Aftonbladet
Dagens namn: Lillemor, Moa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Utan rätta vikten

Mathias Zachariassen och Jeanette Bjurling i   Mathias Zachariassen och Jeanette Bjurling i "Rigoletto" på Kungliga Operan i Stockholm. Foto: MATS BÄCKER

    Det är inte kvinnans kärlek som väger lätt som ett fjun i Kungliga Operans nyuppsättning av Verdis Rigoletto. Hilda Hellwig har i sin debut som operaregissör tagit med sig några av de teman hon under åren gestaltat på teaterscenerna. Makten, orättvisan och patriarkatet är i denna Rigoletto nog så tunga, fjäderlätt väger rättvisan, demokratin och kvinnan.

 

    I en stram scenografi, där väggarna reser sig omänskligt kring maktens lydiga tjänare iklädda den italienska fascismens uniformer, råder ordning och skräck under Hertigens skoningslösa utnyttjande av vem som må komma i hans väg. Att förlägga handlingen i Rigoletto till 30-talet gjorde redan English National Opera i en berömd uppsättning på 80-talet och på operan i Stockholm finns en Aida placerad bland tyska nazister och stridsvagnar. Denna moderna konvention är förvisso en tacksam fond att spjälka upp maktens människor mot.

Det är också i personregin som Hellwig lyckas bäst, som när Hertigens falska intentioner fokuseras av att han tar av sig sina smycken när Gilda önskar sig en fattig student som älskare, eller hur hennes förtvivlan efter våldtäkten uttrycks i att ställa salens stolar i räta och lugna led.

 

    Dessvärre väger dessa uppmärksamheter aningen lätt mot operans gamla vanliga konventioner, även om sista aktens utstötta patrask och trattgrammofon (som gör ni vet vilken aria till den slagdänga den är) är skarpare iscensatt än de tidigare. De flesta sångarna har förvisso en röststorlek för liten, men det är inget skäl att i tid och otid strunta i dramatiken för att vända sig rakt ut mot publiken, som förtjust applåderar efter var och varannan aria eller duett i en opera som så tydligt är skriven i scener, inte sångnummer. Framför allt Mathias Zachariassen (Hertigen), som har en snygg om än något mager tenor, skulle mycket väl kunna titta på sina medspelare i stället för på mig. Ett raskare sätt att punktera den sceniska dramatiken finns inte.

Jeanette Bjurlings Gilda är även den något för liten, men ofta välformad och inte utan värme. Bäst är tveklöst Tord Wallström i titelrollen, en sångare som under hela 90-talet växt både sceniskt och musikaliskt. Här finns en svärta och en tyngd i rösten, därtill är hans Rigoletto en av de få som gör den sceniska omgivningen till sin hemmaplan.

Var operan hittar alla sina mediokra dirigenter är ett mysterium, denna gång saknas både kraft och skiktning av stämmorna och då kan det inte bli annat än ett pliktskyldigt framförande av partituret. Det är väl så numera, i ett litet operahus i utkanten av Europa. Stort och tungt ter det sig, rena maktapparaten. Men vid skärskådande visar det sig vara ganska lätt och tunt, som så ofta maktapparater innerst inne är. Likväl styr de.

Claes Wahlin

opera

RIGOLETTO

av Giuseppe Verdi

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Jan Lundberg

I rollerna: Mathias Zachariassen, Tord Wallström, Jeanette Bjurling, Martina Dike, John Erik Eleby, m fl

Dirigent: Ralf Weikert

Kungliga Hovkapellet

Scen: Kungliga Operan

Speltid: 2 tim 30 min

 

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet