ÅSIKT

Känslan att vara

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Ur Cullbergbalettens föreställning ”Vara” på Dansens hus i Stockholm.

Det är ljust i salongen, publiken sorlar, på scenen dansar en ensam kostymklädd man, nära rampen och intensivt ryckigt. Flera dansare kommer in, det är fortfarande ljust, men nu tystnar publiken. Är det nu det börjar? När det är fler än en som dansar?

Ur vad uppstår dansen, lusten att dansa, går det att skilja dansaren från dansen? Frågorna låter akademiska men i israeliske koreografen Ohad Narins Vara får de likafullt övertygande och tydligt svar. Dansen kommer ur känslan. Känslan, som på samma gång för dansaren ut i det större, kollektiva och får honom att visa sig själv och andra vem han är. Ohad Narins koreografi pendlar mellan de punkterna. Den manliga rituella dansen, arkaiskt vacker men också hotfull i sitt krav på likformighet. De tjugo dansarna i svarta kostymer och med sakrala ljusknippen i höjden som förenas i åkallan och genomfars av samma vågrörelse men där alltid siste man i linjen faller ut.

Vara är inte ett nytt verk utan består av utdrag ur tidigare Zachacha, Anaphase, Black Milk, Queens of Golub, Mabul och Sabotage Baby som Narin bearbetat för Cullbergbaletten. Men det är känslan, den oändliga ömheten i det lyriska pas de deux eller den mer konventionella smeksamheten i pardansens cha-cha-cha som går som en röd tråd genom föreställningen och håller stånd mot de disharmoniska och samtida utbrotten. Det är som om dansen skapar ett värmedis, en omslutande värme, där även det humoristiska tilltalet ingår, då dansarna en efter en faller ur ledet och med egna ord och kropp berättar varför de dansar och vad de ska göra efter pensioneringen.

Om än koreografin i Vara inte sticker ut näsan, är den definitivt ute efter att bryta ner det traditionella avståndet till scenens virtuoser. En rolig och överraskande vändning är när hela Cullbergbaletten beger sig ut i publiken på Dansens hus för att hitta en partner att föra med sig upp på scenen och dansa med.

Vem trodde att det inte skulle gå?

Barbro Westling