Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Hos oss är även stats- ministern snart queer

    EU:s politiska elit samlas i Stockholm på fredag för toppmöte. Men vad är det för land de kommer till, egentligen?

"Vi är konstant trevliga och när vi är otrevliga så är vi det på ett trevligt sätt", skriver TIINA ROSENBERG i serien "Sverige - en bruksanvisning".

Tiina Rosenberg   Tiina Rosenberg Foto: Sara Ringström

Ponera att jag ombads att hålla ett välkomstanförande vid det första stora EU-toppmötet i Stockholm. Jag medger att det ur makthavarnas perspektiv skulle vara förknippat med ett visst risktagande. Att släppa fram en queerfeminist som dessutom skriver sina egna tal kan resultera i vad som helst. Men lugn, bara lugn. Jag lovar att jag skulle vara kontinentalt nasal på franska och klämma fram en och annan korrekt bisats på tyska. Jag skulle till och med nämna Goethe och Beethoven för att visa att vi inte är några obildade bonnläppar. Och så skulle jag kosta på mig ett älskvärt leende.

Allt detta skulle jag göra av en enda anledning, nämligen av kärlek till Europa. Då ingen bett mig om att hålla något anförande passar jag på tillfället att komma ut ur garderoben som nordisk patriot. Vägen dit var varken komplicerad eller lång. Det räckte att bli medelålders kvinna.

I min barndoms Helsingfors talade vi om Europa som om det gällt en annan kontinent. Att åka till Europa innebar i praktiken att åka till något kontinentalt och västeuropeiskt land, men mentalt sett var Europa avlägset. Som sjömansbarn fick jag då och då åka med mor och lillebror till Rotterdam och invänta far som solbränd i uniform anlände från främmande länder till detta "Europa" där vi aldrig uppfattade oss som delaktiga i någon som helst gemenskap.

 

Men i mitt barnhjärta hade en kärlek tidigt väckts. Till Europa skulle jag flytta så fort tillfälle därtill gavs. Så småningom blev det språkresor till Salzburg och Mozartaftnar för ungdomar på samma slott i vars trädgård Julie Andrews så käckt valsat runt i Sound of Music. Och ännu bättre skulle det bli. Det blev Italien med antik, medeltid, renässans och barock. Detta var bara början. Det visade sig att Europa sannerligen var en annan kontinent med kulturskatter som vi i periferin endast kunde drömma om. Då började en känsla av en stundande kosmopolitanism infinna sig och Sibelius toner av kristallklara karelska bäckar blev ett minne blott. Periferi var helt enkelt lika med marginal och det är ju inte så roligt.

 

Men åren gick och det var dags att åka hem. Hem var denna gång inte Helsingfors utan Stockholm. Erövringen av Europa hade gjort avståndet mindre. Och även om detta hände före den europeiska integrationens dagar var jag en varm anhängare av ett förenat Europa. Det hade ju alltid varit så bökigt med alla papper och dokument. Nu skulle vi kunna röra oss fritt och bo var vi ville, eller hur?

Det är möjligt att jag inte skulle dra hela denna privata bildningsroman för de höga vederbörande utan nöja mig med ett torrt konstaterande att periferin inte med nödvändighet är som flickan med svavelstickorna. Hur kan det komma sig att den vackra drömmen om det öppna och tillgängliga Europa kunnat stelna till något så trist som en uppsättning av övergödda Brysselbyråkrater? Säg Europa, så skimrar det. Säg EU, så tänker jag på majonnäs. Det är hälsovådligt.

 

Kommen så här långt skulle jag mopsa upp mig en smula och ge ett konkret exempel på vad allemansrätten och offentlighetsprincipen förmår. Jag skulle säga att här hos oss råder en rustik kamrat- och konsensusanda. Här skulle jag särskilt nämna statsministern som ett föredöme. Hos oss kommer vi offentligt ut som lite vad som helst, men när statsministern valde att bekänna sig till både feminism och djurrättsfrågor var jag mäkta stolt. Jag raljerar inte, om ni nu trodde det. Jag var upprymd och glad. Så ska det låta.

Nästa grej blir en svårare prövning för statsministern. Inför valet av ny terminologi och nya politiska strategier verkar han tveka inför ordet queer. Utländska ord är ofta obegripliga. Och när ett ord som queer i stort sett kan betyda vad som helst blir det riktigt knepigt. Queer är ett gammalt skällsord för homosexuella. Det betyder också udda och knäpp. I praktiken kan man vara queer, men straight och straight, men

queer i betydelsen icke-normativ. Oj, nu blev det visst riktigt svårt för våra utländska gäster. Normativ innebär alla de mer eller mindre väl dolda sociala imperativ som inte alls ser ut som de hot de i själva verket innebär.

Men som ett tecken på den kamratanda som råder här hemma i Norden skulle jag klappa statsministern vänligt på axeln och säga något tröstande om att det är bara en fas vi alla måste genom. Först är det riktigt läskigt att säga det högt. Så småningom blir det lättare och ju mer man övar, desto bättre blir det. Våra väns-terkvinnor Mona Sahlin och Gudrun Schyman har inte några som helst problem med att vara straightqueera.

 

Allt detta skulle jag säga på ett trevligt sätt. Om ni behöver en nyckel till den svenska kulturen så stavas den TREVLIGHET. Vi är konstant trevliga och när vi är otrevliga så är vi det på ett trevligt sätt. Felet med er höga vederbörande från EU är att ni inte är trevliga. Er skulle jag nog inte kunna klappa på axeln och samtidigt skratta mitt lilla porlande skratt medan jag drog min identitetspolitiska vals. Men ni slipper ju höra den valsen. Garderoben håller fortfarande hyfsat tätt, även om den läcker. Jag lovar att den all-omfattande queera gemenskapen i öppenhetens namn blir vårt största bidrag till verksamheten när statsministern väl kommit ut.

Tiina Rosenberg

 

Tiina Rosenberg är docent och universitetslektor i teater- samt genusvetenskap vid Stockholms universitet

 

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet