ÅSIKT

I skuggan av Simone

Simone de Beauvoir, 1964
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anita Goldman läser Claudine Monteils bok om den franska kvinnorörelsens framväxt. Och om söndagarna med Simone de Beauvoir och hennes "flickor".

Claudine Monteil

Den 26 augusti 1970

upprördes de krigsveteraner med kavajerna fullhängda med medaljer som samlats på Place de l’Étoile i Paris där man lägger kransar vid den okände soldatens grav. Ett tiotal unga kvinnor som bar på en vacker blomsterbukett, närmade sig högtidligt graven och lade ned blommorna med en skriven tillägnan: ”Till den okände soldatens änka”. Snart kom polisen och kastade kvinnorna i en piketbuss. Dagen därpå publicerade bilder på de ”hysteriska kvinnor” som hade vågat ”vanhelga” Frankrikes mest vördade grav. Rubriken löd: ”Demonstration av kvinnorörelsen i går”. Mouvement de libèration de la femme? De här kvinnorna hade ännu inte lagt beslag på beteckningen. Men MlF var nu född.

Claudine Monteil, en av aktivisterna i denna rörelse och medlem av den inre cirkel som varje söndag samlades hos den världsberömda författaren Simone de Beauvoir har i Söndagarna med Simone (följsamt översatt av Adam Inczèdy-Gombos) skrivit en medryckande krönika över den franska kvinnorörelsens födelse och utveckling på 70-talet. Det är ett viktigt och inspirerande dokument, även för dem som inte är speciellt intresserade av de franska förhållandena. Det är nyttigt att se hur mycket 70-talets kvinnorörelse lyckades förändra – och på relativt kort tid. Att påminna sig att aktivism av detta slag lönar sig. Att läsa Monteil är att få en injektion kamplusta.

Men Monteils bok är också en intim redogörelse för hennes kontakt med en av vårt sekels mest inflytelserika intellektuella kvinnor. Här är skildringen mer nyanserad, de mörka sidorna redovisade parallellt med den vördnadsfulla beundran Monteil har för de Beauvoirs person, verk och gärning.

Claudine Monteil kom

från samma borgliga miljö som de Beauvoir i Paris, modern var kemist, som kvinna pionjär i yrket. Monteil skildrar sin mors hårda kamp för att bli accepterad. ”Ända sedan jag varit liten hade min mor gripit varje tillfälle – och de var många – att tala om Simone de Beauvoirs böcker och om de händelser som präglat hennes liv.”

Det tog dock tid för Monteil att närma sig de Beauvoir. Som så många unga kvinnor i sin generation gick vägen till kvinnorörelsen genom vänsterrörelserna. Monteil studerade vid det nya, fabriksmässiga Vincennesuniversitetet i Paris utkanter, där den franska 68-rörelsen startade i uppror mot den förlegade undervisningen. Hon umgicks med studentledare likt Daniel Cohn-Bendit. Monteil skildrar det utbredda kvinnoföraktet inom vänstern. När hon ansluter sig till kvinnorörelsen, blir hon utfrusen av gamla kamrater och älskare.

En dag inbjuds Monteil till det möte som varje söndag eftermiddag tar plats hemma hos Simone de Beauvoir. Simone hade just fyllt 62, den tjugoåriga Monteil var yngst.

”Jag uppfattade Simone som en respektabel äldre dam som funnit sig tillrätta på sin berömmelses piedestal. För många av oss feminister överträffade Simones personlighet genom sin karisma såväl Mao och Kennedy som Indira Ghandi. Hennes verk hade redan förändrat både vårt sätt att se på världen och vårt sätt att vara. Hur kunde jag ens tänka mig att tilltala en person som hade ett sådant inflytande över världens gång?”

Feministernas respekt för den äldre kvinnan är oerhörd. De anpassar sig också till hennes rigida schema. De Beauvoir och Jean-Paul Sartre – lever ett minutiöst planerat liv, där möten, älskare, kafé- och middagsmöten har sina ritualiserade tider. Om någon kommer en minut försent till mötet blir Simone – som hon kallas av sina ”flickor” – extremt nervös och irriterad.

”Alla blickar och uttalanden riktades givetvis mot Simone. Med en blick och en lätt nick med huvudet instämde hon, lyssnade och uppmuntrade. Eftersom det var hon verkade alla dessa kvinnor, sinsemellan så olika, förenade för en stund genom den respekt platsen förlänade dem, redo att tillsammans med henne ta sig till världens ände.”

Denna respekt kan

tyckas överdriven. Men de flesta av oss som tänker, skriver och är aktiva saknar idag helt kontakten med en äldre och visare guide. Jag tror att denna brist på respekt och närhet till äldre föregångare gjort vår generation fattigare och mer historielösa.

Simones auktoritet är också till stor praktisk hjälp, det är hennes kontakter och namn som öppnar dörrarna till medial uppmärksamhet. Så till exempel i kampen för legal abort. Många kvinnor dog eller skadades av de illegalt utförda ingreppen. Genom Simones kontakter ställde berömda kvinnor – regissörer som Agnès Varda, skådespelerskor som Simone Signoret och Catherine Deneuve – upp på att offentligt i ett manifestet deklarera att de genomgått illegal abort och tidningen Le Nouvel Observateur publicerade detta. När skandalen brakade loss 1971 upprepade radio- och tv-kanaler oavbrutet för första gången i sin historia det tabubelagda ordet abort. Vissa undertecknare fick problem på sina arbetsplatser. Familjerna vägrade tala med dem. Kyrkan, regeringen och politikerna var chockerade.

Men problem uppstår när de yngre feministerna bl.a. vill vittna om sin moderslycka.

När den andra sidan

av kvinnors liv, den livsbejakande, skall behandlas stöter Simones ”flickor” på patrull. När de ”blygt” frågar om de också kan få skriva om sina erfarenheter erbjuder genast Simone generöst att ge dem ett helt nummer av Les temps modernes (hennes och Sartres berömda tidskrift).”Vi var väl förtrogna med det stycke i Det andra könet där Simone förklarade att moderskapet hjälpte mannen att hålla kvinnan kvar i hemmet. Själv hade hon aldrig fått några barn. Hur skulle hon reagera på denna artikel?”

Hennes ton var mindre auktoritär och mer aggressiv: ”Varför beskriver ni moderskapet i så positiva termer? Det är absurt. Det finns ingen som helst analys i den här texten. Män kan använda den som argument för myten om det evigt kvinnliga. Varken Sartre eller jag kan gå med på att publicera en så föga objektiv artikel.”

De unga flickorna i fråga sänkte blicken som skolflickor som fick en utskällning. En av dem hade modet att titta upp och till och med ta till orda: ”Vi ville bara skriva ner det vi kände. Vi ville också visa att man samtidigt kan vara feminist och lycklig över att vara mor”. Men Simone menade att<1> ”denna hyllning till kvinnokroppen, mjölkproduktionen och amningen är helt enkel oacceptabel. Vi kommer att verka löjliga allesammans.”

Trots Simones engagemang

för kvinnorörelsen, visade hon mycket liten entusiasm för kvinnliga författarkollegor likt Hèlène Cixous, Annie Leclerc, Chantal Chawaf, Margurite Yourcenar eller Nathalie Sarraute. Särskilt den sistnämnda var anathema för Simone, då Saurraute var en av Sartres ”kvinnor”. Han hade ett helt hov av kvinnor som han träffade vid bestämda tider på bestämda platser. Morgonkaffe med den ena, lunch med den andra, kvinnor som ringde honom vid ett precist klockslag varje dag. Sartres och Simones grymma lek med unga kvinnor har redan skildrats av Åsa Moberg i hennes omtalade bok Simone och jag. Monteil blev ”varnad” av närstående kvinnor och avböjde därför en rende-vouz med Sartre.

När Sartres och Simones brev
Och här stod jag plötsligt inför hans förakt för de kvinnor var enda svaghet var deras iver att beundra honom.utgavs efter deras död ”upptäckte jag, som alla andra, vilka perversa lekar de båda författarna hade ägnat sig med unga kvinnor. Brutaliteten, och den föraktfulla ton som de använde sinsemellan, när de berättade om sina utsvävningar och manipulationer fyllde mig med förtvivlan. Jag hade trott mig kontakta en stor författare, en tänkare. Det han skrev var ofta genomsyrat av moral. Och här stod jag plötsligt inför hans förakt för de kvinnor var enda svaghet var deras iver att beundra honom.”

Men Monteil försvarar

Simone. Hon föddes i början 1900-talet och att kvinnor i Frankrike fick rösträtt först 1945 av general de Gaulle och att det endast var fyra år efter detta 1949 som Simone gav ut Det andra könet, denna feminismens bibel, vilket ledde till en av efterkrigstidens största litterära skandaler.

”När den hade kommit ut blev Simone ett ständigt objekt för kritik och förolämpningar. I motsats till oss fick hon kämpa ensam. Hur skulle man under dessa omständigheter kunna låta bli att beundra hennes vägval, hennes mod och hennes energi, som tillät henne att övervinna hinder och som också gjorde det möjligt för henne att skänka oss, kvinnor under nittonhundratalets senare hälft, de intellektuella redskap som var nödvändiga för vår frigörelse?”

Simone fann sig

på sin ålderdom engagerad i en rörelse vars genomslagskraft överträffade allt hon kunnat föreställa sig. Utgivningen av Det andra könet, som är översatt till ett fyrtiotal språk, gjorde det möjligt för henne att vända upp och ned på tusentals kvinnors liv.

”Efter 1970 omvandlades slutligen Simones verk till politiska och juridiska åtgärder som konkret har förändrat de lagar och bestämmelser som reglerar kvinnans ställning i Frankrike. På denna punkt kan man säga att hennes inverkan på franska mäns och kvinnors vardagsliv har varit starkare och mer konkret än någon annan fransk tänkares under 1900-talet, Sartre inberäknad.”

Anita Goldman

ARTIKELN HANDLAR OM