Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Så stoppas protesterna – utan vattenkanoner

   NAOMI KLEIN om metoderna som får demonstraterna att stanna hemma

Naomi Klein   Naomi Klein Foto: Bryce Duffy

”Jag är orolig

för att den fria handeln kommer att leda till privatisering av utbildningen”, berättar en grundskolelärare i Ottawa för mig.

”Jag vill gärna åka till protestmötena i Quebec, men kommer de verkligen att vara skyddade och trygga?”

”Jag anser att frihandelsavtalet Nafta har vidgat klyftan mellan rika och fattiga”, säger en ung mamma i Toronto till mig. ”Men om jag far till Quebec kommer min son då att utsättas för tårgas?”

”Jag vill resa till Quebec”, säger en akademiker från Harvard. Han är aktiv i kampen mot fabriker med svältlöner. ”Men jag har hört, att ingen kommer att komma över gränsen till Kanada.”

”Vi tänker inte ens på möjligheten att resa till Quebec”, säger en student från Mexico City. ”Vi har inte råd att kastas i fängelse utomlands”.

Ni föreställer er kanske att nästa tilfälle att slå ner demonstranter kommer att äga rum i Quebec nästa månad. Då drabbar 5 000 poliser samman med aktivister. Det sker vid öppnandet av toppmötet om Free Trade Area Of The Americas (FTAA, ett frihandelsområde som ska innefatta 34 amerikanska nationer).

  Era misstankar är felaktiga. Redan nu slåss protesterna ned, fast det sker i det tysta och utan fanfarer och det sker varje gång en tänkt demonstrant beslutar sig för att avstå från att använda sin yttrandefrihet och sin rätt att uttrycka sina åsikter om världens största frihandelsområdet, nämligen FTAA.

De effektivaste sättet att kontrollera folkliga protester är inte tårgas, vattenkanoner eller andra avancerade vapen som Quebec-polisen utrustats med i väntan på de 34 statschefernas ankomst. Den skarpaste och mest effektiva sättet att kväsa protester på är att kontrollera folket innan det samlas till protest. Avskräckning upphöjd till verklig statskonst – du tystnar av dig själv och på eget initiativ. Sådant inträffar varje gång vi läser om hur Quebec kommer att inhägnas av ett tre meter högt stängsel. Eller när vi hör talas om att det inte kommer att finnas någon annan stans att sova i Quebeck än i fängelserna, som hjälpsamt nog tömts för toppmötets skull. En månad före toppmötet har det annars vykortsfina Quebec med framgång förvandlats till en hotfull stad, ogästvänlig för vanligt folk som bekymrar sig för företagsstyrd handels- och avregleringspolitik.

I stället för

att se protester som en hälsosam del av demokratin, uppfattas de numera som en extrem och farlig sport, bara lämplig för hårdföra aktivister, egendomligt utklädda och med doktorsgrad i bergsklättring.

Avskräckningen stöds av att vi accepterar tidningarnas berättelser (ofta baserade på anonyma eller partiska källor) om att demonstranterna är agitatorer som ”planerar att använda våld, tegelsten och sprängladdningar”. Det enda bevis som används för den här sortens upphetsade anklagelser är att ”anarkister organiserar sig i små grupper” och att dessa grupper är ”självständiga”, vilket innebär – stön! – att de inte berättar för varandra vad de ska göra.

Sanningen är denna: inte en enda av de de officiella grupper som organiserar demonstranter planerar några våldshandlingar. Några av de mer radikala organisationerna, inkluderat Anti-Capialist Convergence, har sagt att de respekterar ”taktikens mångfald, från studiecirklar till direkta aktioner”. De har betonat, att de i princip inte kommer att fördöma andra aktivister för den taktik de valt.

Denna, visserligen något komplicerade hållning, har förvridits av media till att bli liktydig med att grupperna planerar våldsamma attacker på toppmötet. Detta är med all säkerhet inte avsikten.

Hållningen har också skapat frustration hos de aktivister som menar att allt skulle vara oändligt mycket enklare om alla helt enkelt skrev under en deklaration som förklarade att alla protester ska vara fredliga.

Problemet är att ett av de grundläggande argumenten mot FTAA:s darwinistiska ekonomiska modell är att den ökar våldet – våldet inom fattiga samhällen och polisvåldet mot de fattiga. I ett tal förra året förklarade Pierre Pettigrew, minister för internationell handel, sammanhangen. ”I den nya ekonomin”, sa han, ”utsätts inte offren bara för exploatering, de blir helt enkelt exkluderade, uteslutna och avskilda.”

  Att vara utesluten är ett betydligt mer djupgående fenomen än att vara utnyttjad. Ett samhälle som med lätthet accepterar att människor sorteras i sådana som är delaktiga och sådana som är uteslutna, är ett otryggt samhälle. Det rymmer nämligen många människor som har liten tilltro till samhällssystemet, som känner att de inte har något att vinna på de löften som ställs ut vid toppmöten av det slag som FTAA representerar. Dessa medborgare ser polisen bara som en förtryckande makt.

Om vi inte

önskar ett samhälle, där allt högre murar skiljer de uteslutna från de gynnade, då faller inte ansvaret på ”goda akivister” att i förväg fördöma ”dåliga aktivister”. Ansvaret uttrycks ytterst genom att avvisa den politik som skapar klyftor och motsättningar. Den kritiken uttrycks lämpligast i Quebec, där den vanligtvis osynliga muren mellan välbeställda och exkluderade människor har omvandlats till ett helt konkret och synlig galler. Muren synliggörs också genom de kontrollmetoder som ska stoppa demonstranterna innan de ens samlats till protestmöten.

Naomi Klein

 

Översättning och bearbetning Olle Svenning.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet