ÅSIKT

Hur mycket demokrati måste de nu ge upp?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NAOMI KLEIN om en ny frihandelskonferens - och protesterna som inte räknas

Foto: Teckning: EWK

Nu på fredag kommer handelsministrarna för de 34 länder, som förhandlar om det amerikanska frihandelsområdet FTAA, att mötas i Buenos Aires. I Latinamerika förutser många att ministrarna kommer att hälsas med än större och häftigare protester än de som exploderade i Seattle l999.

FTAA:s hejaklacksledare är särskilt förtjusta i att låtsas som om de enda kritikerna är vita collegeungdomar från Harvard och McGill, som bara inte förstår med vilket begär de fattiga ropar efter FTAA. Kommer den offentliga bilden av den latinamerikanska oppositionen mot FTAA att förändras genom demonstrationerna?

Låt oss inte spela dumma. Massprotester i den fattiga världen räknas inte in i den västliga diskussionen om handelspolitiken. Och det oberoende av hur många demonstranter det än blir på gatorna i Buenos Aires, Mexico City eller Sao Paolo. De som försvarar den företagsstyrda globaliseringen framhärdar i att varje möjlig invändning, som råkar bli synlig, bygger på de Seattledrömmar som ännu lever hos ungdomar som just rättat till sina dreadlocks eller sörplat i sig sin café latte.

När vi diskuterar handel inriktar vi oss ofta på frågan om vem den gynnar. Vem blir rikare på den och vem blir fattigare? Men den finns andra skiljelinjer som har betydelse: Vilka länder framställs som varierade, komplicerade politiska landskap, där medborgarna har en rad olika åsikter och vilka länder beskrivs som de som intar världsscenen för att mässa ideologiskt monotona budskap?

I USA hör vi ändlösa debatter om att det behövs mer av samma modell av avregleringar, privatiseringar och liberaliseringar för att skydda hälsa, utbildning och vattensystem. I Västeuropa äventyrar mul- och klövsjukans helvete hela den exportinriktade livsmedelsindustrin.

Den här sortens offentliga diskussioner anses mycket sällan prägla samtal och åsikter mellan och bland medborgare i tredje världenländer. De buntas istället samman till en enda enhet, vars röst och åsikt förmedlas via någon tvivelaktigt vald, eller än bättre, förbrukad, politiker som Mexikos Ernesto Zedillo. Denne manar nu till en världsomfattande kampanj mot "globofobikerna".

Sanningen är att ingen kan tala på Latinamerikas 500 miljoner invånares vägnar, minst av allt Zedillo, vars nederlag i presidentvalet i Mexiko delvis var ett resultat av missnöjet med och förkastandet av Nafta-avtalet (samarbetsavtal mellan USA, Mexiko och Kanada). Över hela den amerikanska kontinenten pågår en mycket hård strid om marknadsliberaliseringen. Debatten gäller inte om utländska investeringar och handel är önskvärda. Latinamerika och Karibien är redan indelade i regionala handelsområden, som Mercosur.

Debatten handlar om demokrati: Vilka bestämmelser och villkor måste de fattiga länderna underkasta sig för att bli godkända som handelspartner eller mottagare av investeringar ?

Under de senaste två decennierna har, mot löften om lån, dessa villkor framförhandlats och genomdrivits av Valutafonden (IMF) och Världsbanken. Sociala trygghetssystem har privatiserats, offentlig service har avgiftsbelagts, jordbruksstöd skurits bort (medan rika länder har behållit sina subventioner), regler för omfördelning av jord och land har lösts upp och minimilöner har underkastats kontroll. Allt för att de fattiga länderna ska bli "investeringsvärdiga".

I Argentina, som är värd för nästa veckas möte mellan FTAA-ministrar, pågår för närvarande en öppen revolt mot de mycket omfattande minskningarna av de sociala utgifterna; de uppgår till 80 miljarder under den närmaste treårsperioden. Nedskärningsprogrammet har införts för att landet ska bli värdigt att ta emot ett IMF-lån. Nyligen avgick tre ministrar, fackföreningsrörelsen genomförde generalstrejk och universitetslärarna flyttade ut lektionerna på gatorna.

Även om vreden mot de svårartade åtstramningsprogrammen främst riktats mot IMF, så vänder sig missnöjet allt snabbare mot handelsöverenskommelser av det slag FTAA föreslår. Zapatisterna inledde sitt uppror den 1 januari l994, den dag Naftauppgörelsen upphöjdes till lag. Sju år senare lever 75 procent av Mexikos befolkning i fattigdom, reallönerna är lägre än de var 1994 och arbetslösheten växer.

Inte att undra på att zapatisterna, för några veckor sedan, kunde dra 150 000 anhängare till gatorna i Mexico City.

Och trots påståendet att övriga Latinamerika ropar efter att också inlemmas i Nafta, så protesterar landsorganisationerna i Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay mot sådana planer. Dessa fackliga organisationer, som representerar 20 miljoner medlemmar, kräver landsomfattande folkomröstningar om medlemskap i FTAA.

Brasilien har hotat att bojkotta FTAA-toppmötet, som protest mot Kanadas smutsiga handelskrig och av oro över att FTAA kommer att skydda läkemedelsbolagen mot landets framåtsyftande hälsovårdspolitik. Brasilien delar nämligen helt enkelt ut gratis generisk aidsmedicin till dem som behöver sådan.

De som försvarar den fria handeln vill förmå oss att tro på den enkla ekvationen: Fri handel=Demokrati. Folket som inom kort kommer att hälsa våra handelsministrar på gatorna i Buenos Aires ställer en mer sammansatt och utmanande fråga: Hur mycket demokrati måste de ge upp i utbyte mot "fri handel"?

Naomi Klein

Översättning och bearbetning:

Olle Svenning

ARTIKELN HANDLAR OM