ÅSIKT

KULTUR

...fortsättning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bild: EDVARD DERKERT

Ingen sade att detta

var ett massivt bondfångeri. Ingen påpekade att samtidigt som Afrika har 80 procent av världens aidspatienter så utgör världsdelen en procent av läkemedelsindustrins marknad.

Hör jag er invända med läkemedelsbolagens urgamla ursäkt att de måste göra enorma vinster på en medicin för att kunna finansiera forskning och utveckling av andra? Var då snälla och förklara för mig hur det kommer sig att de lägger ner dubbelt så mycket pengar på marknadsföring som på forskning och utveckling.

Jag fick också lära mig om dumpning av olämpliga eller gamla mediciner genom ”välgörenhetsdonationer” i syfte att bli av med osäljbara lager, undvika kostnaderna för att förstöra dem och få skattelättnader. Och om den medvetna utvidgningen av en medicins specificerade användningsområden i syfte att bredda marknadsunderlaget i tredje världen. Så kan exempelvis en medicin som i Västeuropa eller USA bara får användas för extrema cancersmärtor säljas i Nairobi som vanlig huvudvärksmedicin – till flera gånger så hög kostnad som i Paris eller New York. Och med all sannolikhet skulle inga kontraindikationer anges.

Och sedan har vi naturligtvis själva patentspelet. En cocktail kan innehålla ett dussin eller fler patent. Man patenterar tillverkningsprocessen. Man patenterar administrationssättet, piller, mediciner eller serum. Man patenterar doseringen, en gång om dagen, en gång i veckan, två gånger i veckan: varje dos kan innebära ett nytt patent. Man patenterar, om man kan, varje obetydlig liten händelse i medicinens liv från forskningslaboratoriet till patienten. Och för varje dag som man lyckas hålla de generiska tillverkarna borta tjänar man ännu en förmögenhet, därför att vinsten, så länge som man äger patentet, är astronomisk.

Men läkemedelsindustrin håller på med något annat som i längden kan visa sig mer katastrofalt än något av det ovannämnda. Den är i färd med att medvetet och systematiskt korrumpera läkaryrket, land för land, över hela världen. Den lägger ner en förmögenhet på att påverka, hyra och köpa akademiska bedömningar i så stor utsträckning att det om några år, om läkemedelsindustrin tillåts fortsätta på den inslagna vägen, kommer att vara svårt att hitta en medicinsk uppfattning som inte är köpt.

Tänker vi någonsin på

att fråga vår läkare – i Storbritannien, i Amerika, i Kanada, i Tyskland eller Italien eller Frankrike eller Spanien eller Portugal – när han eller hon skriver ut ett recept på en medicin åt oss om de får betalt av läkemedelsbolaget för att skriva ut den?

Naturligtvis gör vi inte det. Vi tänker på vårt barn. Vår hustru. Vårt hjärta eller njure eller prostata. Och tack och lov vägrar ännu de flesta läkare att låta sig köpas. Men andra gör det inte, vilket i värsta fall får till följd att deras medicinska bedömningar inte ägs av deras patienter utan av deras sponsorer.

I Portugal försåg nyligen en anställd vid den tyska läkemedelsjätten Bayer tidningar med namnen på 2 500 läkare som han hävdade fick betalt för att skriva ut recept på Bayers varor. Hans namn är Pequito. Trots polisbeskydd har Pequito knivhuggits två gånger under loppet av några månader. Efter det andra överfallet fick han sys med sjuttio stygn.

Ber vi någonsin våra regeringar berätta för oss vilka kontantbetalningar och andra förmåner som läkemedelsbolagen erbjuder husläkare, kirurger och konsulter – ”seminarierna” och ”utbildningarna” på soliga semesterorter, med gratis resa för dig och din partner, och gratis husrum dessutom? Läkare som skriver ut många recept är populärast, har jag fått höra. Och om de inte är storutskrivare när de kommer så hoppas man att de är det när de åker hem.

Frågar vi någonsin

farmaceuten på vårt lokala apotek, när han ger oss den senaste, splitternya och fantastiska medicinen mot huvudvärk, varför den kostar sex gånger så mycket som en burk aspirin, och vad det är exakt som den gör som aspirin inte gör?

När vår farbror genomgår en höftoperation, frågar vi då kirurgen: ”Varför just denna artificiella höft? Får du provision på den, en betald semester?” Naturligtvis gör vi inte det. Vi är alltför osäkra, alltför rädda, alltför lata, alltför artiga.

Stannar vi i Storbritannien någonsin upp för att undra hur många medlemmar av så kallade övervakningskommittéer som granskar och bedömer patientsäkerheten i det nationella sjukvårdssystemet som har kopplingar till läkemedelsbolag? En tredjedel av medlemmarna i Storbritanniens Committee on Safety of Medicines (kommittén för granskning av läkemedel) har redovisade finansiella förbindelser med läkemedelsbolag vars produkter de ska bedöma. Det är upp till ordföranden att ta ställning till fall av potentiell partiskhet.

Känner sig allmänheten

lugnad av detta arrangemang? Är detta arrangemang ett tillräckligt skydd mot den ständigt växande armén av försäljare, lobbyister och ”påverkare” som hemsöker den medicinska världen? Knysta den som vågar. Enligt ett beslut som nyligen fattades av det brittiska sjukvårdsministeriet ska även sjuksköterskor börja skriva ut recept på mediciner. Ska de också utsättas för samma kommersiella påverkan?

Och betänk vad som händer med den förment opartiska medicinska forskningen när gigantiska läkemedelsbolag donerar hela bioteknologiska byggnader och inrättar professurer vid universiteten och universitetssjukhusen där deras produkter testas och utvecklas. Vi har sett en lång rad av alarmerande fall på senare år där obekväma forskningsresultat har förtigits eller omformulerats, och där de som var ansvariga för forskningen har jagats bort från sina institutioner efter att deras professionella och privata anseende systematiskt trasats sönder av pr-firmor som anlitats av läkemedelsbolagen. I min roman The Constant Gardener bakade jag ihop flera av dessa olyckliga fall och kallade dem Lara. Hon är en kemiforskare i Kanada som förföljs av den läkemedelsjätte som anställde henne och av de akademiska kollegor som i likhet med henne är beroende av bolaget för sin försörjning.

Den sista bastionen, skulle man skäligen kunna hoppas, borde vara de ”objektiva” vetenskapliga tidskrifterna. Men även här bör vi vara vaksamma, precis som de är. New England Journal of Medicine, USA:s mest ansedda medicinska tidskrift, erkände nyligen skamset att vissa av dess medarbetare hade visat sig ha oredovisade kopplingar till läkemedelsindustrin. Många av de mindre vördnadsvärda tidskrifterna, som varken har inflytande eller resurser nog att granska sina medarbetares dolda intressen, har degraderats till föga mer än skyltfönster för läkemedelsbolag som vill sälja sina varor. Och mer än en ”opinionsledare” – det vill säga forskningsprofessor – har satt sitt namn under en artikel som hjälpsamt skrivits åt honom borta i butiken.

Pressen har däremot

börjat tjäna allmänheten betydligt bättre än den brukade, särskilt i USA. Washington Post bedrev under förra året en elva månader lång undersökning om amerikanska och multinationella läkemedelsbolags försyndelser i fattiga länder. Den kulminerade i en förödande artikelserie som borde rendera journalisterna såväl Pulitzerpriset som alla anständiga människors tacksamhet och läkemedelsindustrins ohöljda avsky. En omedelbar konsekvens var inrättandet av en nationell kommitté som ska övervaka amerikanska och multinationella läkemedelsbolags aktiviteter utomlands.

En likaledes lysande artikel av Tina Rosenberg som nyligen publicerades i New York Times Magazine framhöll med rätta Brasilien som ett exempel för framtiden, och visade hur juridiskt begränsade läkemedelsbolagens grepp om sina egna patent är. Brasilien har kort uttryckt prioriterat sitt eget folks överlevnad framför läkemedelsindustrins stormande och gormande. Landet producerar sina egna generiska bromsmediciner till en kostnad av 700 dollar för en årsförbrukning jämfört med åtminstone 10 000 dollar för de patenterade versionerna. Och de delas ut till varje brasilian som behöver dem, oavsett om han har råd med dem eller inte. Och läkemedelsindustrin har, i stället för att komma springande till sina advokater och lobbyister och det amerikanska utrikesdepartementet, tvingats acceptera situationen och sänkt sina priser för att konkurrera. Läkemedelsbolagen är kanske inte så mäktiga som vi tror när allt kommer omkring. Tyvärr lär vi inte få veta om det är så med George W Bush i Vita huset.

George W Bush kom

till makten med hjälp av många mycket giriga människor, inte minst läkemedelsindustrin, som öste in miljontals dollar i hans kampanj, mer än två gånger så mycket som den gav till demokraterna. Flera av de gudfäder och farfäder som paketerade och marknadsförde George W har intima kopplingar till läkemedelsindustrin. Clinton hade mot slutet av sin andra ämbetsperiod lärt sig att motstå läkemedelsbolagens lobbyverksamhet med dess årliga budget på 75 miljoner dollar och förespråkade frisläppandet av generiska aidsmediciner till människor i tredje världen som dog i miljontal för att de inte hade tillgång till dem, och fortfarande gör så. Men alla tecken tyder på att George W har förbundit sig att vrida klockan tillbaka till dag noll.

Styr regeringar sina länder längre? Styr presidenter regeringar? I det kalla kriget var det rätt sida som förlorade men fel sida som vann, som en humoristisk Berlinbo uttryckte det. I början på nittiotalet kunde man önska sig att något fantastiskt skulle hända: en Marshallplan, en generös försoning mellan gamla fiender, bildande av nya allianser och, med avseende på tredje och fjärde världen, ett åtagande att ta sig an mänsklighetens verkliga fiender – svält, sjukdomar, fattigdom, ekologisk förödelse, despotism och kolonialism oavsett vilka namn de går under.

Men den önskedrömmen

förutsatte att upplysta nationer talade som upplysta nationer, inte som köpta språkrör för multinationella företag som betraktar exploateringen av världens sjuka och döende som en helig plikt gentemot aktieägarna. Alla tecken tyder på att George W Bush backar upp dem. Eller rättare uttryckt, de backar upp honom.

I sin artikel i New York Times föreslår Tina Rosenberg en av dessa mycket ovanliga enkla lösningar som naturligtvis är alltför självklar och klartänkt för att kunna accepteras av världssamfundets hälsovårdsbyråkrater: låt Världshälsoorganisationen behandla den globala aidsepidemin på samma sätt som Unicef har hanterat globala vaccinationer, som räddar tre miljoner liv om året och förhindrar förödande sjukdomar i tiotals miljoner ytterligare fall. Hon beräknar kostnaden till omkring 3 miljarder dollar, vilket hon menar inte är en alltför hög siffra om det handlar om att förhindra att en hel kontinent kollapsar.

Hon kunde ha tillagt – kanske gjorde hon det för sig själv – att marknadsvärdet på bara en enda läkemedelsjätte, Pfizer, uppgår till hundratals miljarder dollar.

John le Carré

Översättning: Tor Wennerberg

Copyright: David Cornwell. Först tryckt i The Spectator. Publicerad med tillstånd av Leonhardt & Høier Literary Agency, Köpenhamn. Inkomsten av denna text går till

BUKO Pharma-Kampagne.

le Carrés bok, The Constant Gardener, utkommer på Bonniers.