ÅSIKT

De höll på Franco

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

OLLE SVENNING läser Kaj Björks bok om svenska medlöpare och motståndare under spanska inbördeskriget

Kaj Björk, 1962.

I mars 1938

kunde stockholmare ta sig ut till Liljevalchs konsthall och se Picassos Guernica. Ecklesiastikminister Arthur Engberg öppnade utställningen, som inte tilldrog sig särskilt stort intresse, trots att spanska inbördeskriget var inne på sitt andra år.

Konstkritikerna var direkt avvisande. I Svenska Dagbladet hånades Picassos moderna konstspråk. Dagens Nyheters konstkritiker var lika sval.

Den något pinsamma episoden berättar Kaj Björk om i sin Spanien i svenska hjärtan.

Björk, numera 83 år, vill ”skildra ett förlopp som skakade många svenskar en gång för länge sedan och som alltjämt förmår uppröra mig när jag tänker tillbaka på det”.

Björk för dagbok. Inbördeskriget följs kronologiskt och berättas i flera led: dramatiken i det sönderslitna Spanien, reaktionerna i västvärlden och Sovjet och så då de svenska partiernas, utrikesförvaltningens och opinionernas hållningar.

Konstkritikerna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var typiska för en grundläggande borgerlig-konservativ syn på inbördeskriget. Franco fick massiva sympatier från Svenska Dagbladet, hovet och från högerledaren Gösta Bagge. Deras naturligt antidemokratiska reflektioner kunde få näring från svenska legationen i Madrid, där ministern Ivan Danielsson spottade ur sig grovt okunniga rapporter, ständigt ängslig över vad den folkvalda republikanska regeringen skulle företa sig.

Dagens Nyheter, som gav utrymme åt Barbro Alvings klassiska rapporter från inbördeskriget, dominerades annars av utrikesredaktören Johannes Wickmans likgiltighet för republiken och tidningen publicerade Churchills artiklar, präglade av en svassande hållning till de sydeuropeiska fascistledarna.

Inom arbetarrörelsen fanns en tydlig splittring i synen på inbördeskriget. Utrikesminister Sandler ”teg som vanligt”, skriver Björk. Per Albin visade tvehågsenhet och drev långt ifrån den helt centrala frågan, nämligen försvaret för den folkvalda regeringen mot det fascistisk-klerikala upproret.

Motsättningen

inom vänstern följde delvis som en reaktion på de gradvis vidgade klyftorna inom den spanska republiken: kommunisternas växande maktanspråk och attacker på anarkosyndikalisterna, konkretiserat i mordet på POUM:s ledare Andrés Nin. Spänningen inom socialistpartiet mellan väns-terns Largo Caballero och den mer samarbetsinställde Indalecio Prieto. Maximalismen, företrädd av anarkosyndikalisterna.

Tyngdpunktsförskjutningen inom republiken var resultat av västvärldens noninterventionspolitik. Medan Västeuropa höll sig utanför kunde Sovjet systematiskt stödja kommunisterna. Vapnen därifrån kunde för en tid stå emot Hitler- och Mussolinifascismens oerhörda vapenstöd till Francosidan.

Kaj Björk följde som politiskt passionerad tonåring den svenska Spanien-

politiken. Mot den officiella realpolitiken och borgerlighetens medlöperi stod den aktiva solidariteten: de frivilliga som för en tid kunde kämpa inom de internationella brigaderna, Georg Brantings, syndikalisternas och vissa fackliga kretsars kraftfulla kamp för republiken och så den breda hjälpkommittén, där viktiga delar av landets intellektuella deltog: Eyvind Johnson, Harry Martinson, Karin Boye, Per Meurling, Naima Wifstrand för att bara nämna några. ”En slant, kamrat, till Spanien, en krona till Mad-rid!”, som Ture Nerman skrev.

I Spanien har det aldrig skett någon verklig uppgörelse med fascismen, ”glömskans pakt” gäller.

Björk röjer undan

en annan tystnad, den som rått i det mer perifera Sverige: den etablerade vänsterns överdrivna passivitet inför mordet på den spanska demokratin och den svenska högerns solidaritet med fascismen. Svenska Dagbladet firade Francos seger med att ge ord och penna åt en av generalens mera blodtörstiga medarbetare.

Utanför själva ämnet måste det vara tillåtet att uttrycka respekt för Kaj Björk. Hans engagemang, hans hårda arbete med dokumentationen och hans inläsning. Björk förkroppsligar en sorts vänsterhistoria. Han talade med Léon Blum, den franska folkfrontens ledare, och han var ambassadör i Kina under en period av Maos styre.

Björk har mycket att berätta.

Olle Svenning