ÅSIKT

Måste man bli kriminell för att få göra teater?

Teckning: TULLIO PERICOLI
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

A-kassefusk och kommunala hyreshajar – GUNNAR OHRLANDER granskar villkoren för de fria grupperna

Hyresvärden knackar på

teaterns dörr och hotar med vräkning. I kulisserna ligger nystan av elkablar som får besiktningsmannen att blekna medan skådespelarna kikar ut genom fönstret för att se om a-kassan ska göra ett tillslag och sätta fast dem för bedrägeri därför att de repeterar och stämplar samtidigt.

Det kallas kulturpolitik.

En gång i tiden skulle kulturpolitiken formas till en nationell och storslagen plan. Teater är den mest ursprungliga konstformen, hävdade Gorkij. Det var inte bara kungen som fick en egen loge utan vi fick en kulturrevolution med teatrar över hela landet och för hela folket.

Tanken att civilisera svenskarna gick rätt hyggligt. Publiken kom och kommer fortfarande. Under de senaste åren har besöken ökat något till drygt tre miljoner. Ändå kör teatrarna på fälgarna. Teater är lika med kris. På vissa håll som i Malmö är den orsak till kommunala fantomsmärtor. Teatern börjar alltmer likna en skallig primadonna.

Värst är det för de fria grupperna. De uppstod på 1960-talet. En dag fanns de bara där utan några kulturpolitiska beslut och de har ända sen dess befunnit sig i bidragsberoendets gråzon.

Eftersom ingen politiker bad om dem så är det heller inte så många politiker som bryr sig. Snart är det bara publiken som gillar dem (nästan 700 000 besök om året) men i alla andra avseenden framlever de flesta sina liv under förbannelser mot en överhet som inte älskar dem. De fria grupperna får 37 miljoner om året av staten. Nu har Kulturrådet begärt en höjning med 20 miljoner.

Det handlar om felräkningspengar med tanke på att staten anslår över en miljard till teatern.

Och det är här de hjärtslitande scenerna från teaterlivet spelas upp när strålkastarna slocknar. Först och främst måste man betala hyran. Men för de fria grupperna är hyrorna en katastrof liktydig med Uppenbarelsebokens vilddjur.

Nya Pistolteatern i

Stockholm betalar nästan 600 000 kronor i hyra. Det betyder att kommunens bidrag till teatern skickas tillbaks med vändande post till kommunens bolag, Svenska Bostäder. Teater Pero aviserade nedläggning efter hot om 75-procentiga höjningar men säger nu att ”förhandlingar pågår och kanske kan vi lösa krisen”. TUR-teatern i Kärrtorp betalar 200 000 kronor (aviserad hyreshöjning 175 000 kr).

– Det är förnedrande, säger Birgitta Sundberg, Fria Teatern i Högdalen.

Hennes teater har just drabbats av en samfälld brand- och elinspektion. De elektriska kabelhärvorna måste göras i ordning. Lysrören i logerna är livsfarliga. Rårna i taket som bär upp strålkastarna ska kollas. Ingen vill att publiken, mest dagisbarn, får strålkastare i huvet.

Fria Teatern spelar för 10 000 barn och ungdomar per säsong. Reparationerna kostar 200 000 kronor. Man har inte råd. Kanske måste man göra ett speluppehåll.

Långsamt pressas teatrarna ut mot scenkanten. Politikerna uppvaktas och applåderar verksamheten. Man spelar ju för barn. Man spelar i förorten. Det är korrekt så det dånar om det.

Men tyvärr, man kan inte betala för att dra om elen.

Och varför ska vi betala, menar politikerna. Ingen har bett er spela teater. Vi kan inte hosta upp pengar varje gång någon utropar sig till en fri grupp.

Argumentet är förstås oslagbart. Politikerna behöver bröd och skådespel åt folket och kan nu få en hel massa teater för barn och ungdom (45 procent av barnteatern) nästan gratis.

Med kulturpolitiken får hyckleriet ett ansikte. Skådespelarna gör förstås vad de kan för att överleva. En del kör taxi eller jobbar i vården. Andra stämplar.

För tre år sen väckte det sensation när medlemmar i teater Tribunalen i Stockholm offentligt medgav att man uppbar a-kassa samtidigt som man arbetade.

– Vi gjorde bara vad alla gör, stämplar och jobbar samtidigt, berättar Richard Turpin på Tribunalen. Det blev ett jävla liv när vi erkände det offentligt.

För Teaterförbundet är

det ett problem. Man har lyckats få fram ett avtal för de fria grupperna (minimilön 13 000 kronor), man har förståelse för medlemmarnas vilja att utöva sitt yrke men samtidigt måste man skydda sin a-kassa.

– Hela teater Galeasen blev avstängd, säger Tomas Bolme, ordförande i Teaterförbundet. Men vi lyckades ordna upp det efter ett tag.

Gång på gång har man avslöjat skådespelare som stämplar och jobbar.

– Brottsrubriceringen är bedrägeri, säger Tomas Bolme. Man måste betala tillbaks, en del blir avstängda på livstid och det blir polisanmälan. Straffet är böter.

– Man måste vara halvbrottsling för att bedriva den här verksamheten, säger Richard Turpin.

Kristina Einarsson, chef för Kulturarbetsförmedlingen i Stockholm, tycker att det är för sorgligt.

– Man borde hitta andra sätt att utveckla teatern än genom a-kassan, säger hon. Vill vi ha kultur i Sverige måste vi stå för det och betala för den.

Det kom en ny lag i februari och enligt Kristina Einarsson blir det svårare för skådespelarna nu. Förut kunde man stämpla om man hade befunnit sig i arbetsmarknadsåtgärder. Det går inte längre.

Man har hundra dagar på sig att söka inom sitt ordinarie område, sen måste man vara beredd att byta jobb.

– Tiden kan utsträckas till 200 dagar, säger Kristina Einarsson, men villkoren för det är oklara.

Enligt Teaterförbundets direktör, Jaan Kolk, lovade kulturminister Marita Ulvskog att särskilda hänsyn skulle tas till kulturarbetarna men på AMS har man svårt för att fatta det.

Samtidigt har hälften

av skådespelarna vid landets institutionsteatrar fått sparken. Sex av tio skådespelare som utbildades vid scenskolorna åren 1994–97 har varit arbetslösa mer än hundra dagar.

– Det finns ju snart inga institutioner med fasta tjänster, säger Kristina Einarsson. Det är in och ut hela tiden.

Jaan Kolk drar en Hollywoodvits för att belysa läget:

– Jag är skådespelare.

– Så roligt, vilken restaurang jobbar du på?

Tanken var att det här skulle bli en artikel om teater. I stället hamnar man i arbetsmarknadspolitik och kriminologi. Men så här ser det alltså ut. Kultur i praktiken, välvillig retorik och hyckleri som realpolitik.

Gunnar Ohrlander

fakta/fria grupper