ÅSIKT

En överlevares kamp för de döda

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TOMMY BENGTSSON läser boken om rättsmedicinaren Jovan Rajs

Foto: MIKAEL LJUNG
Jovan Rajs.

Vintern 1972 återvänder

Jovan Rajs till det tegelbruk i österrikiska Haag där han 1944 hölls som 11-årig slavarbetare. Som judisk pojke under förintelsen var tvångsarbete inte det värsta man kunde utsättas för. Mycket riktigt noterar Rajs nu också, med svart ironi, att på Stadt Haags maskot, en gris, står texten ”Schwein muss man haben”. Man måste ha tur.

Han nickar instämmande. Men konstaterar samtidigt att han själv snarare hållit sig till mottot från Auschwitz, ”Arbeit macht frei”.

En arbetare vid tegelbruket berättar att ägaren, herr Gruber, ännu lever. Vill han träffa honom, undrar arbetaren. Varför det, tänker Rajs. För att samtala om gårdagens och dagens tegelmarknad? Nej, han vill inte träffa herr Gruber. Han hade hört att han var hängd. Han beklagar att det inte var sant.

Vrede och smärta, hållna på avstånd med svart humor och arbete. Det korta stycket blir närapå ett porträtt i sig.

I likhet med så många andra överlevande ville Jovan Rajs länge inte tala om det han varit med om. När han nu gör det sker det i en bok skriven tillsammans med dramatikern Kristina Hjertén, Ombud för de tystade.

Han blev den ende

överlevande i sin familj. Inte för att han var en bättre eller sämre människa än de som mördades. Det fungerade inte så, skriver han. Ofta var det ren slump som avgjorde hans öde. Han har inte känt något av de överlevandes skuld. Däremot sorg, depressioner, hämndlystnad – vilket bidrog till att han 1968 valde att lämna Belgrad för Sverige. Han kunde inte leva där, mitt emellan det fält där hans far sköts och det läger där hans mor och storebror lurades in i gasbussen.

Det är framför allt om den här tiden Ombud för de tystade handlar. Det är ett viktigt dokument, en ögonvittnesskildring från förintelsen, som den gick till i norra Serbien. För Rajs själv handlar det om att säga: dessa människor levde, de mördades, brottet är oerhört, men jag ska berätta.

Men rimligen drar den tredjedel som handlar om hans gärning som rättsläkare och professor i rättsmedicin i Stockholm till sig ett större omedelbart intresse. Där är han sedan länge en av polerna i en konflikt som satt mörka frågetecken inför tillståndet i svensk rättsmedicin.

Hösten 1984 blir

en nära kollega till rättsläkaren Jovan Rajs misstänkt för att ha styckmördat en prostituerad kvinna. De tre rättegångar som följer 1988 till 1991 (”obducenten” och ”allmänläkaren” frikänns från mordet men fråntas sina legitimationer för att ha styckat kroppen), där Rajs är ett av åklagarens nyckelvittnen, blir inledningen till den ännu pågående konflikten mellan Rajs och Socialstyrelsens Rättsliga råd. Därmed också i stort sett hela den svenska obducent- och rättsläkarkåren.

Sedan dess har det blivit regel i svenska rättssalar att när åklagaren med stöd i Jovan Rajs utlåtande hävdar att någon dött för annans hand, vänder sig försvaret till Rättsliga rådet som skriver att man inte kan utesluta naturlig död.

Alltid oeniga, och principen, skriver Rajs, tycks vara att de levande – även om de är mördare – ska skyddas på de dödas bekostnad.

Konflikten är inte

vetenskaplig, skriver Rajs. Men när han ska redogöra för dess grund och orsak blir det svårt att följa med. Det blir för många skilda bud och antydningar utan belägg för att helt övertyga. Här skriver han mitt i en pågående konflikt, rakt ur färska sår, och det ger sina avtryck.

Men att något är allvarligt fel inom svenska rättsläkarmyndigheter blir tydligt i efterspelet till Osmo Vallos död under ett våldsamt polisgripande i Karlstad 1995. Just de rättsläkare och det Rättsliga råd Jovan Rajs länge kritiserat anger en dödsorsak som fritar polisen från skuld, och går sedan mycket långt för att dölja sina uppenbara förbiseenden – det är svårt att tro annat nu än att de var medvetna – av allt som talade för att Vallo dog som en direkt följd av polisens våld.

Mönstret följer det som Rajs länge påtalat, men nu är han inte längre ensam i sin kritik. På Amnesty internationals upprepade begäran tillsatte regeringen förra året en utredning med uppdrag att granska Osmo Vallo-fallet, med uppdrag att också se över gällande regler och rutiner inom berörda myndigheter.

I början på 1990-talet

bad en advokat Jovan Rajs att hjälpa två svenska ungdomar som stod anklagade i Grekland för att ha dödat sitt nyfödda barn. Rajs svarade att kunde han göra det på korrekta rättsmedicinska grunder så ok, men om han insåg att ungdomarna faktiskt var skyldiga kunde advokaten alltid vända sig till Rättsliga rådet.

Skrattet fastnar i halsen i belysning av det som sedan hände Osmo Vallo.

Tommy Bengtsson