ÅSIKT

Så var det. Så är det.

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Premiärministern må heta Peel eller Blair – eller Palme eller Persson. Jan Myrdal om politisk övervakning genom tiderna.

Foto: Lotte Fernvall
Jan Myrdal

Sverige är

– särskilt efter det demokratiska genombrottet i de ryska och tyska revolutionernas spår – ett liberalt samhälle som det heter. Visst! Trots luddiga grundlagsskrivningar, byråkratiskt motstånd och ständiga (oftast välment formulerade) försök till inskränkningar är Sverige ett av de länder i Europa där befolkningen lyckats nå och behålla ett visst antal samhälleliga fri- och rättigheter däribland en relativ yttrande- och tryckfrihet.

Men alltså också en stat i vilken många tusen utan egen möjlighet till insyn har registrerats och övervakats och utan möjlighet att se och ta ställning till vad de anklagas för utan rättegång och dom utsatts för yrkesförbud och trakasserier och fått sina liv förstörda.

Att man som svensk därför bör skriva under det upprop med krav om att öppna Säpo:s register till vilket bland annat Ingrid Segerstedt Wiberg tagit initiativ anser jag självklart. Jag stödjer alltså också det klagomål mot Sverige som deras juridiska ombud Dennis Töllborg lämnat in till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Men då jag vet att också den svenska staten nu som tidigare – alla vackra ord och medborgarrättsliga lagskrivningar till trots – är fri också i den meningen att den förbehåller sig rätten att vara fri i förhållande till medborgarna gör jag så utan illusioner. För att ge perspektiv på vad Segerstedt Wiberg och Töllborg och vi andra nu söker uppnå går jag ett och ett halvt sekel tillbaka till dåtidens mest liberala och demokratiska europeiska samhälle; Storbritannien.

Den 25 oktober

år 1852 skriver Karl Marx från nr 28, Deanstreet i Soho till Friedrich Engels i Manchester:

”Käre Engels!

Vad vår korrespondens anbelangar måste vi vidta andra åtgärder. Det är tydligt att vi har en medläsare i ministeriet Derby. (Edward Derby, det vill säga Lord Stanley of Bickerstaffe 1799–1869, ledare för torypartiet och premiärminister 1852. Min anm.) Dessutom står åtminstone försöksvis åter en skyddsvakt (om kvällarna) utanför mitt hus. Jag kan därför absolut ingenting skriva till Dig som jag för närvarande inte anser det rådligt att den preussiska regeringen får kännedom om.”

Två dagar senare, den 27 oktober 1852, svarade Engels att också detta brev som Marx sänt visade tecken på att ha öppnats och lästs trots att det gått till en täckadress. Men han gav därför även förslag till ett par olika åtgärder för att på säkert sätt kunna korrespondera och tillade: ”Om vi omväxlande använder oss av dessa medel kan vi skaffa oss tillräcklig säkerhet. Skriv dessutom, för att ingenting skall märkas, likgiltiga brev med vanlig post, vilket också jag kommer att göra.”

Marx och Engels

led inte av förföljelseidéer. De visste. Och även om Storbritannien då var den europeiska stat vilken gav störst intellektuellt och politiskt frihetsutrymme, var åsiktskontrollen utvecklad. Nio år tidigare hade den brittiska regeringens åsiktsspioneri utlöst dåtidens största inrikesskandal med offentlig uppståndelse och bråk i parlamentet. I det brittiska 1840-talets liberala och oppositionella press – som till exempel Punch – var upprördheten lika stor som på 1970-talet i den svenska vänsterpressen när IB avslöjades.

Den brittiska regeringen reagerade också på samma regeringssätt som den svenska hundratrettio år senare.

Det började i underhuset den 14 juni 1843 när den radikale parlamentsledamoten Thomas Duncome anklagade regeringen för att spionera på de egna medborgarna och gå främmande makter tillhanda genom att i deras intresse spionera på utlänningar bosatta i Storbritannien och därmed ha infört ett system: ”som strider mot varje princip i den brittiska konstitutionen och som undergräver det allmänhetens förtroende som är nödvändigt för en handelsnation.”

Han överlämnade

med detta en skrivelse från Serefino Calderara, Joseph Mazzini, W.I. Linton och William Lovett i vilken de visade att deras brev öppnades. Inrikesministern, Sir James Graham, tvangs ut i svaromål och sade till underhuset att sekretessen förbjöd honom att gå in på detaljer men att ett av de nämnda namnen var inblandat i italiensk politik. (Giuseppe Mazzini, patrioten och republikanen, grundaren av Det Unga Italien. Min anm.)

Han lät också meddela att regeringen hade denna rätt i enlighet med Lagen av år 1837 vilken berättigade posten att öppna brev.

Debatten blev mycket hätsk. Regeringen vägrade redovisa vad som gjordes. Ett stort antal liberala parlamentsledamöter fördömde regeringens handlande som despotiskt och utan rättslig grund men regeringen hävdade att den just genom sitt tigande inför parlamentet handlade i statens högre intresse och i enlighet med tidigare regeringars nödvändiga praxis.

Thomas Duncome i underhuset och Lord Radnor i överhuset gav sig dock inte och under nya debatter tvangs regeringen att backa och gå med på att tillsätta en undersökningskommission. Den skulle bestå av de mest betrodda ledmöter. Men med hänsyn till ämnets art krävde regeringen att kommitténs arbete skulle vara hemligt och genomföras bakom stängda dörrar. Efter nya hårda omröstningar drev de regeringstrogna igenom att Thomas Duncome icke finge ingå. Kommittén åstadkom så småningom en hundra sidor lång rapport om postkontroll och postcensur genom tiderna vilken dock i stort förbigick det som just inträffat och utlöst debatten. Lord Radnors motion om att den hemliga övervakningen skulle förklaras olaglig avslogs.

Så var det.

Så är det. Premiärministern må heta Peel eller Blair – eller Palme eller Persson.

Men hur skall man då handla?

Man kan bli försiktig. Många blir det. När Folket i Bild/Kulturfront avslöjade IB då rasade tidningens upplaga. Folk blev rädda att få den med posten och av de övervakande stämplas som inkorrekta. Det beteendet var vanligt också i Storbritannien på 1840-talet. Man tar sitt förnuft till fånga som det heter. Det är ju en av övervakningens avsedda resultat.

Man kan bli försiktig i sitt tvärtänkande och när man vill ha något sagt som anses olämpligt då kan man gå in i badrummet, sätta på alla kranar och spola dasset gång på gång under det man viskar i örat på varandra. Det har jag råkat ut för några gånger – även under senare år – både i Sverige och utomlands när folk velat ha något sådant politiskt inkorrekt och privat sagt till mig. Men då blir livet till noja!

Storbritannien var 1843 som Sverige 2001 långtifrån en terrorstat som Hitlerväldet. Ja inte ens som Preussen. Puddingen bevisas i ätandet och den övervakade och utspionerade Karl Marx satt under 1850-talet läsande och excerperande på British Museum och vad det blev av det läsandet och excerperandet vet vi!

Ja, visst bÖr

man protestera, visst bör man skriva. Och visst bör man utnyttja de organ som existerar i det samhälle i vilket man lever; underhus eller europeisk mänskliga-rättighetsdomstol eller vad det kan vara. Det gjorde inte bara Marx, det gjorde Duncome och det gör Segerstedt Wiberg.

Men man bör veta i vilken epok man lever och göra det nödvändiga utan illusioner.

Jan Myrdal