Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Grabbar som fastnat i formen?

PELLE ANDERSSON lägger sig i en poesidebatt

    Jag försöker förstå vad de är ute efter, Jenny Bergenmar (i Göteborgs-Posten den 21

februari och i Dagens Nyheter den 16 mars) och Åsa Beckman (DN 24 mars). De skriver om lyrikkritiken och ser en manlig läsart ta form på nytt – vi män undviker att se innehållet i den kvinnliga poesin. Vi ser bara form. Överhuvudtaget, menar de, har poesikritiken fastnat i en olycklig formläsning.

Jag tror att de har fel. Finns det ett problem så är det ett annat. Följer man poesikritiken i alla stora tidningar och tidskrifter (och inte begränsar sig till två morgontidningar) ser man att poesikritiken möjligen kan beskyllas för dåligt självförtroende – den tror inte på poesins betydelse.

Jag läser helst Aftonbladets kritiker – inte för att jag alltid håller med dem utan för att vi har en – tyvärr övervägande manlig – skara kritiker som inte bara ser till formen. I en positiv recension av Anna Hallbergs bok Friktion talade Arne Johnsson om innehållet, precis som i texten om Åsa Maria Krafts Händerna lägger ner kransen. Jag själv har följt He-lena Eriksson, Fredrik Nyberg och Pär Hansson – och självklart sett både till form och innehåll. Magnus Ringgren undviker aldrig att ta innehållets tjur vid hornen. Magnus William-Olsson är en kritiker som skriver en kritik som elegant sammanför form och innehåll till en litterär väv där poesin får en alldeles ny kraft.

    I Svenska Dagbladet läser jag Tommy Olofsson, Nina Solomin, Christine Sarrimo och Michael Ekman – visst händer det att de snöar in på formen, men inte är det bara så.

Hos Åsa Beckman skymtar jag dessutom en grumlig idé om att kvinnliga kritiker och författare är från Venus och manliga från Mars – ett slags litteraturens särartsfeminism som hon inte står för i övrig samhällsdebatt.

Sanningen är ju att både kritiken och poesin är väldigt blandad. Vi har äldre kritiker med ett öga och yngre män och kvinnor med samma eller ett helt annat öga. Och det är mycket svårt, kanske omöjligt, att definiera några poeter som ”den yngre generationen”. Det finns inget manligt eller kvinnligt stråk, det är nästan omöjligt att skönja en rent språkpoetisk (språkmaterialistisk) linje eller en som stampar i väg över poesins pusta med dragen lans för revolutionen.

    Poeterna grupperar sig möjligen i mindre gäng. Jag har tyckt mig urskilja laid-back-poeterna – en samling företrädesvis manliga poeter som vill låtsas som att de inte är poeter. Genom språkexperimentets bakdörr glider innehållet in.

Nyberg, Hansson, Petter Lindgren talar om sitt alldeles eget liv eller om samhället dolt bakom Linné, ordekvilibristik och tysk grammatik. Det finns också än mer uttalade formpoeter som Helena Eriksson eller Lars Mikael Raattamaa – men jag skulle aldrig skriva att de bara är språkpoeter (om uttrycket tillåts) för det är solklart att här finns historier och samhällskritik.

Poesikritiken må vara slapp i DN och GP. Kanske vill Bergenmar och Beckman främst nita DN:s Tomas Götselius och Ole Hessler. Men på andra platser finns det poesikritiker som lyckas se poesin i sin helhet.

Naturligtvis begår vi alla misstag. Men det är inte på de få misstagens altare som poesikritiken ska offras utan på de upprepade felläsningarnas. Men några sådana kritiker har ännu inte hängts ut i debatten.

Visst kan man gnälla på kritikerna. Men helst bör man läsa fler än två.

Pelle Andersson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet