ÅSIKT

Nato blundar när Turkiet bombar

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

JOHN PILGER om brittiska piloter som protesterar när de inte får skydda kurderna i norra Irak

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
John Pilger

Brittiska piloter har för första gången protesterat offentligt mot den roll de tvingas spela när det gäller bombningarna av Irak. Royal Air Forces (RAF, brittiska flygvapnet) piloter som patrullerar den så kallade flygförbudszonen i den norra delen av landet har gjort arga uttalanden om hur de beordrats återvända till sin bas i Turkiet för att ge det turkiska flygvapnet möjlighet att bomba kurderna i Irak - just de människor som britterna påstås "skydda".

Piloterna uppger att närhelst det turkiska flygvapnet önskar attackera kurderna kallas RAF tillbaka till basen och deras radarinställningar ändras så att bombmålen inte blir synliga. En brittisk pilot förklarade att han hade sett den förödelse som bombningarna orsakat när han återupptog sitt övervakningsuppdrag.

Piloterna gick med på att prata inofficiellt med Eric Herring, specialist på Iraksanktionerna vid Bristol University. "De var alla mycket olyckliga över vad de hade beordrats göra och vad de hade sett", sade han, "i synnerhet som någon officiell förklaring inte hade getts."

Samtidigt som brittiska regeringsmedlemmar gång på gång har beskrivit flygförbudszonerna som "humanitärt skydd" och "skyddande paraplyer" för kurderna, har piloternas protest blivit en offentlig hemlighet. I oktober förra året rapporterade Washington Post: "Vid mer än ett tillfälle har [amerikanska piloter som flyger tillsammans med britterna] fått radiomeddelande om att "ett TSU är på väg in" - det vill säga ett "Turkiskt Specialuppdrag" på väg in i Irak. I enlighet med stående order vände amerikanerna om och flög tillbaka till Turkiet. "Man såg turkiska F-14- och F-16-plan på väg in, tungt lastade med ammunition", sade [piloten Mike Horn]. De kom tillbaka en halvtimme senare efter att ha använt all ammunition". När amerikanerna flög tillbaka in i irakiskt luftrum, minns han, såg de "brinnande byar, rök och eld överallt"."

I december förra året invaderade mer än 10 000 turkiska soldater norra Irak och dödade ett stort antal civila och soldater ur Kurdistans arbetarparti, PKK. De brittiska och amerikanska flygplan som "skyddar" kurderna gjorde ingenting för att förhindra invasionen; i själva verket ställdes de flesta övervakningsuppdragen in för att göra det möjligt för turkarna att fortsätta med dödandet. 1995, också då med det angloamerikanska "humanitära skyddet" på plats, invaderade 50 000 turkiska soldater flygförbudszonen och stannade i tre månader. Enligt trovärdiga uppskattningar har regimen i Ankara, som i praktiken är en militärdiktatur, ödelagt 3 000 kurdiska byar i Turkiet, drivit mer än en miljon människor på flykt och dödat tiotusentals.

Rasistiska lagar förhindrar turkiska kurder att tala sitt eget språk; parlamentariker och journalister som protesterar kastas i fängelse, eller mördas. I Storbritannien följer mediebevakningen i stort sett regeringens linje, som är tystnad. Turkiet är medlem av Nato.

Blairregeringens kontroversiella nya terroristlagstiftning förbjuder PKK, som inte har någon historia av våldsutövning i Storbritannien och vars terroraktioner i Turkiet inte kan mäta sig med den turkiska militärens. Detta innebär att kurdiska aktivister i Europa nu riskerar att skickas tillbaka till Turkiet: det vill säga till fängelse, eller något ännu värre. Under de senaste veckorna har mer än 1 000 hungerstrejkande politiska fångar i turkiska fängelser attackerats av myndigheterna, med 33 döda som resultat. Blairregeringen har inte sagt ett ord. Och de "skyddade" irakiska kurder som söker asyl i Storbritannien har nästan samtliga fått avslag.

RAF:s piloter blir allt mer medvetna om att deras egna bombningsuppdrag saknar folkrättslig grund och strider mot Genève-konventionen. Syftet med flygförbudszonerna är motsatsen till det "humanitära skydd" som piloterna får höra att de ger kurderna i norr och shiamuslimerna i söder. 1991, när George Bush den äldre sade att han ville se Saddam Hussein avsatt, uppmanade han i själva verket Saddams generaler att genomföra en militärkupp och installera en mer foglig diktator vid makten.

Det sista han ville ha var den folkliga resning som shiamuslimerna åstadkom i mars det året - ett uppror som Saddam Hussein krossade med hjälp av militärhelikoptrar som USA tillät honom att använda samtidigt som amerikanska befälhavare vägrade att förse rebellerna med vapen och utrustning. Uppskattningsvis 30 000 människor blev slaktade. "Vi hade helt klart föredragit en militärkupp. Inget tvivel om den saken", förklarade förre nationelle säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft 1997. När den brittiske befälhavaren under Gulfkriget, general sir Peter de la Billiere, tillfrågades om upproret bidrog han med följande visdomsord, tydligen på fullt allvar: "Irakierna hade ansvar för att upprätthålla lag och ordning."

Eric Herring skrev till mig: "Det kanske mest avskyvärda med hela denna politik är att amerikanska och brittiska beslutsfattare har exploaterat människors humanitära rättskänsla för de mest cyniska realpolitiska syften. De önskar ingalunda att den shiamuslimska majoriteten ska ta över eller att kurderna ska få självbestämmande. Deras politik går ut på att hålla dem tillräckligt starka för att orsaka problem för Saddam Hussein samtidigt som de ser till att Saddam Hussein är tillräckligt stark för att fortsätta trycka ner dem. Det här är ingen ny politik. Den ligger helt i linje med den brittiska imperiepolitiken från första världskriget och framåt [och den handlar om kontrollen] över den irakiska oljan... Söndra för att härska var då och är nu vad politiken går ut på."

Häromveckan avslöjade The Guardian att det brittiska militära etablissemanget oroar sig över den föreslagna nya internationella krigsförbrytardomstolen. Generalerna väsnades om att regler som beslutas i Bryssel skulle kunna "förhindra brittiska fredsbevarande soldater från att effektivt fullgöra sina uppgifter". Deras verkliga farhågor, och västerländska politikers, handlar emellertid om något annat, och de kläddes i ord förra månaden av Michael Caplan, Pinochets före detta advokat, som frågade hur Tony Blair skulle kunna försvara sig om han åtalades för att ha bombat mål i Kosovo i full vetskap om att civila skulle dödas.

När Peter Hain var Storbritanniens biträdande utrikesminister med ansvar för Irak-frågor menade han att det var befängt att påstå att han själv och andra ministrar med direkt ansvar för den grymma sanktionspolitiken skulle kunna ställas inför rätta i den nya domstolen.

Vi får väl se.

John Pilger