ÅSIKT

Poesi från en andlig republik

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MAGNUS RINGGREN läser Bei Dao

Det finns ett

internationellt poetiskt jetset dit man vinner tillträde genom att låta sig påverkas av någon som redan tillhör klubben. Sen kan man fara världen runt, oftast på offentliga medel, och besöka varandra. Man tar gärna en sväng förbi Stockholm då och då för att bevaka sina intressen i ett kommande Nobelpris.

Så ser den cyniska och avundsjuka versionen av saken ut. Författaravunden är till och med värre än den som frodas på universiteten.

En annan och snällare, kanske också sannare, beskrivning tar fasta på poesin, inte på dess sociala utanverk. De betydande poeterna känner igen och söker sig till varandra. I de globala kommunikationernas tid spelar det ingen roll om man är polack, irländare, kines eller svensk. En tillvaro i politisk eller kulturell exil hör ofta till bilden; rörligheten och världsmedborgarskapet har i många fall en tragisk dimension av kulturhat och socialt förtryck. Joseph Brodsky visste.

Poesin förvandlas till en fri andlig republik, mycket liten men mycket nödvändig, ett andligt hemland helt enkelt. Om man nu kan tänka sig – den cyniska varianten igen – en republik som bara består av furstar.

Ytterligare en egenskap hos denna poeternas republik är mycket suspekt i våra foträta tider. De verkar alla skriva ungefär likadant, och deras tradition tycks vara den västerländska modernismen även om de kommer från tredje världen. Det är ungefär som esperanto – varför bygga något som kallas för världsspråk på det som talas på en liten halvö på Asiens västkust? Kulturimperialism alltså. Varför finns det inga västerlänningar som anammar kinesisk tradition?

Nu är det väl

så att västerlandet spritt moderniteten som nåt slags gödsel över hela världen. Men därefter har modernismen kommit, och den har visat sig vara det lämpligaste medlet att beskriva den skitlukt som uppstått. Därav alla dessa modernistiska poeter i den första, den andra och den tredje världen.

Därav en kines som skriver som Tomas Tranströmer. Bei Dao fick inte Nobelpriset i höstas. Han kunde mycket väl ha fått det. Här ska jag bara skrapa lite på hans internationella fernissa; mycket annat och mycket gott finns att säga om hans nya bok. I och med den här volymen finns förresten hans samlade poetiska verk på svenska. Översättaren heter förstås Göran Malmqvist.

Bei Dao är född 1949, jämngammal med Maos Kina således. Han genomlevde kulturrevolutionen och lever i exil, numera i USA, sedan massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1986. I dag kan han resa hem, men det blir trubbel med visumet ibland.

Den första dikten i den nya samlingen Lek för själar har just denna massaker som klangbotten. Här finns den mörka juni och dödens asfalterade fält. Denna exilens sorg är ”bashögtalaren” i Bei Daos versmusik som numera drar åt det surrealistiska hållet. Metaforerna är branta. En mycket kinesisk tedrickare i månsken ställs oförmedlat mot

”detta är den gyllene tidpunkten

för kråkornas lärjungar

uppe på ruinen”

Och båda bilderna, den traditionella och den modernistiska, ingår i samma ”sommarens text”. Risken finns att det särskilda suddas ut av det internationella allmängodset. Sånt händer ju på de stora internationella konstutställningarna där den lokala förankringen går förlorad i det stora varumärkesbruset.

Bei Dao klarar sig dock för det mesta, han lyckas bevara sin särart. Surrealismen, denna poesins stalinism, nuddar bara vid honom.

Detta med ”särart” är problematiskt i denna högsta krets av poeter. På ett ställe liknar Bei Dao metaforerna vid ett kar där våra kläder färgas: ”i begynnelsen röst/i slutet färg”. Ibland verkar det som om han just strävade bort från den personliga rösten, mot ett tal i allmän sak utsagt av ingen särskild. Bara seendet är hans eget. Hans dikt böljar mellan individuellt språk och allmängiltig stil, ingen part segrar.

Kanske blir det så när man hamnar i den lilla krets av poeter som har världen som spelplats och blott språket och varandra som hemort.

Magnus Ringgren

ARTIKELN HANDLAR OM