ÅSIKT

Marcos vinner image-kriget

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NAOMI KLEIN om zapatisternas folklore och presidentens Coca-Cola-taktik

Foto: AP
Subcomandante Marcos

I ett fritidscentrum

i utkanten av Mexico City började folksamlingen bli otålig. Zapatisterna skulle ha kommit nio och nu var klockan redan elva. Varför tog det så lång tid? Kunde möjligen subcomandante Marcos, zapatisternas obetvingliga röst, ha drabbats av scenskräck?

Det skulle vara begripligt. Det var söndagen den 11 mars och för första gången sedan upproren i Chiapasbergen bröt ut för sju år sedan, skulle de 24 zapatistledarna hålla möte i Mexico City. De skulle fortfarande bära sina masker men inga vapen.

Mötet markerade slutet för Zapatouren, karavanen som de senaste två veckorna slingrat sig genom Mexikos landsbygd för att vinna stöd för ett lagförslag som ska ge större politiska rättigheter till urbefolkningen och dessutom öppna hälsovård och annan social service för dem.

Zapatouren ska också ses som en inledning av en lång och långt mindre glansfull politisk kamp, som ska förmå kongressen att acceptera lagförslaget om indianernas rättigheter. Ytterligare en kamp inleds och den blir ännu långsammare och mer mödosam: fredsförhandlingarna med Mexikos nyvalde president Vicente Fox.

Mötet är mer

än symboliskt. Om zapatisternas krav ska omvandlas till lag, måste subcomandante Marcos bevisa att han har stöd från den genomsnittlige mexikanske väljaren och stadsbon. Och när zapatistledarna till slut tar av maskerna och visar sina ansikten måste det omedelbart klargöras att de har lika starkt stöd i städerna som i bergen.

Zapatisternas mest entusiastiska anhängare är medelålders kvinnor, de som på amerikanska kallas ”soccer moms” (fotbollsmammor). De hälsar revolutionärerna med sånger som: Ni är inte ensamma!

Bara påven kan annars styra över den sortens folksamlingar.

Kockan två har mer än 150 000 fyllt Zocalo-torget i huvudstaden. Dagen efter mötet fylls tidningarna av larmande rapporter om ”Marcomanin”. Marcos har lyckats driva fram och utveckla massivt och brett stöd för en fråga som vanligtvis placeras långt ner på dagordningen och då under rubriken ”etniska minoriteter”. Några reagerar med misstänksamhet. Marcos sägs vara en försäljare av sig själv, hans kamp mot Vicente Fox kallas ett krig mellan två uppblåsta egon.

Det är sant, att man kan hitta minst fyrtio olika sorters t-tröjor, prydda med Marcos och EZLN (Zapatisternas befrielsearmé). Också affischer, flaggor och dockor finns bland utbudet. På långt håll ser det ut som massförsäljning eller som om radical chic-människor är i färd med att varumärka en ålderdomlig kultur.

Ändå, närmare

betraktat känns det som något annat, som äkta, ytterst gammeldags folklore. Zapatisterna har inte fört ut sina budskap med hjälp av reklam och sound bites utan genom berättelser och symboler. Berättelserna har traderats på traditionellt vis, från människa till människa, och symbolerna har tecknats för hand på husväggar och murar. Internet, som härmar dessa ursprungliga nätverkssystem, tog helt enkelt till sig denna folklore och spred den runt världen.

När nu zapatisterna kommit till Mexico City, så befinner de sig i ett mycket modernt varumärkeskrig. Vicente Fox drar i alla de trådar som marknadsvärlden känner. Och som före detta Coca-Cola-direktör behärskar han alla knepen. Hans favorittaktik går ut på att presentera fredsuppgörelsen som praktiskt taget ett faktum. Bara några detaljer måste ordnas upp. President Fox och de två tv-kanalerna ordnade rentav en konsert för att fira freden med zapatisterna, en ny era i landets historia.

Zapatisterna har blivit ansvariga för att berätta att presidenten ännu inte accepterat deras villkor för att återuppta fredssamtalen. Regeringen måste dra tillbaka ytterligare militärtrupper från Chiapas och frige de resterande politiska fångarna. När Marcos säger att fredsförhandlingarna inte inletts och än mindre godkänts, försöker Fox framställa zapatisternas talesman som en orubblig krigshetsare. Fox själv ser sig som en sviken fredskämpe.

Enligt globaliseringens

alla regler borde president Fox vinna ”image-kriget”. Hans smarta, väloljade och lättsmälta estetik och försäljningsmetoder är tänkta att slå ut de traditionella sätten att sprida budskap. Dessutom, i dagens Mexiko uppfattas inte Mayakulturen ha något bredare folkligt stöd. Dess ekonomiska uppgift är snarare att fungera som turistfälla och hjälpa till att sälja gamla ruiner och färgglada prylar.

Zapatisternas resa är fylld av kulturkonflikter. Den väg de valde för att träda in i huvudstaden var densamma som bondeledaren Emiliano Zapata färdades på för nästan ett sekel sedan.

Är det i dag verkligen möjligt att kräva ”land och frihet”, som Zapata gjorde? Bondeledarens gamla väg är numera förvandlad till en asfalterad remsa, kantad av reklamskyltar för Kentucky Fried Chicken och L’Oréal.

Det tycks vara så, att kraven kan ställas på nytt. Några av de jublande zapatistanhängarna hade tagit ledigt från sina snabbmatsinrättningar och klädda i sina varumärkta arbetskläder höll de upp skyltar med ord som ”Säg nej till tv-freden.”

En kamp pågår mellan CocaCola och å andra sidan Maya-kultur och folklore. Någonting oväntat har hänt. Folkloren tycks segra.

Naomi Klein

Översättning och bearbetning:

Olle Svenning