ÅSIKT

Egofeminismen

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PETRA ULMANEN om liberalt valfläsk och ett par vettiga tankar

Foto: Mats Fogeman
Lars Leijonborg, feminist?

I snart tio års tid har jag undrat över liberalernas tystnad i debatten om jämställdhet och feminism. Jag menar, de har ju inte direkt något att skämmas över. Traditionen på området är både lång och stolt, från 1700-talets radikala Mary Wollstonecraft till förra sekelskiftets rösträttskamp och Eva Mobergs uppsats Kvinnans villkorliga frigivning, som var startskottet på den andra vågens feminism i 60-talets Sverige. För att inte tala om alla realpolitiska insatser: dagisutbyggnaden, särbeskattningen, jämställdhetslagen, pappamånaden med mera.

Trots allt detta dök de med huvudet ner i sanden när 90-talets Timbrohöger med sina allierade på borgerliga ledarsidor lanserade den ena rapporten efter den andra med budskapet att kvinnor inte alls lider av någon strukturell underordning, i stället är det feminismen och jämställdhetspolitiken som förtrycker kvinnor. Ändå ville de kalla sig för feminister, närmare bestämt liberala feminister.

Jag kan än i dag inte fatta hur de riktiga liberala feministerna, de som till skillnad från Timbrohögern faktiskt hade en maktanalys i sin syn på relationen mellan könen, kunde hålla käften, eller varför de gjorde det. Någon sorts missriktad partitaktik, en dröm om en borgerlig allians i frågan? Eller en ideologisk härdsmälta, problem med den egna idéhistorien och -debatten? Eller kanske var det inte längre så viktigt, det där med feminismen? Ändå fanns Bengt Westerberg, han som blev feminist när han läste Yvonne Hirdmans kapitel i Maktutredningen från 1990, till en början kvar i politiken. Riktigt tyst blev det först då Lars Leijonborg tillträdde.

- Kul att Lars Leijonborg äntligen kommer ut ur feministgarderoben. Det tog 30 år, men nu är det kul!

Det sa Liberala ungdomsförbundets ordförande Birgitta Ohlsson lite lagom diplomatiskt när nya boken Liberal feminism presenterades. Men för att komma ut ur feministgarderoben måste man ha haft en feministisk medvetenhet dessförinnan och det tvivlar jag starkt på att Leijonborg hade. Frågan är hur det står till med den saken i dag.

Mitt svar kan sammanfattas i ett ord: valfläsk. Det gäller att ragga röster i god tid inför valet, det är trots allt bara ett drygt år kvar. Inför de två senaste valen gick det ju inte så bra, nästan alla partier ville ju gosa med Stödstrumporna 1994, och 1998 var det tal om en speciell sorts feminism för snart sagt varje parti: grön (mp), mitten (c), etisk (kd), ursprunglig/liberal (m) och vänster alternativt "den enda riktiga" (v och i viss mån s). Då var det mest de kvinnliga politikerna som stod för feministtugget. Sen dess har även toppmännen engagerat sig:

Göran Persson var först.

Lika mycket som jag litar på medförfattarna Birgitta Ohlssons, Bengt Westerbergs och Karin Pilsäters feministiska övertygelse, lika lite litar jag på Lars Leijonborgs. Han vill vara så rätt, så rätt, och visst har han läst på. Han vill vara kompis med både mig, Nina Björk och Linna Johansson. Men i hans bidrag ryms mest floskler och snorhala formuleringar, kryddat med en groda här och var. Typiskt politikerspråk. Jag letar förgäves efter en botten, en övertygelse, ett personligt förhållningssätt, en problematisering.

Denna brist på problematisering av den egna ståndpunkten är tyvärr genomgående för hela antologin. Partipiskan viner.

Jag skulle vilja läsa avslöjande genomgångar av folkpartiets interna debatt signerade Birgitta Ohlsson och Karin Pilsäter (fp:s ekonomiska taleskvinna), men också en mer djuplodande ideologisk analys om problemen med att kombinera en strukturell analys med individuell valfrihet. För här har författarna i alla fall fattat något: det går inte att som Timbrohögern både förneka kvinnors strukturella underordning och kalla sig för feminist. Tack för det!

Men den liberala feminism som författarna försöker skriva fram hänger inte ihop: Hur kan de säga att de sätter individen före könet men ändå påstå att de har en maktanalys? Hur ser den maktanalysen ut i så fall? Och hur kan de i nästa andetag förorda pappamånad, en reform som ju sätter könet före individen? Och hur kan de samtidigt lägga förslag om barnomsorgspeng och barnkonto i tron att det skulle öka den individuella valfriheten? Det kan man bara tro om man tänker bort alla förtryckande könsstrukturer som hindrar individers fria val, risken ökar ju att kvinnorna blir hemma längre. Och det finns framför allt inget incitament för männen att ta mer ansvar för barnen.

Likadant är det med förslaget om subventionerade hushållsnära tjänster, det finns inget som helst feministiskt i detta (förutom att det är rent jävligt klassmässigt). Att vissa kvinnor tar över andra kvinnors arbete i hemmen, även om det blir avlönat, är kontrafeministiskt för att männen befrias från ansvar. Det konserverar könsrelationerna i stället för att förändra dem.

Och om nu problemet ändå är att det finns en ojämlik maktrelation mellan könen, hur kan den lösas utan åtgärder som utgår från det?

Det vore så mycket enklare om de liberala feministerna kunde skilja på mål och medel: man måste sätta könet före individen för att individen ska bli fri från förtryckande könsmaktstrukturer. Det gäller att synliggöra kopplingen mellan kön och makt för att få bort dom.

Författarna redogör gång på gång för sin stolta och långa historia på jämställdhetsområdet. Behovet av att positionera sig och ta avstånd både till vänster och till höger är också starkt.

Karin Pilsäter är roligast, hon morrar om "gubbhögerns husfeminist Marie Söderqvist", liksom Safs och moderaternas vägran att överhuvudtaget se problemet med lönediskriminering, men ger också åtskilliga kängor till vänstern och dess feminister - de är minsann bara en del av patriarkatet. (Hon upplyser också om att vänstermajoriteten i riksdagen i juni förra året klubbade igenom obligatorisk mammaledighet utan att det kom så mycket som ett pip från näringslivet eller högerns ledarskribenter. Jämför då med det ramaskri som pappamånaden orsakade!) Karin Pilsäter är inte heller nöjd med dagens svenska kvinnorörelse, den är "både bekväm och lat" eftersom den förlitar sig på pappa staten alldeles för mycket.

Bokens liberaler förenas med högern i sin tro på den fria marknadens förmåga att frigöra kvinnor från vad de ser som den offentliga sektorns förtryckande monopol, främst inom vård- och omsorgssektorn, liksom i det eviga tjatet om att kvinnor utgör en resurs, att jämställdhet minsann är lönsamt.

Ändå finns det inte några belägg för att den fria marknaden skulle vara mer kvinnovänlig än den offentliga sektorn. Samma förtryckande könsstrukturer här som där. Vad som skiljer åt är klassperspektivet, som överhuvudtaget inte förekommer i boken.

Det blir lite egofeminism: ensam är stark för kvinnor kan och resten skiter vi i. Individuell valfrihet men ingen solidaritet. Men som goda liberaler kan de väl skippa lönsamhetstjatet, tror de inte på sina egna värden demokrati och lika rättigheter? Varför måste kvinnor plötsligt vara lönsamma för att få sina grundläggande medborgerliga rättigheter?

De liberala feministerna kan trots allt bidra med en hel del: kritiken mot svenska feministers (alltför?) starka tro på statliga lösningar och peppandet av enskilda kvinnor att ryta ifrån och ta makten över sina liv, så långt det nu går. Vi påminns om arvet från Mary Wollstonecraft, det som kallas "the Wollstonecraft dilemma": för att kunna förändra könsrelationerna måste man synliggöra dem, samtidigt riskerar man att befästa dem. Samtidigt som vi måste inse att vi till viss del är offer för att kunna frigöras, kan det också leda till att vi fastnar i offerrollen.

Klart att det var ett framsteg att byta ut beroendet av fadern/husbonn/äkta mannen mot ett beroende av staten. Staten har, åtminstone i ett demokratiskt land, inte rätt att slå och förtrycka och i den mån missförhållanden finns kan de uppdagas och åtgärdas. Men staten är för den skull inte alltid kvinnornas bästa vän och kan och bör inte blanda sig i allt. Inga kameror vid diskbänken och dubbelsängen, tack. Där gäller det att själv ställa krav.

Till sist vill jag bara säga: Välkomna tillbaka till debatten, liberaler! Det var på tiden. Men skärp tänkandet till nästa gång. Och gör nåt åt den där Leijonborg.

Petra Ulmanen

samhälle/Liberal Feminism