ÅSIKT

Ska våldet få vinna igen?

Foto: AP
Våldet i Makedonien är en direkt följd av den vettlösa politik som Nato och i synnerhet USA har fört i området de senaste åren, skriver Kjell Magnusson.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kjell Magnusson om Natos svek mot Makedonien och ett krig som kan bli värre än något tidigare på Balkan

Makedonien hotas av ett förödande krig vars följder kan bli långt värre än det vi hittills sett på Balkan. Samtidigt står det än en gång klart att omvärlden tagits på sängen. I det här fallet är det emellertid inte enbart fråga om underlåtenhetssynder eller oförmåga att inse situationens allvar.

Det oförlåtliga och skandalösa i det vi nu bevittnar är att våldet i Makedonien är en direkt följd av den vettlösa politik som Nato och i synnerhet USA har fört i området de senaste åren. Det finns ingen möjlighet att dra sig undan ansvaret för en strategi som byggt på aktivt stöd till en nationalistisk, våldsbenägen och kriminellt belastad gerilla som man sedan länge förlorat kontrollen över.

Våren 1998 desavouerade omvärlden Ibrahim Rugova till förmån för UCK. Man tillgrep inga som helst sanktioner mot gerillan som i stället fick som den ville i Rambouillet och var Natos allierade under kriget 1999. Därefter tilläts UCK ta över den politiska makten i Kosovo, utan att befolkningen tillfrågades. Inga allvarliga försök gjordes att avväpna gerillan som kunde bibehålla sin struktur under annat namn. Inte ens under terrorkampanjen mot den ickealbanska befolkningen kunde eller ville omvärlden ingripa. Bortsett från att den "tidigare gerillan" förhindrar allt normalt liv i Kosovo har UCK dessutom ostört kunnat sprida våldet till södra Serbien och Makedonien.

Det är lönlöst att spekulera över varför en stormakt handlar på detta sätt, men man kunde begära att Europa och inte minst ett alliansfritt land som Sverige hade tagit avstånd från en så uppenbart destruktiv politik medan tillfälle bjöds. Vid varje tidpunkt fanns alternativa handlingsmöjligheter, men med sömngångaraktig säkerhet valde man ständigt fel.

Det är svårt att tänka sig en situation där en begränsad militär intervention vore mer befogad än i dagens Makedonien. Åtminstone utifrån Natos och EU:s självpåtagna roll som bevarare av säkerhet och fred i Europa. Vad som krävs är hjälp att pacificera västra Makedonien, säkra gränserna mot Kosovo och Albanien, samt, inte minst, att slutligen göra upp med UCK:s strukturer i själva Kosovo. Om man inte förmår detta har Nato med eftertryck visat att organisationen endast kunde starta ett meningslöst bombkrig, inte skapa fred eller förhindra nya konflikter. Om Nato inte är berett att ta på sig de förpliktelser som är förenade med anspråken på att spela en ledande militär och politisk roll har man inget att göra på Balkan. Framför allt har man ingen moralisk rätt att besluta över Balkanfolkens framtid.

När man i vissa albanska kretsar lade märke till omvärldens reaktioner på den senaste tidens gerillaangrepp började via internet en kampanj som går ut på att albanerna i Makedonien kämpar mot ett långvarigt förtryck. Det enda man kräver, sägs det, är att det egna språket erkänns, samt att albaner inte diskrimineras i näringsliv, förvaltning och utbildning. Åtminstone till en början vidarebefordrade svenska etermedia dessa påståenden utan att ställa frågan: Vilket förtryck? När man hör de albanska klagomålen och i synnerhet om de ackompanjeras av oprovocerade väpnade angrepp är det lätt att få intrycket att det rör sig om allvarlig diskriminering och svåra förföljelser.

Albanerna utgör en fjärdedel av invånarna i Makedonien. Enligt konstitutionen är makedonska republikens officiella språk. Samtidigt fastslås att i områden där minoritetsgrupper utgör en majoritet eller avsevärd del av befolkningen har deras språk officiell status på samma sätt som makedonska. Det betyder att albanskan i offentliga sammanhang fungerar som huvudsakligt kommunikationsmedel i de kommuner i västra Makedonien - och kommundelar i Skopje - som domineras av albaner. Här är det i stället snarast en nackdel att inte vara albansktalande. Vad skolväsendet beträffar är grundskole- och gymnasieutbildning på albanska, låt vara att eleverna förväntas lära sig även makedonska.

Vid sidan av dessa rättigheter finns en omfattande utgivning av böcker och tidningar, liksom radio- och tv-stationer som sänder på albanska. Till detta kommer albanska ministrar i Makedoniens regering, samt borgmästare och albanskdominerade politiska församlingar på kommunal nivå. I Makedoniens parlament kan albanska partier förhindra eventuellt diskriminerande lagstiftning och har ett avgörande inflytande på varje regeringsbildning. Att under sådana förhållanden tala om förtryck är absurt.

Vad saken gäller är inte det som vanligen brukar kallas minoritetsrättigheter - dessa är tillgodosedda - utan om Makedonien skall vara en binationell albansk-makedonsk stat. Med andra ord, bör Makedonien, eftersom det har en befolkning som till en fjärdedel utgörs av albaner, vara formellt tvåspråkigt även i den meningen att albanska i alla sammanhang har samma status som makedonska, oavsett den konkreta etniska strukturen? Det finns inget självklart svar på frågan, men man kan ju fundera över hur det är på andra håll i Europa.

Det finns en egendomlig dubbelhet i de albanska kraven. Å ena sidan framhåller man att andelen albaner är alltför låg inom förvaltning, polis och armé, samt på universitetet. Å andra sidan vill man ha en federation som effektivt skiljer de båda folkgrupperna åt och befäster det segregerade samhälle som är ett arv från den osmanska tiden.

Kraven är oförenliga, eftersom en integration av arbetslivet förutsätter att minoriteten ibland måste tala majoritetens språk. Det bör för övrigt påpekas att albansk underrepresentation inom vissa samhällssektorer knappast är resultatet av medveten diskriminering, utan huvudsakligen är socialt betingat. Den patriarkaliska landsbygdsbefolkningen sänder ogärna sina barn, i synnerhet inte flickor, till längre skolutbildning. Varken på universitetet eller annorstädes har det varit möjligt att fylla de kvoter som baserats på albanernas befolkningsandel.

De albanska kraven brukar rättfärdigas med att albanerna lever i sina "naturliga (historiska) bosättningsområden" och är "nästan lika många" som makedonierna. Att albanerna skulle utgöra 45 procent eller mer av invånarna är en våldsam överdrift. Det är dessutom så att den albanska dominansen i vissa kommuner i västra Makedonien har uppstått efter andra världskriget och är en följd dels av makedonsk utflyttning, dels av i ett europeisk perspektiv abnormt höga födelsetal.

Det är karaktäristiskt att omvärlden i det längsta har beskrivit Makedonien som ett föredöme vad gäller demokrati och etniska relationer. Samtidigt har man genom sin politik i Kosovo steg för steg destabiliserat den makedonska statsbildningen och blundat för UCK:s allt öppnare inblandning.

Liksom under förspelet till Kosovokriget ligger initiativet hos gerillan som själv kan bestämma omfattningen av striderna och medvetet försöker provocera en situation som i sista hand skall leda till utländsk intervention på albansk sida. Det fungerade ju i Kosovo för två år sedan.

Makedonien har drabbats hårt och oförskyllt av den jugoslaviska federationens upplösning. Nu hotas landets existens som stat, men omvärlden tycks inte ha något annat att komma med än att skicka pansarvagnar för att skydda sina egna soldater.

Sällan har kejsaren varit naknare och den humanitära retoriken mer innehållslös. Skall Makedonien verkligen offras av hänsyn till UCK-gerillans intressen? Vem bär ansvaret om landet tvingas be Serbien, Grekland och Bulgarien om militär hjälp?

Man kunde begära att Europa och inte minst ett alliansfritt land som Sverige hade tagit avstånd från en så uppenbart destruktiv politik medan tillfälle bjöds. Sällan har kejsaren varit naknare och den humanitära retoriken mer innehållslös. Skall Makedonien verkligen offras av hänsyn till UCK-gerillans intressen?

Kjell Magnusson