på Zinc Gallery i Stockholm har doft av både filmiskt berättande och saga. Bägge dessa teman har dragits till sin spets och förenats med ett bildspråk som ibland snuddar vid barocken, ibland vid det sena 1800-talets av lustskräck fyllda symbolism. Uttrycket i Invocations befinner sig mellan fotografi och måleri - bilderna är tryckta med silk-screenteknik på mycket grovt papper - och effekten blir en distanserande förvirring. Måleriet, både fritt och samtidigt bundet vid en tradition, möter fotografiets anspråk på sanning.

Resultatet blir bilder som pendlar mellan "dokument" och "saga", mellan kitsch och tradition. Serien är rentav provocerande: den säger ingenting, betraktaren lämnas ensam med sig själv och sina drömmar, förhoppningar och tillkortakommanden.

På Tensta konsthall visas en större samling verk av Moffatt, både foto och film. Kronologiskt spänner utställningen mellan verk från ungdomsserien Backyard Series (1973-74) till filmen Artist (1999).

Vi är i stort sett kvar i en igenkännbar verklighet. Undantaget är den serie av fotogravyrer från 1998 som kallas Laudanum, opium eller sömndryck.

Här återkommer det drömska och hotfulla från serien Invocations, men med en mycket tydligare struktur. I pampiga, europeiskt koloniala miljöer utspelas en berättelse om makt och maktlöshet, erotik och svek. Sagotonen är försvunnen och ersatt av en historisk dimension, en känsla av viktoriansk bortträngning, av arvsynd, av insikten att vi aldrig kommer undan. Vi är alla inte bara människor utan sårbara, ängsliga och först och sist ensamma.

Det finns oftast en politisk potential i Tracey Moffatts skildringar av utsatta människor. Och mest intressant blir hon när hon tydligt greppar ras-, köns- och klassproblematiken, bland annat i sin allra första kortfilm Nice Coloured Girls. Aboriginerna (Moffatt själv är halv-aborigin) beskrivs dels av de tidiga exploatörerna och beskriver dels sig själva i en tid där ingen har pengar och alkoholstinna vita män luras att betala dyra middagar och drinkar. Och mitt i filmen förstörs en målning. När den slås sönder finns en ny bakom.

Bilden är, liksom samhällets strukturer, kvar bakom bilden. Kulissen eller den artificiella bakgrunden återkommer ständigt, som ett skydd och en visuell ironi: det är teater, verklighet och kammarspel. Bilderna och filmerna blir alla utsnitt ur en större berättelse som kretsar kring makt, sexualitet, tvång och våld. Att förstå dem är som att försöka minnas en dröm.

konst/Tracey Moffatt

Ulrika Stahre