ÅSIKT

Han började med att slå ihjäl sin fru

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

OLLE SVENNING fascineras av berättelsen om den falske doktorn och seriemördaren Romand

Foto: AP
Emmanuel Carrère, 1995

Den 9 januari

1993 förvandlades den person som kallades doktor Romand till mördaren Romand. Efter att ha slagit ihjäl sin hustru och, som han själv sa, gosat en stund med sina två barn, sköt han dem. Doktorn hamnade därefter i uppriven scen med älskarinnan, konflikten gällde pengar. Han samlade sig dock och sökte upp sina gamla föräldrar. Han lockade upp dem, i tur och ordning, till övre våningen. Mamman måste han dessvärre skjuta framifrån. Den älskade hunden gick också åt.

Doktor Romand skulle fullborda sina seriemord med att ta livet av sig själv. Han drygade ut på tiden, men till slut brann dock familjens hus. Allt skulle ha utplånats, bara ett litet meddelande på ett brev skulle förklara doktorns dåd. ”En banal olyckshändelse, en orättvisa, kan framkalla sinnesrubbning. Förlåt mig?”. Så förklarade sig massmördaren, känd och respekterad i sin hemby. Naturligt nog; han var ju en framstående forskare vid WHO i Genève. Han vaknade upp, insvept i vita gasbindor. De skyddade mot brännsåren men inte mot Lögnen, den falska identiteten.

Författaren Emmanuel Carrère

rekonstruerar den autentiska berättelsen. Han korresponderar länge med mördaren, följer rättegången, besöker mordplatserna och försöker skapa porträttet av ”motståndaren”, bokens franska titel. Motståndaren är en religiös term för demonen, för satan.

Doktor Romand inkarnerar på en gång Djävulen och Lögnen. Han har i arton år iscensatt ett fullkomligt falskt liv. Han är ingen läkare, har inget kontor i Genève och hans ekonomiska tillgångar består bara av släktens sparkapital. Han lovar förvalta det med särskilt förmånlig ränta.

På det sociala planet var allting falskt men det känslomässiga var äkta, resonerar doktor Romand som om detta vore möjligt.

Psykiatriker söker Romands

hemlighet, åklagaren letar hans smärtpunkt. Den finns i minnet av hundarna, ibland av barnen. Minnesbilderna övergår hos Romand i hysteriska attacker, som skyddar från fortsatta frågor. Barndomen, uppväxten, antyder en pesonlighetssplittring. Den ängsliga mamman, som aldrig lät sonen bli vuxen och pappan som skötte om och älskade skogen, mer än människor. Det var till skogen Romand flydde när han låtsades fara till sitt forskarkontor. Romand tillhörde, skriver Carrère, den sortens överkänsliga personer som arbetar sig upp i förhållande till sin ursprungsmiljö och plågas av känslan av att svika de sina, samtidigt som han uppfyller deras hetaste önskan.

Romand intresserade sig aldrig för det verkliga livet, bara av sitt eget lidande, sin sorg över den egna tragedin, inte över dess offer. I fängelset når han en sorts religiöst präglad försoning och glädjetårarna rinner nerför hans kinder när Jesus talar till honom.

Är han själv offer för lögnaren inom sig, undrar Carrère. Bedras han inte ännu en gång av Motståndaren?

Carrère, känsligt översatt

av Suzanne Ekelöf, skriver kliniskt, undersökande som i Vinterskola, den roman där han också undersökte pedofilin. Jag läser med både fascination och starkt obehag. Berättelsen påminner mig om en ohygglig rättegång, som jag följde för ett par decennier sedan. En läkare stod åtalad för mord på sin gravida hustru och sina två små barn. Under hela rättegången föreföll han absolut oberörd, som om han satt på ett seminarium. Han skämtade glatt med mamman som kom på besök. Läkaren blev frikänd, jag mötte honom sedan i en badmintonmatch.

Carrères sista mening ger råd om hur man ska förhålla sig till den sortens historier.

Han skriver om sin egen berättelse om den falske doktor Romand:

”Att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.”

roman

Olle Svenning