ÅSIKT

Här vaknar Rooseum

Konstnären Liam Gillick ger förslag till ny form åt Rooseum.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Detalj ur Jens Fänges konstverk, som ställs ut på Galleri Wallner i Malmö. Mannen som kryper in i bilden är en återkommande figur i Fänges målningar.

Rooseum har fått

en ny chef, Charles Esche, som tillsammans med Åsa Nacking ser till att det nu blåser mjuk bris av förändring i en utställningshall som inte varit helt levande på länge. Mycket av det som ställs ut syftar också till en förändring, såväl arkitektoniskt som ideologiskt. Rooseum ska bli en utställningslokal som också strävar efter att aktivera sina besökare, ett rum för kulturmöten och sociala möten.

Redan nu kan man ana början på den tredelning – arkiv, utställning, ateljé – som är målet för omstruktureringen: i källaren finns Framtidens arkiv, utställande konstnärers inspirationskällor. Intill de stela eller rentav sterila hyllorna böljar ett hotfullt ballonghav. Genom Martin Creeds verk strövar man på egen risk. Doften av gummi genomsyrar lokalen och barnkalasens gränslöshet har landat i en kompakt och dekonstruerande mjukhet, en uppkäftig överdrift vars fysiska påtaglighet delvis är representativ för utställningen som helhet. För även om hela detta år kallas Rooseum Provisorium, och den pågående utställningen successivt kommer att fyllas på och byggas ut, är det man nu kan se relativt handfast.

Från källarens fragila byggnad av ballonger och inspiration till den stora utställningshallens rivna vägg och hela vägen upp till övervåningens ateljéprojekt där kollektivet Superflex målat Supercolors på väggen är utställnings- och projektrummen vitala och levande.

Det konkreta som

här beskrivs följs ständigt av det otydliga och oklart definierade. Man kan se och ana vad som kommer att bli, å andra sidan har det skett, sker och kommer att ske saker som man inte kommer åt – kanske den nödvändiga konsekvensen av ett processtänkande: ingen kommer att nå full delaktighet, men många kommer i närheten. Ett exempel är Mark Bains verk. Det som återstår av vernissagens performance är en dokumentationsvideo och den liggande väggen. Man kan ana både ljudkompositionen och en närvarande publik – ett förändrat rum och nya möjligheter. Dessa tas också upp i Liam Gillicks förslag till ny form för Rooseum, med asymmetriska ljusinsläpp, ny entré och själfullt altantak med plats för växande träd.

Rooseum har goda förutsättningar att bli ett centrum för utställning och kunskap, bland annat tack vare det centrala läget, frånvaron av tyngande tradition, närvaron av uppväxande högskola, Öresundskontakter och en fragil och ständigt hotad kultur i regionen i övrigt.

Gillicks entrésymbol

, en stor orange pil, humoristisk och tydligt mystisk, kunde vara hämtad ur en målning av Jens Fänge. På Galleri Wallner kan man se denne egensinnige Göteborgskonstnär i en koncentrerad utställning. Målningarna är inbördes lika, det går att känna igen ett motivflöde av mönster, kvistar, blommor och framför allt en återkommande retorisk figur: mannen som kryper in i bilden. Målningens yta är samma sak som bildens och fantasins yta, en gräns kring vilken leken pågår. Bildrummet blir dubbelt illusionistiskt: en platt yta som kunde vara verklig och en platt yta som kunde vara en teaterscen. Teatern – den konstart som med sin direkthet både står närmast det mänskliga och samtidigt kan vara så långt ifrån det – återkommer också som ett enskilt tema. Stelnade poser virvlar bland lös rekvisita och de mänskliga uttrycken stannar inom målningen, onåbara trots att ridån gått upp för länge sedan.

Ulrika Stahre

konst

ARTIKELN HANDLAR OM